NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Under stor tystnad har Svenska kyrkan nyligen sparkat tre av sina absoluta topptjänstemän. Generalsekreteraren Lars Friedner, personalchefen och informationschefen, men ingen utanför kyrkans stängda portar vet säkert varför de tre fick gå. Kyrkans politiska ledning beter sig därmed som Kremls potentater under sovjetstaten, eftersom kyrkans 6,6 miljoner medlemmar och 22,000 anställda inte får veta ett smack. Men rykteskarusellen skvallrar om bittra strider mellan personal och politiker. Folk är rädda och de som vet något om toppstriden tiger av rädsla för repressalier.
Text: Anders Carlgren (Stadsholmen.blogspot.com), oberoende journalist | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2010-11-26. NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln daterad med ursprungligt datum.
Svenska kyrkan har under decennier varit ökänd för urusel eller rent plump personalpolitik. Rader av församlingar har tvingats kalla in psykologkonsulter för att hantera allsköns oreda. Kyrkoherdar som inte kan sköta jobbet som församlingschef är vardag och tjänster dras in på löpande band på grund av påstådd pengabrist. Musikverksamhet beläggs med avgifter, medan annan verksamhet helt sonika stryks bort av allsmäktiga kyrkopolitiker.
Det finns nu all anledning att kräva en lika ordentligt som offentlig granskning av vad som pågår bakom allt mera stängda kyrkportar, därför att med 6,6 miljoner medlemmar och 22,000 anställda är det Sveriges absolut största medlemsorganisation. Om Svenska kyrkan vore ett företag skulle det tveklöst hamna på någon topplista över landets mest misskötta företag. Åtminstone när det gäller transparens och personalpolitik.
Men kristendomens svenska jätte inte bara svälter, den krymper också. För att över huvud taget överleva har församlingar slagits samman i en sådan omfattning att antalet på fyra år minskat med 20 procent ned till 1472 församlingar. Kyrkobyggnader har sålts, andra stängts och ytterligare några avkristnats. Idag finns det 3400 kyrkobyggnader, inklusive enorma konstskatter.
För tjugo år sedan var 89 procent av befolkningen medlemmar, förra året hade andelen minskat till 71 procent. Antalet medlemmar minskar med ungefär en procentenhet per år.
Men bilden av kyrkans ekonomi är motsägelsefull, därför att trots att allt flera lämnar Svenska kyrkan så ökar intäkterna i form av kyrkoskatt och begravningsavgifter. Förra året var det hela 15,7 miljarder. Men över de närmaste tre åren kommer intäkterna att minska med närmare en miljard på grund av att den tidigare lågkonjunkturen slår till med eftersläpning mot kyrkans finanser.
Den totala omsättningen ökar dock år för år, förra året till 20 miljarder. Man har en värdepappersportfölj på 14.3 miljarder. Kyrkans skog är taxerad till i sammanhanget enorma 7.5 miljarder, men i det fallet har man bara tillgång till avkastningen i form av arrendeavgifter och liknande. Det är också en låst tillgång som inte kan avyttras utan vidare, även om marknadsvärdet naturligtvis är ofantligt. Vid årsskiftet ändras också skattereglerna för skogstillgångarna till kyrkans nackdel, vilket beräknas kosta omkring 120 miljoner årligen.
Trots de ändå oerhörda tillgångarna och trots att Svenska kyrkan egentligen kan räknas som ett storföretag med ärkebiskopen i toppen som arbetande styrelseordförande, är det ingen som ens försöker bry sig om att granska kyrkan. Medierna tycks mest vara intresserade av lokala skandaler, som då nästan alltid handlar om alkohol eller sex.
Men då tre av kyrkans absoluta toppfigurer antingen får sparken eller tvingas bort på annat sätt, är det tvärtyst. Några spridda skurar i form av små notiser i Kyrkans Tidning eller tidningen Dagen, plus ett spekulativt tv-inslag, det är allt. Helt säkert finns det många bland de 6,6 miljoner människor som betalar sin kyrkoskatt, som vill veta vad det är för mygel som pågår i styrelserum och ledningskorridorer.
Det kanske allra värsta är de tusentals dussinpolitiker som i praktiken styr kyrkan och som är en relik från tiden som statskyrka. I praktiken betyder det att banden mellan kyrka och stat finns kvar, fast på ett mera sofistikerat och dolt sätt
Svenska kyrkan vill gärna kalla sig för en folkkyrka eller en kyrka för alla. Och med jämna mellanrum dyker det upp mer eller mindre krampaktiga annonskampanjer för att försöka popularisera budskapet, eller för att få in en fot i samhällsdebatten. Det senaste exemplet var kampanjen i samband med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, då Stockholms biskop utmärkte sig genom att från predikstolen näst intill fördöma det partiet.
Men när det gäller kyrkans inre liv, ställningstaganden och finanser framstår Svenska kyrkan som en tystnadens republik, ett Kreml, där betraktarna måste gissa sig till vad kyrkan anser eller vad som pågår innanför murarna. Så länge öppenhet och offentlig granskning saknas kommer kyrkan att förbli en isolerad rörelse och vars budskap allt färre bryr sig om.
Text: Anders Carlgren, journalist och fri skribent. Han har tidigare varit bla programledare, reporter och utrikeskorrespondent inom radio och TV, samt är en av grundarna av ”Godmorgon Världen”.
