NewsVoice publicerar idag kapitel 9 av Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna”. Varje nytt kapitel publiceras normalt på fredagar.
Boken ger läsaren en obehaglig uppfattning om att Sverige inte är det land vi tror att det är.
Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.
Läs även Lindqvists artikel: ”De svenska oligarkerna”
Haveristerna: Kapitel 1 | Kapitel 2 | Kapitel 3-4 | Kapitel 5 | Kapitel 6 | Kapitel 7 | Kapitel 8 | Kapitel 9 | Kapitel 10-11
KAPITEL 9
Karin hade dagen innan haft tankar om att hennes insatser i nyhetsbevakningen skulle bli som att köra en pinne i en myrstack en varm sommardag. Efter att ha avlyssnat morgonens nyhetssändningar kunde hon lakoniskt konstatera, att så blev det i allra högsta grad.
Morgonens nyhetssändningar i både radio och tv dominerades av kanalernas tolkningar av de artiklar som släppts av morgontidningarna. Radio- och tv-kanalernas egna experter på Maffiamord och Uppgörelser i den undre världen hade snabbinkallats, med färgstarka spekulationer som följd. Att mediaexperternas utlåtande gick kraftigt isär och spretade åt alla håll öppnade givetvis upp för att polisens egna och mer professionella uppfattningar blev ännu mer efterfrågade. Polisen om någon måste ju veta, är ju den allmänna uppfattningen. Det var bara så, att just denna morgon teg polisen som muren, vilket gjorde att mediaexperternas svängrum blev i det närmaste obegränsat.
Det fanns dock en annan falang av journalister, som menade att det var högst osmakligt av polisen att släppa dessa kränkande bilder till pressen. Detta beteende var endast obetydligt bättre, än den handlig som förövarna hade visat. Dessa journalister hade ju förmodligen ingen aning om att det inte var polisen, som hade släppt bilderna och uppgifterna i övrigt. Polisen å sin sida, hade inte bestämt sig för hur de själva skulle agera utåt i detta delikata ärende. Å ena sidan kunde man låtsas som om det var de själva, som satt på denna information och att den olyckligtvis hade läckt ut till pressen, eller så kunde det vara no comments.
Fördelen med det senare, var att polisen gav sken av att de satt vid rodret och hade fullständig kontroll, ja förutom läckaget inom den egna organisationen.
Å andra sidan kunde man säga som det var, att informationen inte kom från polisen. Då uppstod ju genast frågan varifrån den kom, om någon ny Ebbe Carlsson2) var i farten, som hade bättre information än polisen. Det skulle ju ge skenet av att polisen inte riktigt stod vid rodret i denna utredning, utan mer satt på avbytarbänken. Det var således som att välja mellan pest och kolera och var anledningen till att polisen inte på detta stadium, gick ut och försvarade sig. Allstå var det vid middagstid, ur flera perspektiv en enorm press på polisen i Karlstad, att kliva ut i offentligheten och förklara hur det egentligen förhöll sig.
Efter en halvtimmes överläggningar inom polisledningen i Karlstad bestämde man sig för att köpa sig själv tid, genom att komma med en färdigskriven kommuniké, med bifogade löften om en presskonferens kl 18.00.
Kommunikén innehöll i stort sätt inget annat än det man tidigare bekräftat från polisens håll.
Det hade skett ett mord, oklart när, men antagligen för någon vecka sedan. Mordet hade upptäckts i förrgår och spår hade säkrats på det, som med största sannolikhet var mordplatsen. Man inväntade nu preliminära svar från SKL och i avvaktan på dessa kunde man inte ge pressen ytterligare upplysningar. Däremot vädjade man till allmänheten att höra av sig om man hade någon information, som kunde kasta ljus över mordet.
