Det finns ett antal trovärdiga paranormala fenomen som tyder på att medvetandet kan existera oberoende av kroppen och att människan överlever döden. Några sådana exempel är nära-dödenupplevelser, apparitioner, medial kommuni­kation av olika slag, upplevelser i livets slutskede ”end-of-life experiences” och inte minst barns minnen från tidigare liv. Här ges några exempel på sådana fenomen.

Text: Göran Johannesson | Bild: Paranormala fenomen. Foto: Shrikesh Kumar. Licens: CC0, Pixabay.com

Nära-dödenupplevelser

Ett viktigt kännetecken hos nära-dödenupplevelser är den utom­kroppsliga upplevelsen. Det är inte ovanligt i sådana fall att kliniskt döda personer ser sin egen medvetslösa kropp från en position uppe i taket. De kan iaktta vad vårdpersonalen eller andra människor företar sig och kan efteråt på ett korrekt sätt beskriva och känna igen de personer som återupplivade dem och ibland även de instrument och annan sjukvårdsutrustning som användes.

Emellanåt varseblir de också vad som händer utanför sjuksalen. De har dessa upplevelser trots att deras hjärnaktivitet (EEG) i flertalet fall har upphört inom några sekunder. En analys av hundratals nära-dödenupplevelser visade att 48 % av personerna hade haft en utomkroppslig upplevelse. I en studie av 93 sådana fall kunde i 35 fall dessa personers upplevelser verifieras av utomstående personer, t.ex. anhöriga eller sjukvårds­personal [1].

I två studier fick personer som hade haft hjärtstillestånd redogöra för hur de trodde att det gick till när de återupplivades. De som hade haft en utomkroppslig upplevelse gjorde en i det närmaste helt korrekt beskrivning av processen, medan de som inte hade en sådan upplevelse hade minst ett och oftast flera allvarliga fel i sina redogörelser [2].

I en studie av 31 blinda personer – varav nästan hälften var blinda från födelsen – uppgav samtliga att de under sina utomkroppsliga upplevelser i varierande utsträckning kunnat varsebli föremål och händelser i omgivningen. I nio fall kunde deras uppgifter verifieras [3].

Hjärtläkaren Pim van Lommel har redovisat ett fall med en 44-årig man som drabbades av ett hjärtstillestånd i en park. Han var djupt medvetslös (komatös) och led av syrebrist (cyanos) när han ankom till sjukhuset. Sedan han återupplivats förblev han medvetslös under en vecka och låg i respirator på en intensiv­vårds­avdelning. När han återfick medvetan­det och fördes tillbaka till hjärtavdelningen, kände han genast igen en av sköterskor­na och påstod helt korrekt att det var hon som hade tagit ut hans löständer och lagt dem i en låda i en sjukvårdsvagn.

Även hans detaljerade beskrivning av rummet han befann sig i under återupplivningen och av den personal som arbetade med honom kunde verifieras. Han uppgav också att han i sitt utomkroppsliga tillstånd hade gjort fruktlösa försök att påkalla personalens uppmärk­samhet [4].


En majoritet av de personer som har en nära-dödenupplevelse uppger att de har en normal eller förhöjd mental förmåga – tvärtemot vad som kunde förväntas om medvetandet har sitt säte i hjärnan. Det är en väl omvittnad erfarenhet. Det handlar framför allt om att de upplever en ökad tankeklarhet och mental snabbhet.


Många av dessa personer påstår även att deras sinnesintryck är ovanligt livliga (syn, t.ex. färger, och hörsel), att dessa inte alls liknar en dröm eller hallucina­tion och att de ofta känner sig mer levande och verkliga än i vaket tillstånd. Till skillnad från hallucinationer upphör aldrig övertygelsen att upplevelsen är verklig.

Med tanke på att flertalet av dessa personer är kliniskt döda eller nedsövda under sin utomkroppsliga upplevelse, borde deras kognitiva förmåga vara obefintlig, särskilt som den elektriska aktiviteten i hjärnan upphör inom några sekunder vid ett hjärtstillestånd. Att det istället är en majoritet som upplever en normal eller förhöjd mental förmåga tyder på att medvetandet inte är beroende av hjärnan för sin existens, utan att det snarare är hjärnan som begränsar medvetandet [5].

Det förekommer inte sällan att individer som har en nära-dödenupplevelse påstår sig ha mött en eller flera avlidna anhöriga och vänner. Och ju närmare döden de är, desto vanligare är en sådan upplevelse. Den gängse förklaringen är att det rör sig om hallucinationer som orsakas av droger eller andra fysiologiska tillstånd i kombination med förvänt­ningar, önsketänkande eller ångest inför den annalkande döden.

Det som talar emot en sådan förklaring är t.ex. att barn som har en nära-dödenupplevelse aldrig möter sina levande föräldrar, vilket ju vore naturligt om det endast var en hallucination grundad på önsketänkande och förväntningar. Att dessa upplevelser endast skulle vara subjektiva hallucinationer motsägs också av att det finns personer som under sin nära-dödenupplevelse varseblir antingen en nyligen avliden anhörig eller vän, vars död de inte har någon kännedom om, eller en för dem okänd avliden person som först senare kan identifieras [6].

Apparitioner

Detta fenomen innebär oftast att en fysiskt och psykiskt helt frisk och vaken individ i fullt dagsljus varseblir gestalten av en antingen levande, döende eller avliden person, och att denne ger intryck av att vara nog så påtaglig och fysiskt verklig som vilken människa som helst. Sådana apparitioner har ingen likhet med de patologiska hallucinationer som psykiskt sjuka, drogpåverkade och andra kan drabbas av.

