I den första delen av denna krönika gav jag ett axplock av hur världens dominerande krigsmakt använts efter Andra Världskriget. Det är ju helt uppenbart att denna krigsmakt har väldigt lite med territoriellt försvar av USA att göra.
Text: Lars Bern, Antropocene | Foto (th): Torbjörn Sassersson | Bild ovan: Lockheed Martin F-35 Lightning-II – Wikimedia Commons
Det rör sig med andra ord inte om ett försvar i den mening vi lägger in i det begreppet. Enda gången under perioden då man kunde tala om ett direkt hot mot USA var när Sovjet satte upp robotbaser på Kuba. Till den bilden kan läggas att USA/NATO försöker ringa in Ryssland med liknade baser. Så, om Sovjets Kubabaser var ett hot, vad är då alla NATO-baser inpå Rysslands gränser?
Efter uppbyggnaden av världens största rustningsindustri under Andra Världskriget och det framgångsrika krigsslutet, funderade givetvis industrins storägare och deras strateger på hur de skulle hålla sin fantastiska vinstmaskin vid liv även i fredstid.
Sovjetunionen och den expansionistiska kommunismen blev deras guldkalv. Det kalla krig som snart växte fram mellan väst och Sovjet blev en utmärkt språngbräda för att skapa en ny blomstrande marknad för vapenindustrin. Det gällde att hålla detta kalla krig vid liv och se till att alla länder utanför Sovjet fruktade en invasion från det hållet.
Projektet fick utmärkt draghjälp av Sovjets blockad av Berlin 1948-49 och deras annektering av Tjeckoslovakien 1948, detonationen av deras första atombomb 1949 samt Ungernrevolten 1956. På amerikanskt initiativ undertecknande ett antal västländer det s.k. Nordatlantiska fördraget i april 1949.
Fördragsorganisationen NATO (igångsatt 1951) utgör ett system för kollektivt försvar, där dess medlemsstater är överens om att ömsesidigt försvara varandra mot yttre angrepp. Med ständig draghjälp från världskommunismens expansionism och ständiga kriser kunde USA/NATO:s militärindustriella komplex räkna med en fortsatt god tillväxt.
Krisen för vapenindustrin kom efter att president Reagan provocerat fram en så kraftig kapprustning med Sovjet att landet drevs till bankrutt och hela sovjetimperiet föll ihop och började upplösas år 1989. Det Kalla Kriget tog slut och över hela västvärlden drog man ner på rustningarna och industrins orderböcker sinade.
Det är bl.a. mot den bakgrunden man skall se den starkt provokativa politiken mot dagens nationalistiska Ryssland.
Industrins intressenter måste ha en fiende att skrämma med för att hålla liv i vapenaffärerna och då passade det bra att inte ta in Ryssland i värmen utan att istället börja försöka isolera landet och ringa in det med NATO-baser.
Detta låg givetvis i oligarkernas intresse eftersom ryssarna stängde gränserna omkring sina enorma råvarutillgångar för deras globala företagsimperier. Målet var att upprepa Reagans bedrift, vilket jag tror kommer att misslyckas.
Vi kan nog sluta oss till att intressena bakom USA:s enorma krigsmakt inte längre handlar om försvaret av USA:s territorium utan om försvar av helt andra intressen. Som jag skrev i första delen varnade president Eisenhower sin efterträdare och amerikanska folket för det stora och växande inflytandet som det militärindustriella komplexet fått.
Denna enorma rustningsindustri lever av allt att döma sitt eget liv och har lärt sig att suga ut astronomiska skattebelopp från det amerikanska folket och likaledes rekordstora lån från andra länder.
Om man sedan betänker att dessa industrier ägs och kontrolleras i stor utsträckning av samma amerikanska oligarker som samtidigt kontrollerar huvuddelen av den politiska eliten i USA och äger en stor del av världens globalt opererande företag, så går det att förstå vad som drivit fram denna krigsmaskin.