Karin Lindgren hade tidigare på dagen gjort ett nytt utskick till samma nyhetsmedia som hon gjort förra gången, men nu räknade hon med lite bättre respons. Resultatet av dagens nyhetssändningar visade att det första utskicket verkligen var glödhett. De som hade nappat på hennes förra erbjudande låg nu i vinnarhålet, eftersom de kunnat publicera något som inte konkurrenterna hade tillgång till. Detta utskick var klassen bättre än det förra i och med att hon nu skulle presentera hur mordet gått till och illustrera det med färgbilder. En förutsättning var dock att polisen inte själva hade presenterat lösningen i media.
Karin hade satt en deadline för detta till 22.30. Hade inte polisen gått ut med lösningen, kunde de olika medierna göra det. Prislappen var nu 20 % högre för dem som inte svarat på förra utskicket, men det var det säkert värt, för att kunna visa upp något, som polisen inte hade listat ut än. Detta skulle polisen givetvis aldrig medge, utan kommentarerna skulle bli något i stil med, ”Jo vi känner till att det kan ha gått till på det här viset, men av spaningstekniska skäl, har vi valt att inte gå ut med detta. Vi vill också betona att detta är spekulationer och inte klarlagt i nuläget.”
Så här såg erbjudandet ut i sin helhet:
Hej.
Igår fick ni ett erbjudande om bilder från det så kallade Värmlandsmordet. Några tidningar tackade ja, och fick på så sätt en het nyhet att publicera. Idag erbjuder jag er något ännu bättre, nämligen lösningen på hur mordet gått till (dock inte vem som är mördaren). I paketet ingår 6 bilder i 1944×2592 pixlar, som visar på vilket sätt offret mördats. I paketet ingår också en beskrivning av hur och en spekulation om varför.
Skulle polisen själv gå ut med rätt beskrivning blir ju detta erbjudande ointressant, men inget tyder i nuläget på detta.
Har polisen inte publicerat lösningen till allmänheten dvs. er, före 22.30 kommer jag att distribuera den till de som beställt, mellan 22.30-23.00.
För detta paket vill jag ha:
150.000:- exkl. moms för tv-bolag
75,000:- exkl. moms för dagstidningar.De media som tog mitt första erbjudande (bara dagstidningar) rabatteras priset med 20 %. Då är priset som tidigare:
60.000:- exkl. momsEv beställning skickar ni till mig med e-post.
Med vänlig hälsning
Karin Lindgren
Efter det att hon gjort utskicket tog hon ett A4 ark och ritade upp hur rummet där mordet ägt rum såg ut, den övriga utrustningen och på vilket sätt vattnet kommit in i tunnan. Hon var ingen konstnär, men hon var hyfsat nöjd ändå. Man kunde tveklöst se hur det hela gått till. Hennes kombinerade printer, scanner och kopieringsmaskin fick tillverka en jpg-fil, vilket skulle få utgöra den schematiska förklaringen.
Sent på eftermiddagen ringde telefonen, det var Trond.
”Hej älskling”, började han.
”Det var tusan så snabbt det blev älskling igen”, tänkte Karin och log för sig själv medan hon lyssnade vidare på Trond.
”Jag såg att du hade ett nytt släpp på G. Vi hänger på förstås, men det hade du väl väntat dig, antar jag. Har du något du kan släppa till mig lite tidigare?”
”Kanske det”, sa Karin. ”Först måste du dock maila in en beställning.”
Trond Riddervold och Karin Lindgren hade varit ett par en gång i tiden, för länge sedan kändes det som. Det var ett förhållande som enligt Karin hade fungerat utmärkt, fast egentligen inte. I så fall hade han ju inte gett sig av. Jobbet som utlandskorrespondent hade lockat Trond mer än ett Svenssonliv hemma i Sverige. Visserligen ett lite ovanligare Svenssonliv, men ändå ett Svenssonliv.
De hade efter ett års särboförhållande flyttat ihop i Stockholm och jobbat på samma tidning, utan att för den skull jobbat ihop. Karin var kär uppöver öronen och ansåg att hon dragit högsta vinsten som blivit infångad av den två år äldre Trond, för det var så det gått till när de blev ett par. Förutom att han såg bra ut var han aningen radikal i sina tankar, vilket imponerade på henne. Egentligen var radikal inget bra ord, för det förknippades väldigt mycket med vänsterradikal och det var inte Trond. Han vägrade att placeras på en höger/vänsterskala, utan förespråkade en pragmatisk realpolitik.