Apparitioner i en eller annan form har rapporterats i alla tider och i alla kulturer. Olika undersökningar sedan slutet av 1800-talet visar att sådana upplevelser är vanligare än man tror. I Europa och USA uppger 10–30 % att de har haft någon sorts förnimmelse av avlidna personer. Otaliga fall har undersökts och rapporterats i detalj sedan slutet av 1800-talet. Kritiker anser att sådana upplevelser endast är subjektiva hallucina­tio­ner och saknar verklighets­grund. Men det finns många verifierade fall som tyder på att apparitioner är en objektiv och verklig företeelse [7].

Så kallade krisapparitioner uppträder i nära anslutning till en persons död, definitionsmässigt plus/minus 12 timmar. Antalet fall inom denna tidsram är avsevärt talrikare än man rent slumpmässigt kunde förvänta sig. Oftast är den eller de individer som ser apparitionen inte medvetna om att personen som framträder för dem är döende eller just har dött. Särskilt intressanta är givetvis fall med apparitioner som förmedlar okänd och verifierbar information av ett eller annat slag, som kan ses av flera personer samtidigt och som först senare kan identifieras, t.ex. via fotografier. Sådana fall tyder på att apparitioner har en objektiv grund och inte är hallucinationer.

Fallet Jacob

Vanliga kännetecken hos förhållandevis många av fallen är att apparitionerna uppträder vid en persons våldsamma eller plötsliga död. Ett sådant exempel från Island är Jacob som hösten 1962 var patient på ett konvale­scent­hem och som periodvis var deprimerad. En kvinna som arbetade på hemmet sedan många år tillbaka bjöd hem honom eftersom han kom från samma land som hennes make.

Följande natt vaknade kvinnan plötsligt, såg sovrumsdörren öppnas och på tröskeln stod Jacob med ansiktet täckt av blod. Hon betraktade apparitionen en god stund innan den försvann. Genast väckte hon sin make, berättade för honom om sin upplevelse och sade att hon kunde svära på att något hade hänt på konvalescent­hemmet. När hon på morgonen ringde dit och frågade om allt var bra med Jacob, fick hon veta att han hade begått självmord under natten. Maken bekräftade senare att hans hustru hade väckt honom och berättat om apparitionen samt intygade att de inte fick kännedom om vad som hade hänt förrän hans hustru ringde till sin arbetsplats på morgonen.

Tidigt samma morgon hade man upptäckt att Jacob saknades. Polisen under­rättades och hans döda kropp återfanns i ett vattendrag i närheten av konvalescenthemmet, ett hundratal meter nedanför en gångbro.

Av obduktionsprotokollet framgick att dödsorsaken var drunkning, men att han även hade två stora sår på huvudet och att hans skalle var illa skadad, sannolikt på grund av att han kastat sig ner från bron i det grunda vattendraget som var fyllt med skarpa lavastenar. Skadorna stämde väl överens med kvinnans beskrivning av appari­tionens blodiga ansikte.

En ung kvinna som arbetade på konvalescenthemmet hade mött Jacob på natten, när hon var på väg hem från en danstillställning. Han berättade för henne att han klättrat ut genom ett fönster, och innan han försvann i mörkret bad han flickan hälsa hans hustru att han älskade henne. Fallet under­söktes av Erlendur Haraldsson, professor i psykologi, och hans medarbetare 1982 och 2002 [8].

Ett fall om kontakt med avlidna

Det finns otaliga exempel från vitt skilda kulturer och sedan mycket lång tid tillbaka att avlidna människor på ett eller annat sätt spontant verkar ta kontakt med sina anhöriga eller andra personer. Här relateras ett nutida exempel med en avliden kvinna som spontant verkar ge sig till känna vid tre tillfällen.

Elisabeth Targ (1962–2002) var en amerikansk psykiater som forskade bl.a. om distanshealing. Hon var även utbildad tolk i ryska, ett språk hon talade flytande. Hennes far är Russell Targ, fysiker och parapsykolog. Elisabeth avled i hans hem i Portola Valley utanför Paolo Alto den 18 juli 2002 av en aggressiv hjärntumör (glioblastom). Dagen efter satt hennes far, Mark Comings (Elisabeths make) och Jane Katra (en nära vän till familjen) och såg i skymningen ut över Paolo Alto, där ljusen började tändas. De undrade om de någonsin skulle höra av Elisabeth igen.

Bara några ögonblick senare slocknade plötsligt ljuset i hela huset och de satt i halvmörker. När de frågade sig om det var svaret på deras undran kom ljuset tillbaka. Men några sekunder senare slocknade det och tändes igen. Något liknande hade inte hänt i huset varken förr eller senare.

En vecka senare fick Mark Comings ett telefonsamtal från en sjuksköterska i Seattle som hade deltagit i Elisabeths forskning om distanshealing. Hon berättade att hon under den gångna natten hade drömt att Elisabeth framträdde för henne och hade uttryckt en stark önskan att hon skulle skriva ner några meningar på ryska och skicka dem till Mark.

Elisabeth sade i drömmen att hon skulle diktera en stavelse i taget och att sköterskan skulle skriva ner dem när hon vaknade, vilket hon också gjorde; varken sköterskan eller Mark talade ryska. Russell Targ kunde tyda den första gruppen av stavelser som betydde ”jag ser dig” (”I see you”). Några dagar senare berättade en rysktalande person för honom att den andra raden var ålderdomlig ryska för ”jag älskar dig” (”I adore you”).

