NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Enligt mina källor lyckades svenska försvaret skada eller sänka sovjetiska ubåtar vid ett flertal tillfällen. Dessutom har en sovjetisk dykare skjutits av svensk soldat i Stockholms norra skärgård. Det skriver Anders Jallai, tidigare stridspilot och medaljerad ledare av expeditionen som hittade DC 3:an 2003.
Text: Anders Jallai (Se alla Jallais artiklar) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2010-06-21. NewsVoice fick Jallais tillstånd att återpublicera med ursprungligt datum.
Jag följer ubåtsdebatten mellan förre ÖB Bengt Gustafsson och fredsforskaren Ola Tunander med stort intresse. ÖB säger Sovjet – Tunander USA och Nato. Vem ska man tro på? Den som låter mest – då blir det Tunander. Den som vet mest – då blir det nog förre ÖB.
I vilket land som helst skulle en bok med ett, till stora delar hemligt innehåll, väcka stor uppståndelse. Men i Sverige? Vad händer? I stort sett ingenting.
Landets största morgontidning dementerar på ledarsida ÖB:s analys som ”påhitt” eller ”rysskräck” och i övrig media är det tyst, kanske på grund av okunskap i ämnet eller så bryr man sig helt enkelt inte. En överbefälhavare i Sverige har en status som en groda ungefär. I USA hade hans ord och memoarer analyserats in i minsta beståndsdel för att om möjligt få reda på nya hemligheter, men i Sverige avfärdas han som en åldrande man. Är inte General Bengt Gustafsson värd att lyssna på? Även om vi i stort sett lagt ned försvaret och tron på kommande konflikter i närområdet är obefintlig.
Uppgifter som jag själv har från så kallade säkra källor inom underrättelse och säkerhetstjänsten i landet, säger att den svenska marinen sannolikt sänkt eller skadat en fientlig ubåt och att besättningen varit tvungen att lämna den. Besättningen var enligt samma källor från Warszawapakten.
Det är gissningsvis vad ÖB Bengt Gustafsson menar när han skriver att ”De sovjetiska ubåtsförbanden led förluster i samband med kränkningar mot svenska vatten”.
De uppgifter som jag vidare känner till är att dykare uppträtt nära svenska installationer, bland annat utanför Kapellskär, vid Söderarm och i Gävlebukten. Vid ett tillfälle har flera samstämmiga vittnesmål menat att en svensk soldat skjutit och träffat dykare i vattnet. Detta gjordes på eget bevåg och utan klartecken från befäl.
En till säker uppgift som jag har och som jag beskriver i inledningskapitlen av boken Spionen på FRA, är en ubåt som stängdes in norr om Singö, innanför en minspärr som löper mellan öarna Singö och Vässarö i september 1982, en månad innan Hårsfjärdenincidenten. Mina källor, som är två stycken, menar att order gavs från regeringen på telefon att stänga av minlinjen och följaktligen släppa ut ubåten vilket också gjordes.
En tredje uppgift som jag fått från tre stycken befäl inom marinens ubåtsjaktflotta på åttiotalet säger att en ubåt modell mindre sänkts eller skadats sydost om Landsort.
Och till sist den fjärde uppgiften har jag fått av en flygarkollega som från luften fotograferade en polsk Whiskeyubåt utanför Huvudskär med söndersprängt torn i början av åttiotalet och som bogserades hem av två polska fartyg.
Till det här kommer exempelvis uppgifter ur Säpo:s arkiv och ÖB Lennart Ljungs hemliga dagböcker som detta vittnesmål/tips nedan:
Överbefälhavarens hemliga dagbok den 28 december 1982:
”En västtysk källa har berättat att de svenska och sovjetiska regeringarna gemensamt beslutat att släppa ut en ubåt från Hårsfjärden. Han berättade också att en rysk medborgare under julen besökt en svensk i Örebro-området. Ryssen hade därvid berättat att en avlägsen släkting till honom tjänstgjort ombord på den sovjetiska ubåtsflottan i Östersjön.