Det som Karin saknade mest, då deras förhållande rann ut i sanden, var att han under hela deras bekantskap, var hennes sex- och samlevnadsmentor. Hon hade utvecklats från att ha varit blyg och passiv, till att bli en som fick uppleva sexlivets många mirakel och sensationer. Han fick henne att förstå att bra sex inte kom genetiskt via födseln. Man fick jobba en hel del för att få ett bra förhållande. Tidigare hade hon resonerat som många andra:
”Duger jag inte som jag är kan det kvitta.” Trond lärde henne att precis som allt annat livet, där man ville lyckas, krävdes kunskap mod och övning. Mod bestod i att förmedla till sin partner vad som gör att man tänder till lite extra och vad som känns extra skönt. I början hade hon protesterat lite vagt och sagt att:
”..du märker väl när jag tycker det är skönt.”
Hon hade fortfarande hans tydliga och rättframma svar i minne.
”Om jag serverar dig fisk varje dag, (jag älskar ju fisk och utgår ifrån att du gör det också) och försöker utläsa din respons på olika tillagningssätt och olika fiskar, för att på så sätt hitta det du tycker bäst om, blir reaktionerna ändå bara tre till fem på en tio-gradig skala. En dag kanske du säger – fisk är OK men jag älskar kött -. När jag förstått det serverar jag förståss kött och helt plötsligt är din respons sju till tio. Det här fungerar åt båda hållen – tro mig.”
Nu visade Trond ganska tydligt att hans frånvaro kunde betraktas som en mindre timeout. Därför sa han:
”Karin, så fort jag har hanterat ditt material, vill jag komma och hälsa på dig. Vi har mycket att prata om och då menar jag inte bara ditt skop. Det är din grej och den tänker jag inte ta ifrån dig, jag vill tacka dig för hjälpen, men allra mest vill jag se var du står och om vi kan jobba tillsammans, vara vänner, eller kanske mer än vänner. Jag tror att det skulle vara ett trauma för mig när jag ligger på ålderdomshemmet att veta att jag inte följde upp dessa lösa trådar. Vad säger du?”
”Det kom plötsligt sa flickan”, svarade Karin. ”Jag vet inte om jag är så förtjust i tanken just nu, men det kan ju ha ändrat sig till i morgon. Att bli utbjuden kan väl aldrig vara fel, det var länge sedan. Jag har en gästsäng och jag har ju som sagt en bodyguard. Du Trond, I will take this under consideration until tomorrow, OK?”
”OK”, sa Trond.
”Jag hör av mig lite senare idag angående mordet. Ha dé”, sa hon och tryckte av. Hon funderade ett tag över deras uppbrott som par.
Händelserna i Afghanistan hade lockat Trond, både som nyhetskälla och som personligt äventyr. Hon hade hört att han varit försvunnen under några månader och det hade spekulerats i om han fortfarande var i livet eller vad som annars hade hänt honom. Plötsligt dök han upp igen med en lite talibaninspirerad look, och publicerade ett antal artiklar om kriget som skilde sig ganska mycket från CNNs nyhetsbevakning, vilket givetvis var aningen suspekt. Det fanns de som menade att han fabulerade och inte var trovärdig, vilket var olyckligt då det också misskrediterade hans artiklar om kvinnoförtrycket i Afghanistan i allmänhet och i många av dess bergsbyar i synnerhet. Dessa artiklar var nog så viktiga i debatten om kvinnors rättigheter, både i Sverige och i övriga världen.
Han var en av de få personer, som tordes torgföra sin åsikt att vi i Sverige var lika barbariska som de länder som tillämpade könsstympning, i och med att man, läs svenska myndigheter, gav sitt tysta medgivande till att könsstympning fortfarande skedde hos vissa invandrargrupper i Sverige.
”Lite vanskligt att uttrycka och inte inom ramen för den gällande politiska korrektheten”, tänkte Karin.