Ett år senare var Jane Katra, som var fil.dr i hälsovetenskap, på en anställningsintervju vid Dukeuniversitetet i North Carolina. Hon intervjuades av avdelningschefen och en sjuksköterska. Efter några minuters inledande samtal sade sköterskan att hon måste avbryta intervjun för en kort stund. Hon ville veta om Jane kände en lång kvinna med långt mörkt hår som nyligen hade avlidit, och tillade att hon tydligt såg kvinnan stå bakom Jane.

När hon fick ett jakande svar sade hon att den kvinnliga gestalten var mycket påstridig och påstod att hon hade ett viktigt budskap till sin far, vilket skulle övertyga honom om att hon fortfarande levde; hon sade även att Jane kände hennes far. Gestalten uppgav sedan att när hon var ett litet barn tvingade fadern och en annan person henne att mot hennes vilja bära en röd klänning, och att det hade varit en traumatisk upplevelse för henne.

När Jane Katra några dagar senare berättade detta för Russell Targ kunde han bekräfta uppgiften. När Elisabeth var en liten flicka hade hans mor i New York skickat en mycket vacker röd klänning till honom som hon var angelägen om att Elisabeth skulle ha på sig när hon mötte sin farmor på flygplatsen.

Elisabeth hade vid denna tid inga klänningar alls och så snart hon fick möjlighet tog hon av sig den; hennes mor bar heller aldrig klänning. Russell var den enda levande person som kände till denna episod (hans hustru och mor var avlidna). Vittnena i detta fall är samtliga mycket trovärdiga personer, och det torde inte vara helt lätt att ge en s.k. naturlig förklaring till dessa händelser, särskilt inte som det handlar om tre olika episoder [9].

Den sammanlagda evidensen hos alla de parapsykiska fenomen som varit föremål för seriösa och grundliga studier sedan många år tillbaka vittnar om att psi i dess olika former är ett verkligt fenomen, att medvetandet kan existera obero­ende av kroppen och att det överlever döden. Det finns dessutom mycket som talar för att människan återkommer i ny fysisk skepnad.

Text: Göran Johannesson (Tidigare-liv.se) | Läs fler artiklar av Göran Johannesson i NewsVoice

Relaterat

I boken ”Barns minnen från tidigare liv – forskning i livets gränsland” beskrivs utförligt ett stort antal trovärdiga fall från hela världen med barn som minns tidigare liv, och både fallens styrkor och svagheter redovisas liksom olika förklaringar. Det ges även åtskilliga exempel på flera andra välundersökta parapsykiska fenomen som tyder på att människan har ett medvetande som är oberoende av kroppen och som överlever döden, t.ex. nära-dödenupplevelser, dödsbäddsvisioner, apparitioner (uppenbarel­ser) och medial kommunika­tion. Boken utgör ett viktigt bidrag till att utmana vår tids fysikalistiska (eller materialistiska) världsbild och visar på behovet av en omvärdering av vår syn på livet och döden.

Referenser

  1. Holden, J.M. (2009): Veridical perception in near-death experiences. I J.M. Holden, B. Greyson & D. James (red.): The handbook of near-death experiences, s. 185–212. Santa Barbara, CA: Praeger.
  2. Sabom, M. (1982): Vi upplevde döden. Stockholm: Natur och Kultur.
    Sartori, P. (2008): The wisdom of near-death experiences. London: Watkins.
  3. Ring, K. & Cooper, S. (1999): Mindsight. Paolo Alto, CA: William James Center for Consciousness Studies.
  4. Lommel van P., van Wees, R., Meyers, V. & Elfferich, I. (2001): Near-death experience in survivors of cardiac arrest: A prospective study in the Netherlands. Lancet, vol. 358, s. 2039–45.
  5. Batthyány, A. (2015): Complex visual imagery and cognition during near-death experiences. Journal of Near-Death Studies, vol. 34, s. 65–83.
    Greyson, B. (2014): Near-death experiences. I E. Cardeña, S.J.Lynn & S. Krippner (red.): Varieties of anomalous experience: Examining the scientific evidence, second edition, s. 333–367. Washington, DC: American Psychological Association.
  6. Greyson, B. (2010): Seeing dead people not known to have died: “Peak in Darien” experiences. Anthropology and Humanism, vol. 35, s. 159–171.
  7. Se t.ex. Gauld, A. (1982): Mediumship and survival. London: William Heinemann.
  8. Haraldsson, E. (2012): The departed among the living: An investigative study of afterlife encounters. Guildford: White Crow.
  9. Targ, R. (2017): Apparent communications from an eager spirit. Journal of Scientific Exploration, vol. 31, s. 293–295.

  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

26 KOMMENTARER

  1. Det finns många som minns tidigare liv och en skrämmande tanke för de som inte tror på detta borde vara att det kanske vore bra att ta ansvar för ord och handlingar i det här livet… det kan bli lite svårare att korrigera eller mentalt bearbeta i nästa. Vidare, tänk om, karma existerar och fungerar så att alla de som gör människor illa i det här livet för egen vinning själv får smaka på sin egen medicin. Varmt tack för denna artikel, den väcker många tankar.

  2. Det kan ju vara så att medvetandet är fundamentalt, något om alltid har existerande, ungefär på samma sätt som tid, gravitation, rum och energi som heller inte kan produceras eller förintas, utan endast anta olika former eller styrkor eller storlekar. Om så skulle vara fallet, får det drastiska konsekvenser för sättet vi betraktar medvetenhet. Det skulle då inte gå att dekonstruera medvetenhet till icke-existens, men det kan lika gärna vara tvärtom, nämligen att medvetandet kommer till när liv skapas och försvinner när livet upphör. Det kan också vara så att vi endast tror att vi är medvetna, men att vi inte alls med medvetna om den fundamenta medvetandet. Det kanske inte spelar så stor roll, för vi fungerar lika bra eller dåligt ändå.