Han hade nu rapporterats saknad sedan övningar hade ägt rum i västra Östersjön. Han uppgav också att ryssen meddelat att man talade om att flera ryska ubåtsmän hade skadats under denna verksamhet. Tidpunkten kunde överensstämma med händelserna i Hårsfjärden. Jag (ÖB) har satt underrättelsetjänsten på att göra diskreta efterforskningar.”
Det är självklart svårt att värdera sådana här tips. De kan vara falska men min erfarenhet från DC-3 efterforskningarna är att de flesta tips från just privatpersoner brukar stämma. Det har jag kunnat se genom att jag hade lyckan att kunna lösa en s k konspirationsteori genom fyndet av DC-3:an och få uppgifterna bekräftade om vem som talade sanning och inte. I fallet DC-3:an var det just de skriftliga uppgifterna som i flera fall var falska. I det kalla krigets anda är allting möjligt är min erfarenhet.
Vad är min slutsats av ÖB:s uppgifter om döda sovjetiska matroser?
Jag tror att ÖB i, precis som Tunander menar, frustration och ilska valt att avslöja en del av det som inte får avslöjas. Om det exempelvis är så att den svenska marinen sänkt eller allvarligt skadat en sovjetisk ubåt, så håller de givetvis tyst om detta, för att lindra skadan och relationerna med främmande makt.
Om den grundstötta U137 i Karlskrona 1981 först upptäckts av Marinen eller Säkerhetspolisen, skulle den med all sannolikhet ha bogserats av grundet och diskret förts undan för att sedan snabbt ha släppts ut i frihet efter en del formella samtal mellan de två ländernas underrättelsetjänster.
Nu var skadan med U137 redan skedd, eftersom den läckt till media och den militärt oerfarna borgerliga regeringen med utrikesminister Ola Ullsten och Fälldin i spetsen passade på att göra en affär av U137, vilket normalt inte sker enligt mina källor i underrättelsetjänsten och säkerhetspolisen. Det var samma sak inom flygvapnet som jag själv tillhörde. Här kommer ett exempel.
Vid ett tillfälle på åttiotalet hamnade ett av våra Viggenflygplan i en kurvstrid ovanför internationellt vatten med ett sovjetiskt jaktflygplan, varav det sovjetiska störtade i Östersjön. Denna händelse är, så vitt jag vet fortfarande hemligstämplad, och om politikerna fått tag i den, kunnat användas som ett propagandavapen.
Så här skrev ÖB Lennart Ljung om just regeringens Ubåtsjakt-ambitioner i sin dagbok:
”3 juni 1982: Ubåtsobservation av sjömätarbåt vid Sandhamn klockan 09.40. De ser ett periskop röra sig i vattnet. Klassas som säker observation. Hemliga försök pågick i området.
Vid 15.00 tiden observeras en ubåt av fyrpersonalen (tre personer) på Holmögadd.
Klassas som trolig ubåt. Utrikesministern själv ringde och ville ha kontinuerliga rapporter om ubåtsjakten. Ministern hade satt igång halva UD som ringer ned mina operatörer och talar om för dem vad som skall göras när vi får tag i ubåten. Kanske en bra grej i kärva valtider.”
Det intressanta med hela ubåtsaffären är inte om den förekommit eller inte, vi vet att den förekommit, utan varför den så systematiskt mörkläggs från båda sidor?
Text: Anders Jallai, Jallai.se
Om Anders Jallai. Anders Jallai (jallai.se) utbildade sig till kustjägare och senare till stridspilot. Han ledde sökandet efter den försvunna svenska DC-3:an i Östersjön, vilken påträffades 2003 på 125 meters djup och han belönades för detta med H.M. Konungens medalj av guld i 8:e storleken. Jallai ledde sökprojektet efter den sovjetiska ubåten S7 som återfanns i Stockholms skärgård 1998. Han har gett ut fyra böcker: Spionen på FRA, Landsförrädaren, Natoagenten, Bilderbergmötet.