Under det första året av hans utlandsvistelse, hade de försökt att hålla kontakten med varandra, men situationen var ohållbar och till sist hade den upphört helt. Innan Värmlandsmordet hade de inte haft någon kontakt med varandra på sex år.
Karin resonerade lite för sig själv, att det kanske inte skulle vara så farligt att träffa Trond igen. Han var ju väldigt trevlig och lättsam och en middag på tu man hand, lät i och för sig ganska lockande.
Efter Trond gett sig av hade hon i stort sett levt ensam och hon visste med sig att detta gjort henne bitter.
”Är jag det fortfarande”, frågade hon sig själv? ”Ett möte med Trond kunde i värsta fall få denna bitterhet att flamma upp på nytt, och det var inget hon önskade, men och andra sidan kunde det kanske ha en läkande effekt på henne.”
Hon drog sig till minnes hur de träffats ganska sent i livet, han var 40 och hon 38. Under sin tid tillsammans hade de varit väldigt passionerade och Trond hade varit en bra älskare och tillika erfaren i konsten att lära ut kärlekens mysterier.
Hon började på nytt tänka på vad han lärt henne. När man väl lärt sig att sex inte bara är penetrering, utan en gemensam vandring på smala och spännande stigar, blir älskare utan denna insikt ganska tråkiga.
Hon hade gått in i några kortare förhållanden under det första året efter deras separation, men det hade inte gett några mer minnesvärda upplevelser. Dessa män hade inte visat speciellt mycket kunskaper i hur en kvinna fungerade och till slut hade hon isolerat sig, accepterat sin singelstatus och själv blivit ganska tråkig. Hon hade släck ner helt enkelt och upptäckt att det faktiskt gick att leva så.
”Kunde man vid hennes ålder få en nytändning och komma tillbaka till ett normalt sexliv?” undrade hon för sig själv? ”Kanske, om man hittade rätt person. Normalt sexliv förresten, vad är det? Det finns förmodligen lika många åsikter om det som det finns människor.”
Hon visste att det var många som menade att sex var otänkbart, främmande och äckligt, när man var över 50. Det kunde kanske vara ett uppslag för några nya artiklar när detta Maffiamord väl var avklarat. Kanske skulle hon träffa Trond i alla fall. Det kunde väl inte skada.
I femdraget tog hon en promenad med Azlan. Under nästan hela promenaden funderade hon på hur hon skulle hantera inviterna från Trond. Visst, det var ju hon som hade börjat men hon hade nog inte väntat sig något gensvar.
”Undrar förresten hur han ser ut idag. Har han lagt på sig som de flesta som passerat 50 eller… klart han har”, tänkte hon, ”kanske inte då han var i Afghanistan, men då han kom hem var det säker lätt att lägga ut lite. Redan då de var tillsammans, visade han också tecken på att få högt hårfäste. Flintis, med talibanskägg och ölmage”, tänkte hon vidare och fnissade. ”Fet, Ful och Femtio, var det visst någon radiopratare, som insiktsfullt hade kallat sig själv.”
Hon påkallade Azlans uppmärksamhet, när det åtta meters flexikopplet inte räckte till längre.
”Jag vill nog träffa honom i alla fall, om så bara för att se hur han ser ut idag. Han kanske tänker samma sak om mig, eller så har han kanske sett något färskt foto. Förmodligen inte. Jag kan inte förstå, hur han skulle kunna komma över något sådant på mig. Jag finns inte med på Facebook eller nåt annat ställe, där han skulle kunna få tag i ett kort på mig. Det skulle nästan bli som en blind date” Hon kände att det pirrade lite konstigt i kroppen vid tanken, men bestämde sig för att det var bäst att sova på saken. Imorgon kanske inte pirret fanns kvar. Hon skyndade sig hem, slog sig ner vid datorn och skrev ett mail till Trond.