    Allt vi kan förnimma är upplevelser. Upplevelser kan bara gestaltat sig i medvetandet, aldrig någon annanstans – vi kan inte ha upplevelser utanför medvetandet, utan endast i medvetandet. Tänk dig medvetandet här som en skål, där upplevelser läggs i för att upplevelser kan bli just de upplevelser som vi upplever dem som. Man kan också säga att beviset för att vi har ett medvetande, är att vi har, eller är, upplevelser. Den slutliga frågan blir då, är medvetenhet är någon fundamentalt, från begynnelsen givet och att vi, som upplevelsevarelser endast gästspelar i medvetandes världen, under den tid vi lever?

  3. Jag kan bara tala för mig själv, utgå ifrån mina egna upplevelser och säga att jag befinner mig på den fundamentala linjen som du så fint beskriver i din första mening. Vad som är rätt eller fel kommer vi alla få erfara den dagen vi lämnar detta jordeliv.

    Vi har alla en fri vilja och kan göra valet att begränsa vår medvetenhet alternativt söka utanför vetenskapligt satta ramar, beroende på vårt inre intresse eller bara av ren nyfikenhet.
    Som kapten över den egna skutan så navigerar man sin medvetenhet tills dess att man kommer i perfekt balans. Antingen så dör våra upplevelser tillsammans med medvetandet eller så tar man med sig sina upplevelser när det är dags för nästa erfarenhet.

    Medvetandet och dess lagrade uppgifter har alltid varit en stor sak för vissa att lämna som arv efter sig. Varför vill vissa bli ihågkomna för vem de var och vad de gjorde om allting har ett slut?

  4. Tant Pia, för att delvis krångla till saker och ting, men även förtydliga den samma, så skulle allt även kunna vara en illusion. Jaget skulle kunna vara en illusion. Verkligheten som jaget upplever skulle också kunna vara en illusion, men medvetandet är det enda som inte är en illusion. Medvetandet är egentligen det enda vi vet. Detta får till följd att vetenskapen inte förstår sig på det enda vi vet. Har nog aldrig vara i balans, som du skriver, än mindre i perfekt balans. Avundas dessa människor som säger sig vara i balans 🙂 Vad det nu innebär? Utan behov, utan önskningar? Utan lidelse?

  5. Nej, nej, nu missförstår du mig. 🙂
    Medvetandet är det enda vi vet och i det ligger alla våra upplevelser, motgångar, framgångar, glädje och sorg. Att vara i balans för mig är när man kan väga det onda emot det goda och ändå må bra. Livet vore inte mycket värt utan hopp, lidelse, drömmar och önskningar.
    Det finns så många unga idag som bara ser de negativa upplevelserna och därmed tappar balansen eller skall vi säga fotfästet i livet och som inte ser någon mening med någonting. Med ett lite öppnare synsätt så tror i varje fall jag att många fler skulle kunna må lite bättre. Tänk om vi kunnat gå i varandras skor, sett med varandras ögon och hör med varandras öron då hade vi förstått både varandra och oss själva lite bättre.

    Jag har haft den stora förmånen att vara med människor i livets slutskede och det har fått mig att omvärdera min syn på medvetandet och att det är så mycket större än de ramar jag satt upp.

  6. Men nu blandar du in mening i detta? Klart att det inte finns en objektiv mening, utan bara en subjektiv högst abstrakt tankes om mening, som bara rör dig – ingen universal mening. I min föreställningsvärld kan jag beskriva livet som meningsfullt, och kanske det blir meningsfullt för mig då, eller kanske inte? Frågan är ointressant för då skulle vi tvingas behöva förhålla oss till denna mening för att kunna anses vara nöjda? Livet formar sig efter de omständigheter som vi har tvingats anpassa mig till.

    Finns det någon mening i drömmar som man drömmer? Det finns knappast någon upplevelse om att ha drömt. Mins jag drömmen, så mins jag upplevelsen av drömmen, men det finns ingen upplevelse om att ha drömt, i vaket tillstånd. Upplevelsen är det enda riktiga och sker alltid i nuet. Det finns inget annat än nu. Mins jag drömmen, mins jag den i nuet. Alla minnen gestaltar sig i nuet. Tänker jag på en händelse från förr, tänker jag och mins den i nuet.

    Går man ut idag och säger till ungdomar, eller människor över huvud taget, att medvetenhet är det mest fundamentala samt av icke materia och att allt händer i nuet, (i upplevelsens nu) så får man blickar både från vänster och höger. Dessa insikter har funnits sedan lång, lång tillbaka. Av dessa insikter har en rad olika mytologier skapats som sedan omvandlats att handla om Gud, djävulen, häxkrafter och magi och sånt trams.

  7. Targ som citeras studerade Uri Geller’s ’fjärrsyn’ utan att uppfatta att det figurerade minatyrsändare i sammanhanget. Uris handledare hade patent på sånt. Och hela projektet var Cia-associerat.
    Men oavsett risken för att många bevis är humbug, om det verkligen är så att man kan veta saker med visuell skärpa trots att kroppen var ’avstängd’ vid tillfället, tyder det på att vi är som avatarer och att hjärnan är länkad till ett utomkroppsligt minne analogt med hur en avatar är en representation av information som inte innesluts i avataren.
    Men än så länge är det motiverat att vara skeptisk.