Vapenindustrins marknad genereras av politiska beslut, varför marknadsstrategin är att skaffa sig kontroll över politiker som fattar beslut om anslag till de militära rustningskostnaderna samt genom att på olika sätt infiltrera och korrumpera USA:s millitär och försvarsmakterna i NATO-länderna och andra allierade.
Det militärindustriella komplexet har på detta sätt utvecklats till världens mest korrumperade system genom vilket den angloamerikanska oligarkin disponerar ett verktyg för fortsatt berikande. Vita Huset, Pentagon och NATO har blivit dess effektivaste marknadsorganisation.
Fredspristagaren Obama har sålt mer vapen på export än någon tidigare president efter Andra Världskriget.
Korruptionen inom det militärindustriella systemet har även en annan sida. Med den till synes outtömliga tillströmningen av skattemedel och lånade pengar till denna sektor av USA-systemet, har vapenindustrin även lyckats sjösätta vapentekniska utvecklingsprojekt som slukar ofantliga belopp och som fött fram vapensystem vars fältmässighet och effektivitet är starkt ifrågasatt. Militären får helt enkelt ganska lite pang för pengarna om man t.ex. jämför med rysk vapenutveckling.
USA har utvecklat stridsflygplan med svindyr stealth-teknik som kostar 5-10 ggr mer än motsvarande ryska plan och som har sämre prestanda och kräver upp till 40 timmars underhåll per flygtimme. Man har lagt ner ofantliga kostnader på utveckling av ett stealth-krigsfartyg som man av allt att döma kommit fram till är i stort sett bortkastade.
Kineser och ryssar har idag nyutvecklade långvågsradarsystem som ser både fartygen och flygplanen. Trots detta fortsätter man stealth-satsningarna till vapenindustrins stora nytta.
Även den senaste kronan inom krigsmaskinen – det nya hangarfartyget USS Gerald R. Ford blir inte klart i tid och kostnaderna skenar till industrins glädje. Hangarfartygen är själva ryggraden i den amerikanska krigsmaskinen. Deras roll är att försvara de globala företagens handelsvägar och andra ekonomiska intressen runt om i världen. Dessa flytande flygbaser är ämnade att kunna sättas in om de styrande oligarkernas intressen är hotade, som t.ex. korståget i Mellanöstern och Nordafrika.
Som framgick av min förra krönika i ämnet gör dessa flygbaser knappast någon nytta i försvaret av USA mot jämbördiga fiender. Deras användning har mest handlat om att bomba misshagliga mindre och svagare regimer ”till stenåldern”. Jag tror inte hangarfartygen överlever många veckor vid ett krig med ryssar och kineser, för det är de alldeles för sårbara. Det inser säkert USA-militären. Jag tänker på hur Storbritannien snöpligt förlorade ett av sina mest sofistikerade krigsfartyg HMS Sheffield [bild nedan] under Falklandskriget 1982 p.g.a. en ganska simpel fransk Exocet-robot.
Med dagens moderna robotsystem tror jag försvaret av hangarfartyg blir i praktiken omöjligt. Vi bör alltså inse att dessa otroligt dyra och sofistikerade vapensystem främst är ”polisbilar” för att åka runt och bevaka oligarkernas globala företagsintressen på olika håll i världen. Den trygghet som naiva europeiska politiker tror sig få genom NATO-alliansen med USA:s krigsmaskin mot ryssar och kineser, kan vara ganska ihålig när det kommer till kritan.
Jag tror att historiens dom kommer att bli mycket hård över, hur denna krigsmaskin med sin självpåtagna rätt att ”bomba andra länder till stenåldern” kommit att användas av USA:s och NATO:s styrande globalister – om det finns någon kvar som kan skriva historien efter dem.
Bara korståget i Mellanöstern kan ha kostat 4 miljoner liv totalt. Det har destabiliserat hela regionen inklusive det dödsdömda EU som även globalisterna skapat. Fråga er till vilken nytta för mänskligheten?
Text: Lars Bern, Antropocene