Hej Trond,
Jag sa ju åt dig att ha en bra tecknare till hands. Här får du en skiss på hur mordet gått till. Jag kan, som du ser, inte teckna så bra men det borde vara tillräckligt bra, för att ni ska kunna göra något skapligt av detta. Det är också tillåtet att ringa om ni tvekar över något. Detta ger dig några timmars försprång, som du för övrigt bör hålla tyst om, både du och din tecknare. Dina konkurrenter har samma material vid elvadraget.
CU
Karin
Hon bifogade sin skiss, samtidigt som hon undrade om CU var en klarsignal till hans invit. Kanske borde hon skriva, Hälsningar Karin, istället. Efter att ha gett sig själv 10 sekunders rådrum, beslutade hon sig för att det fick stå så och klickade på sändknappen.
***
Som väntat var kvällens nyhetssändningar i Radio och tv dominerade av Maffiamordet, som det nu rent allmänt kallades. Polisen i Karlstad hade kallat till en presskonferens kl 18.00 och Karin zappade mellan tv-kanalerna för att på sätt få en så klar bild som möjligt, av vad som hade sagts. Med hennes erfarenhet av journalistik var det enkelt att inse, att redigering och diverse vinklingar inte förmedlade hela sanningen, om vad som sagts på presskonferensen.
Närvarande från polisens sida var i hierarkisk ordning: länspolismästaren, kriminalkommissarie Asplund samt polisens informationsansvarige, som hon aldrig uppfattade namnet på. Den sistnämnda var givetvis den som fick föra talan, dels för att hon var utbildad för detta, men också för att hon var en person som kunde offras, om några riktiga informationsgrodor skulle hoppa upp på podiet.
De två högre chefernas medverkan var helt och hållet bara till för att de själva skulle synas och möjligen för att ge presskonferensen en något högre status. Deras tystnad i övrigt, var givetvis inlärd och förutbestämd, det vill säga, om de inte sade något, kunde det aldrig vändas emot dem. Blev något fel, kunde de alltid peka på den informationsansvarige, som då fick schavottera.
Frågorna var ganska bra, tyckte Karin. De flesta av journalisterna var erfarna och pålästa. Frågorna saknade vid detta tillfälle rena elakheter, utom när en journalist frågade:
”Varför har polisen släppt bilder från brottsplatsen? Var det inte lite väl drastiskt att publicera så många och detaljerade bilder och till vilken nytta?” Den informationsansvarige svarade besvärat.
”Det var inte vår avsikt att dessa bilder skulle publiceras.”
Samme journalist hängde förstås genast på den naturliga följdfrågan.
”Om det inte var meningen att dessa bilder skulle publiceras, varför blev de då publicerade? Har ni en läcka i organisationen och vet ni i så fall vem som läckt?”
Den informationsansvarige svarade med ett uppenbarligen väl förberett svar:
”Vi vet med en säkerhet som gränsar till visshet, att ingen inom polisorganisationen har läckt denna information. Dessa bilder och publiceringen i sin helhet, gynnar inte polisens arbete. Vi har i nuläget bara misstankar om hur detta material nått offentligheten. Jag kan inte gå in på vem det kan vara, då våra misstankar i nuläget inte kan styrkas, inte heller på syftet, även om det verkar uppenbart att skälet är ekonomisk vinning.”
Därmed föll detta ämne till marken och frågorna koncentrerades till de mer traditionella för denna typ av presskonferens, vem offret var, om polisen hade något motiv, om eventuella huvudspår eller misstänkta, teknisk bevisning mm.
Karin som hade fört anteckningar under kvällens tv-tittande, summerade då klockan närmade sig 22.30, att den samlade bilden som presskonferensen förmedlat var:
- Offret var en myndighetsperson från Stockholm och eftersom han var statlig tjänsteman var detta brott inte bara ett brott mot personen i fråga, utan också ett brott mot staten och därför måste ses som särskilt allvarligt.
- Polisen hade ingen idé om, varför en man från Stockholm mördats i Värmland. Mannen hade ingen anknytning i övrigt till Värmland, vare sig tjänstemässigt, fritidsmässigt eller släktskap i någon form.