  8. Ale. Från mitt perspektiv verkar jaget vara det enda som inte är en illusion, medan däremot upplevelserna är illusioner. Jaget är ju den oföränderliga del av mig som har upplevt alla livets olika händelser. Mitt medvetande, mina uppfattningar och mitt ego (min uppfattning av mig själv) förändras ständigt och är därmed illusioner. Jag förutsätter att verkligheten är objektiv, medan vår uppfattning om den är subjektiva och därför illusoriska. Två personer kan ju uppleva samma verklighet helt olika!

  9. För att sammanfatta – Medvetande är den enda verklighet som finns.
    Universum/Skapelsen har den lilla egenhet som fysikerna kallar orsak-verkan. Dvs, vad du är gör så skapar du ett framtida scenario du aldrig kan undgå. Eller för att använda moderna termer – Universum kommer alltid med en faktura som du skall betala. INTENTIONEN i det du gör visar om fakturan går plus eller minus.

  10. Man kan nästan säga att denna diskussion endast förekommer i monoteistiska miljöer. Ställ frågan till en buddist och du för motfrågan: ja, va då? Lika med en hindu, shinto, asa, naturfolk i gemen. Abrahams följare har haft en tendens att elda upp sina kloka gummor och gubbar.

  11. Trevligt Lasse att du intresserar dig för dessa grundläggande frågor. Det borde fler göra. Det du anför är svårt att kringgå, likväl håller jag inte alls med dig. Tillskriver man jaget centrala funktion, så får jag också en central funktion. För mig är jaget är den där lilla jobbiga gaphalsen som alltid vill stå i centrum: Höras, synas och som vill bli beundrad. Jaget är hämndlystet och äregirigt – vill ha massor av saker hela tiden. Jaget står alltid i vägen för en människas samlade förmågor. Jaget är en av förnuftets och logikens värsta hinder.

    I västerländsk filosofi står jaget i centrum och har så gjort under lång tid, så är det emellertid inte i österländsk filosofi. Där anser man att först när du börjar upplöst jaget, når du visdom. När du har tränat bort jaget reflex att dominera kan du till fullo utveckla din intuition och bara vara medveten. Meditation och yoga är en bra metoder för att begränsa jaget skadliga och dominanta roll. Tror att jaget inte finns överhuvudtaget, mer än som illusion. Men kan man tuta i människor att söka efter något som inte finns, kommer man garanterat att bli demissionerad och besviken.

  12. Det skäl jag anför att jaget är en idékonstruktion; är att upplevelser är samma som jag själv är? Varför tror jag att jaget är tankar eller minnen, bara för att jaget upplever dom? Det är här jaget dilemma. Det kan inte stämma eftersom alla upplevs jämbördig: om jag är någon av mina upplevelser, är jag i så fall alla mina upplevelser – inklusive det där schackspelet på bordet just nu. Definition av jaget i min värld är: idékonstruktionen att vissa upplevelser är mer personliga, mer jagets upplevelser, än andra upplevelser? I så fall vore alla upplevelser jagets upplevelser, istället för just upplevelser i medvetandet. Exempel: Jag går på Ströget i Köpenhamn. Massa upplevelser dyker upp, som tas som personliga och tanken om att jaget upplevde promenaden på Ströget dyker upp. Jaget tar över minnen och gör dem till personliga minnen, och jaget minns saker som upplevs som personliga. Då uppstår illusionen att det att det är samma jag som minnet handlar, som upplever saker.

    Det duger mer än väl att du verkligen vill veta sanningen.

  13. Det här med jaget är intressant – och för mig personligen själva grundbulten i tillvaron. En anledning till min uppfattning om jaget är det faktum att jag ’bröt nacken’ (krossade två nackkotor) som ung, och hade under en tid ingen kontakt med min kropp och var endast svagt medveten. Under denna tid upplevde jag kroppen och medvetandet, med alla dess tankar, känslor och minnen som sekundära, medan jaget, eller det centrum inom mig som upplever, framstod som det primära. Jaget var evigt, något som var utanför tid och rum, ja, närmast som skapare av tid och rum.
    Tittar jag tillbaka på mitt liv, finns det en fullständigt oföränderlig del av mig, som tittade ut genom ögonen när jag var 4 år såväl som när jag var 27 år och nybliven fader. Och det är samma ’jag’ som tittar ut genom mina nu aningen suddiga ögon som relativt nybliven pensionär.
    Det som de flesta menar med begreppet jag är vad som inom vissa kulturer och psykologiska riktningar beskrivs som egot. Egot, en sorts (ibland idealiserad) självbild, är i allra högsta grad föränderligt, liksom tankarna, medvetandet och själva kroppen.
    Men hur kommer det sig egentligen att så många blir förvånade när det tittar sig i spegeln och upptäcker att de har blivit gamla? Beror inte detta på att det finns en centrumförnimmelse inom oss som är oföränderlig? Denna ’observatör’ har varit med genom hela resan och är där oförändrad när resan tar slut. Efter min upplevelse i ungdomen försvann känslan av att jag kunde dö och därmed också rädslan för döden. Jag kan bli rädd för att skada mig, bli sjuk etc. men tanken på att utplånas känns främmande – ja, närmast overklig.

  14. Jag har faktiskt koncentrerat min syn på livet i en enda mening, som också utgör slutklämmen på en visa jag nyligen skrev: Allt skapat förgår – men JAGET består!
    Om detta är en universell sanning eller bara en förflugen tanke som kommer att förgå … kan jag ju inte så noga veta. Men det är hur som helst en god livsgrund som också tar hänsyn till de tankar som Pelle framförde om karma. Jaget är den fasta punkt som alla rörelser återvänder till.

