Ett paradigm är en världssyn som sätter gränser för vad vi tror är möjligt och som via kultur och tradition bestämmer hur vi tolkar eller upplever det våra sinnen registrerar. Just nu befinner vi oss i det mest dramatiska paradigmskiftet i mänsklighetens historia. Vi är på väg in i Vattumannens tidsålder, som varar i c:a 2150 år inklusive en övergångsperiod mellan paradigmen på några hundra år.
Text: Jens Jerndal, f.d. professor i holistisk medicin | Läs mer av Jerndal
Ingen naturlig process utvecklas lineärt och med jämn hastighet eller acceleration. I likhet med alla andra naturliga processer har det nya paradigmet utvecklats cykliskt i en relativt regelbunden rytmisk vågrörelse. För att illustrera denna process använder jag en liknelse.
Låt oss tänka oss att vi sitter på en havsstrand vid Atlanten en lugn och vacker dag, medan tidvattnet stiger. Vi ser hur en våg sköljer upp över sandstranden och därpå drar sig tillbaka. Strax efter följer en ny våg som når lite längre upp på stranden, innan den drar sig tillbaka igen. Den följande vågen når typiskt ytterligare lite längre, och när den drar sig tillbaka stannar den lite högre upp än den förra. På så vis kommer vattenlinjen att sakta avancera och nå allt högre upp på stranden.
Men vågorna är inte bara olika stora och långa. De är också olikformiga, och med sina unikt varierande fraktalmönster täcker varje våg under sitt avancemang olika delar av stranden olika högt. Detta motsvarar det faktum att ett nytt paradigm gör snabbare framsteg inom vissa områden än andra, bland vissa yrkes- eller samhällskategorier än andra, och i vissa länder än andra.
Då och då händer det att en mindre våg inte når lika långt upp på stranden som sin föregångare, och drar sig snabbare tillbaka. Och rätt som det är kan en extra stor våg skölja långt upp på den torra delen av stranden och dröja längre med att dra sig tillbaka. Resultatet är dock på sikt att hela strandlinjen förskjuts och allt mer av stranden läggs under vatten, till dess att tidvattnet vänder.
Min historiska analys av den sociala, politiska och tekniska utvecklingen sedan 1770-talet visar att Vattumannaparadigmet avancerat i vågor som var och en varat i ungefär ett decennium.
Därpå har en reaktion eller tillbakagång kännetecknat nästa decennium, motsvarande den fas i tidvattnets stigning då vågorna drar sig tillbaka före nästa och större våg.
Vattumannaparadigmet har två olika sidor. Ena sidan visar det sociala, kollektivt medmänskliga området baserad på jämlikhetsprincipen och uttryckt bl.a. genom demokratisk samverkan, socialpolitik och internationellt bistånd. Den andra sidan visar innovationer i allmänhet och i synnerhet teknologiska innovationer på kommunikationernas, elektricitetens, elektronikens och datateknikens områden. Båda sidorna genomsyras av kommunikation, samverkan genom nätverk och helhetsperspektiv.
Efter Vattumannaparadigmets första våg på 1770- och 80-talen kom, som naturligt är, en reaktion, då tidvattensvågen drog sig tillbaka. I Europa krönte sig Napoleon till kejsare och satte igång att erövra så många andra länder han kunde. Alltså en utveckling rakt motsatt den folkliga revolution som fört honom till makten. I USA kom de slavägande sydstaterna att få en dominerande ställning, och den amerikanska självständighetens upphovsmän med sina nya vattumannaidéer kom i skymundan för en tid.
Utvecklingen har sedan gått vidare i decennielånga vågor, där under de avancerande vågorna slaveriet avskaffades (1861 i både USA och Ryssland), demokratin befästes, allmän rösträtt infördes, först för män, sedan även för kvinnor. Samtidigt introducerades ett skattesystem för inkomstutjämning, skolundervisning gjordes obligatorisk för alla, och allmän sjukvård och socialbidrag infördes. Efter hand föddes tanken på internationellt samarbete via olika multinationella organisationer, och senare på bistånd till utvecklingsländerna och globala samordnande och solidariska institutioner, som Röda Korset och FN med sina olika organ. Även de nu så vanliga non-governmental organisations (NGO:s) är ett uttryck för Vattumannaparadigmet.
Men är då inte socialism och kommunism också Vattumannaidéer?
– Jovisst. Helt rätt. Men i den form vi hittills upplevt dem är båda övergångsföreteelser mellan det nya paradigmets ideal å ena sidan, och det gamla paradigmets materialistiska tänkesätt å andra. Därför har de i övergångsstadiet resulterat i diktaturer med planhushållning, som inte varit särskilt framgångsrika.
Som föregångsland beträffande jämlikhet, demokrati och socialpolitik, och med sitt moderna välstånd grundat på uppfinningar och högteknologi, har Sverige av astrologin traditionellt ansetts vara ett Vattumannaland.
Text: Jens Jerndal, f.d. professor i holistisk medicin | Läs mer av Jerndal | Boka Jens Jerndal som föredragshållare
I nästa avsnitt kommer jag att beskriva Vattumannaparadigmets innovativa och teknologiska sida.