- Något klart motiv för brottet kunde heller inte anges. Givetvis kunde motivet vara personligt, dvs. så som svartsjuka, hämnd eller skulder. Mannen var också nyskild, vilket i sig kan medföra upprörda och okontrollerade känslor. Det mesta tydde dock på att brottet förövats överlagt och kontrollerat. Det kunde också tänkas att det var mannens befattning som myndighetsperson, som var motivet. En utpressning som misslyckats eller liknande.
- Polisen hade för närvarande ingen huvudmisstänkt, men man hyste goda förhoppningar om att spaningsarbetet snart skulle ge en bra motivbild och att man därur, skulle kunna utsortera några misstänkta. Polisen utgick från att förövaren, som vanligt känt offret, både som privatperson och som offentlig person. Det verkade finnas mycket information att studera, så framför dem fanns mycket traditionellt spaningsarbete och goda förhoppningar, att snabbt komma till ett gripande.
- Den tekniska bevisningen var i och för sig riklig, i form av den utrustning som hade använts och lämnats kvar på platsen. Det var fortfarande inte klarlagt, varför man använt sig av denna något exotiska (jo – den informationsansvarige uttryckte sig faktiskt så) mordmetod. Vattnet i byggnaden var avstängt sedan många år, så förövaren, eller om de var flera, måste bära vattnet från närmaste källa, som var Klarälven. Det var i och för sig inte långt, c:a 150 m, men med tanke på hur många hinkar som behövts för att fylla kärlet och att det var minst sagt knepigt att ta sig upp på övervåningen, så var det en ansenlig arbetsinsats som utförts – i alla fall för en person. Flera personer skulle givetvis kunna göra det snabbare. Man kunde inte heller bortse ifrån riskerna med förfarandet, då det myckna springandet med vattenhinkar utomhus, skulle vara något som förbipasserande, lätt skulle kunna lägga märke till. Hela förfaringssättet för mordet var unikt i svensk brottshistoria.
”Bra”, tänkte Karin. ”De har ingen koll på hur det hela gått till. Nu är det bara att skicka ut leveransen och avvakta stormen som onekligen kommer att komma i morgon.”
Hon slog sig ner vid sin Laptop och levererade sitt skop till alla som hade beställt. Precis som igår var det ingen tv-kanal som beställt, men nu var antalet tidningar uppe i 11.
”Det är nästan lite fusk det här. Tidningarna får göra jobbet och sedan kan tv-kanalerna bara sno det hela, genom att sitta där med sina experter och kommentera och spekulera i vad som har hänt, motiv och gärningsman”, tänkte hon.
”Förmodligen letar man upp någon riksdagsman eller kvinna, som ropar på förbud mot att sälja linor, block och hundkoppel, eller allra minst kräver någon form av licensiering och registrering, för innehav av dylika mordredskap”, raljerade hon vidare med ett fniss.
Karin avslutade kvällen med en kvällsmacka, som bestod av knäckebröd, salami och grön paprika. Te orkade hon inte göra så det fick duga med ett glas mjölk. På radion spelade de en bra låt som hon inte kom ihåg vad den hette, men programmet var nog i alla fall Karlavagnen.
Hon gick in i badrummet och tog sin obligatoriska kvällsdusch. Efteråt studerade hon sin nakna kropp i badrumsspegeln.
”Jag har lagt ut lite, men vem gör inte det vid min ålder”, konstaterade hon sakligt. ”Undrar om denna lekamen fortfarande kan väcka några känslor hos en man?” Hon kupade sina händer under sina bröst, och lyfte lite på dem. ”Inte samma spänst som tidigare”, tänkte hon, ”men ändå. Viss skönhet har de väl fortfarande. De hör ju ihop med mig och min ålder.” Hon upptäckte att Azlan stod och tittade på henne. Hon log och sa till honom:
”Duger jag, eller ska jag satsa mina nyvunna pengar på en operation?”
Hon fick en fnysning till svar, vilket hon med ett leende tolkade ungefär som: ”Vad fan har det tagit åt dig matte.”