  15. Lasse Malmgren, Tack för din berättelse.
    ”Jaget var evigt, något som var utanför tid och rum, ja, närmast som skapare av tid och rum.”
    Denna mening är magisk, jag ser den som den ultimata definitionen av Det Stora Medvetandet.
    Som Einstein kallade för Der Alte.

    Bibeln börjar med: I begynnelsen var Ordet.
    Lika med, Det Stora Medvetandet.
    Sedan skapades jord och himmel osv.
    Jag ser vårt solsystem som en levande varelse som medvetet rör sig och kontrollerar sina rörelser.

    Hela vårt universum finns till och lever inuti det Stora Medvetandet.
    Om det finns ytterligare universum, så ingår även dessa.
    Allt existerar i och styrs av, Det Stora Medvetandet.
    Kineserna kallade detta för, TAO
    Perserna kallade detta för, Ahura Mazda

    • Den grekiska grundtexten för Ordet är Logos, som har många översättningar där Ordet bara är ett av dem – andra är Ordning, Medvetande och Logik. Så visst kan man uppfatta hela universum som uttryck för medvetande.
      Den danske tänkaren och intuitionsbegåvningen Martinus, beskrev Det Stora Medvetandet som ljuset inuti en enorm kloformad lampa. Lampans gigantiska skärm var perforerade så att ett oräkneligt antal ljusstrålar uppstod. Varje enskild stråle är en del av det samlade ljuset på ett sätt som gör att varje levande väsen i sin innersta struktur är en del av helheten. Evolutionen blir då en resa där varje väsen rör sig i Helhetens medvetande – ett sorts jättedygn med mörker och ljus. Vi invecklas i materian och möter mörkret här i den fysiska världen. Kampen för tillvaron och våra erfarenheter av lidande medför att vår logik och humanism utvecklas mot andlighet och ljus. Men där mättas vi slutligen även på detta tillstånd och drar oss tillbaka i vår inre värld. Mätt av inre upplevelser och minnen söker vi oss mot nya upplevelser i en fysisk tillvaro där vi åter ska utvecklas genom kampen för tillvaron men nu i nya livsformer. Ett sådant kretslopp motsvarar årmiljoner.
      Vår resa genom Helheten innebär att Det Stora Medvetandet så att säga generar sin egen organism, eftersom alla levande väsen är mikroorganismer i detta Gigantväsen.
      Intressant att han använder begreppet inveckling … som en förutsättning för utveckling. Evolutionens yin och yang.

  16. Både Lasses samt Rolfs argumentationen är så övertygande, med dräpande exempel, att uppgiften blir allt för svår, för att avstå utmaningen och måste därför antas.

    I Lasses fall, utsattes han för en traumatisk händelse, som hotade hela organismen fortlevnad. Vad som sker då, är resultatet av att evolutionen har selekterat bort varelser, där överlevnadsinstinkten inte är som allra starkast. Det som sker, sker genom reflexer, där hela organismen är satt under absolut larmberedskap, och där släkts andra funktioner ner.

    Detta passar jaget perfekt. Jaget ser nämligen hot överallt. Är ständigt kränkt samt är hela tiden på sin vakt i sin inskränkta egocentriska bubbla. Inget fel i detta. Risken finns emellertid att ”larmberedskapen” aldrig klingar av. Då triumferar jaget. Ger man jaget en central plats och funktion, får jaget en central plats och funktion. Man går då i dunklet, avskärmad från upplevelser utanför jaget. Medvetenheten grumlas. Intuitionen beskärs. I det perspektivet blir jaget centralt för alla upplevelser och upplevs också som det enda sanna.

    Ges jaget en central funktion, förstärker den sin plats bland annat genom att gestalta sig i drömmar. I dessa drömmar kommer jagets rätta identitet fram. Drömmar har då en stark tendens att bli narcissistiska, vilket är jagets sanna natur. I drömmen befinner man sig alltid då i händelsernas centrum, allt kretsar hela tiden om en själv. Eller omvänt uttrycket: får jaget överhand kan vi bara förklarar det vi upplever, på bekostnad av upplevelser i medvetandet, utan jaget i centrum.

    Min definition av jaget: Illusionen att vissa intryck, eller upplevelser, är mer personliga än andra. Det är jagets illusion, eftersom upplevelserna eller intrycken inte är mer eller mindre personliga. Jämför med myten om antikens Theseusskepp. Skeppet med vilket Theseus och Atens ungdomar återkom från Kreta. Skeppet renoveras hela tiden och planka för planka byts successivt ut tills inget av det gammal skeppet finns kvar längre – till slut har alltså hela skeppet byts ut. Frågan blir då vilken relation som föreligger mellan skeppet och dess fysiska delar. Skeppet får här representera jaget uppfattning om sig själv som havande personliga upplevelser. Inte en enda del är kvar från den tid, då jaget identifierade sig med skeppet i delar eller som helhet. Trots detta identifierar sig jaget fortfarande med skeppet – inte en enda del finns kvar längre, från vilket jaget tidigare identifierade sig med? Där av kommer att jagets identifikation är falsk. Det är inte samma skepp, men samma jag upplever skeppet som en personlig upplevelse?

  17. Jagets uppfattning att vissa upplevelser är mer personliga än andra, avslöjar dels att jaget inte är konstant – den fundamentala grunden för alla upplevelser i medvetandet; ty då borde upplevelserna jaget upplevelser i medvetandet också vara lika konstanta och fundamentala.

    Jaget kompromissar här och är således en efterhandskonstruktion, till skillnad från upplevelser i medvetandet. Under meditationen kommer du längre och längre bort från jagets centrala uppfattning om sin egen betydelse. Kvar blir bara upplevelser, och till slut bara ett medvetande. Detta ger mig i vart fall att medvetandet kommer först som varande fundamentalt, sedan upplevelserna och till sist jagets upplevelse som varande centrum av alla upplevelser, trots att jaget stundom upplever vissa upplevelser som mer personliga än andra upplevelser.

  18. Tack för uppfriskande tankeövningar, Ale! Det hela handlar om definitioner – definitioner av vad jaget, medvetandet, upplevelser etc. är. Och här har vi olika utgångspunkter … och jag kan ana att ditt sätt att se på jaget, är vanligare än min. Det är nog fler som ser jaget som något föränderligt, något som har ett psykiskt liv inom vårt medvetande. Illusionerna blir då jagets lek med intryck. Det finns de som också tvivlar på jagets existens och anser att det är en skapelse av psyket. Jag förstår denna inställning. Men själv uppfattar jag det inte så.
    Eftersom jag starkt upplever att livet är evigt, så finns det en evigt oföränderlig del av mig som är på denna resa. Men detta ’något’ är helt utan egenskaper – är endast det centrum som upplever. Detta centrum, jaget, är absolut stillhet medan allt annat är rörelse. Det föränderliga jaget, skulle jag beskriva som egot, dvs den ständigt skiftande bild av vad jaget genom sin skapelse framstår som, eller verkar vara.
    Livet kännetecknas av rörelse. Allt förändras; kroppar, tankar, alla känslor och ytterst även själva bilden av vad man är. Men den som upplever det hela är för mig jag – den stumme betraktaren!
    Om sedan min bild eller din bild av jaget är den rätta, spelar kanske inte så stor roll?! Huvudsaken är att man har en karta som fungerar i det dagliga livet.
    Och kanske kommer vi en gång fullt ut förstå hur det hänger ihop 🙂

  19. Lasse jag tackar dig för din ödmjukhet, och då du är äldre än (kanske inte så värst många år ändå) så har du längre livserfarenhet och visdom. Förklara gärna i så fall en sak för mig som jag inte försår: Jag är lika barnsligt, naivt glad var gång jag träffar en ny människa och vill så gärna ta del av dennes historia och hela dennes ”mental set”. Vad jag i regel möts av är rädda, skrämda människor som döljer dig, likt sköldpaddor, men lik väl håller upp skyltar där dem proklamerar att dem är: Framgångsrika, viktiga eller på andra sätt är unika eller speciella. Det dem däremot utstrålar är osäkerhet och framför allt så skriker dem ut att: ”Se mig”. Då jag inget annat vill, så borde en perfekt match uppstå, men den blir liksom inte av. Däremot blir ”mentalisering” väldigt lätt.

    Jo, jag ser dig. Du är osäker och rädd, därför ointressant för mig att spendera tid med dig, då du försöker dölj allt det jag ser. Detta gör dem ironiskt nog inte alls unika, som dem vill hävda om sig själva? Därför blir det lätt att att förutsäga vad dem kommer att göra, inte göra samt säga eller inte säga.

    För mig är det jaget som spökar här. Vad tror du?

    • Bäste Ale, det var inte någon liten uppgift du gav mig! Jag är inte någon psykolog, så jag kan inte ge någon djupare psykologisk analys av människors olika beteenden. Men jag kan relatera till en händelse i mitt liv som gav mig själv en djup insikt.
      Det var så att jag skulle hålla ett föredrag på temat att vår upplevelse av livet är en illusion. Som jag förklarat tidigare så är livet inte en illusion på det sättet att det inte existerar, men däremot är livet något annat än vad vi fullt ut kan uppleva. Hur som helst, så märkte jag ett stort motstånd hos delar av publiken, som inte riktigt kunde följa med i min tankeresa, utan snarare var mycket kritiska till det jag framförde. Och det resulterade i att jag kände mig mycket utsatt och rädd där jag stod framför dem. Jag brukar ha ett hyggligt gott självförtroende men nu kände jag verklig skräck. Jag klarade mig igenom det hela genom att börja läsa innantill i mitt koncept till jag kom igång igen.
      Efter föredraget drog jag mig tillbaka till mitt rum och undrade vad som hade hänt. Jag sände ut frågan som en bön: Varför blev jag så rädd?
      I det ögonblicket kände jag hur jag psykiskt föll ner i en mörk avgrund full av skräck. Hela detta mörka tomrum var fyllt av alla de smärtsamma misslyckanden, alla lidanden, all undergång och bråd skräckfylld död som jag upplevt under min långa vandring genom evolutionen. Jag ser på tillvaron utifrån ett reinkarnationsperspektiv, att vi föds gång på gång under vår vandring genom otaliga fysiska världar. Och summan av alla dessa smärtsamma upplevelser fanns i denna mörka ’säck’ som jag sjönk ned i.
      Den största skörden av vår resa igenom den fysiska tillvaron är smärta, lidanden och undergång. Men denna skörd har gjort oss till medkännande och humana varelser. Kampen för tillvaron utvecklar vår intelligens och känslighet, så vår mörka och smärtfyllda resa är en förutsättning för att vi ska bli riktiga människor. Varför känner man medlidande? Jo, man har lidit själv! Det sägs att ödmjukhet är nyckeln till visdomens port … och ödmjuk blir man när man misslyckas.
      Så detta är den väg som humana människor har vandrat. Men vi är ännu inte så medvetna om denna väg och den är ännu inte allmänt kulturellt accepterad. Och smärtan av våra Golgatavandringar är inte smälta och integrerade. Så vi låtsar att vi är något annat än vi är … delvis av rädsla för nya smärtsamma upplevelser.
      Men det är egot som resonerar så, dvs. den inre bild som jag skapar om mig själv. Eckhardt Tolle uttryckte förresten skillnaden mellan jaget och egot genom en mening som gav honom en aha-upplevelse. ”Jag är så trött på mig själv!” Men då finns det ju två jag – den ’mig själv’ som jag tror att jag är och den jag som betraktar mig. Betraktaren, den ständigt närvarande observatören, är det riktiga jaget medan den bild av mig själv som jag tror att jag är – är egot.
      Det här blev mycket – kanske för mycket?!

  20. Tack Lasse! Vill ta fasta på rädslan du skriver om, våra olika sätt att betrakta jaget, till trots. Den rationella rädslan en av våra sanna överlevnadsinstinkter, och den visar sig ytterst sällan och då i några blixtsnabba sekunder innan, samt under traumatiska händelser, resten är bara rädslan för att vara rädda och/eller för minnet av rädslan. Det finns enligt mig två sätt att hantera den rädslan på: Att öva, öva och åter öva bort den genom att dels öva i reflexer att hantera den, bland annat genom yttra handlingar. Det andra sättet är att falla för den. Gå in i rädslan, låta den ta total överhand (i en trygg och tillitsfull miljö).

    Vad jag talar om är den irrationella rädslan som inte har någon motsvarighet i den yttra verkligheten. Det är ytterst få tillfällen man har orsak att vara rädd i nuet, förutsatt att man lever laglydigt och inte utsätter sig medveten för faror.

    Vad jag antar att du gjorde genom detta föredrag att utsätta dig för andras irrationella känslor av rädsla. Att verkligheten skulle kunna vara annorlunda mot vad de flesta tänkt sig, om de nu överhuvudtaget tänkt något alls. Så vad var du rädd för? Andras rädslor? Ju mindre rädd man för irrationella känslor, ju mindre rädd är man för andras irrationella känslor, tänker jag mig.

    • Angående min rädsla i den givna stunden under föredraget så fann jag själv den vara obefogad. Det var därför jag senare försökte komma i kontakt med en djupare del av mig själv. Och jag upplevde verkligen att jag kom i kontakt med egna minnen från min egen revolutionära resa.
      Från ett rent materialistiskt perspektiv förstår jag att det verkar vara känslomässigt trams. Men sett från mitt perspektiv så är livet evigt och jag har också tyckt mig uppleva att jag i min innersta kärna är denna eviga beståndsdel. Jag skriver ’tyckt mig’ uppleva, för att jag vet att det ser så ut från en utomståendes perspektiv. Men från min horisont är evighetsaspekten den mest verkliga upplevelse jag har.
      Vi finner det logiskt att vår historia i denna inkarnationen formar vår syn på livet. Och jag finner det lika logiskt att tidigare inkarnationer formar våra reaktionssätt i nuvarande inkarnationer.
      En inbiten materialist kan kanske ha svårt att tro att den, som upplever den andliga verkligheten som primär och den fysiska verkligheten som sekundär och mer eller mindre illusorisk, kan vara logisk i sitt tänkande. För mig är det precis tvärtom. Hur kan man tro att universum uppkommit genom Big Bang? En sådan teori visar bara att de därtill troende endast kan tänka i linjära banor. Och hur kan man sätta så stor tilltro till ett materialistiskt betraktelsesätt, som hävdar att mörk energi och mörk materia tillsammans utgör 95% av universum medan den fysiska del, bestående av atomer, som vi kan komma i kontakt med endast utgör drygt 4%?! Kan man utifrån dessa 4% ha teorier om universums natur? Ja, det kan man ju bevisligen!
      Och det är också här i den fysiska världen som vi utvecklar vår intelligens i kampen för tillvaron. Men det är först när vi kan använda ett stringent logiskt tänkande, som också innefattar en andlig verklighet och en andlig vetenskap, som vi kommer att få en sann bild av tillvaron … tror jag. 😉

  21. Echard Tolle har rätt jag upplevde något liknade, jag var så trött på att röka och enda tyckte Jag om att röka. Vem är Jag då ? Min medvetande var trött men mitt ego tyckte om att röka då måste egot vara den fysiska delen som behövde nikotinet men den psykiska delen var som har tröttnat på att röka.Därför jag skrev så många gånger tidigare om medvetenhet som saknas hos många eftersom egot tränger bort det och då blir folk tumma eftersom egot är känslolös och självisk .egot kräver på påfyllning hela tiden på alla området just för att den saknar känslor som mao är upplevelse som fyller på tumheten som fins i de flesta människor. Bara med medvetenhet börjar ödmjukheten som vi vet vad den är Pga alla de brys runt om kring oss folk blir lätt vilse och lätt byte för egot som är hela tiden till hands och mycket bekvämt att använda Medvetenheten är det svåra vägen att gå eftersom den kräver mycket uppoffringar som folk är inte villiga att göra Därför ser vårt värld ut som det ser ut idag.

  22. Kommentar till vännen Ale!
    Angående min rädsla i den givna stunden under föredraget så fann jag själv den vara obefogad. Det var därför jag senare försökte komma i kontakt med en djupare del av mig själv. Och jag upplevde verkligen att jag kom i kontakt med egna minnen från min egen revolutionära resa.
    Från ett rent materialistiskt perspektiv förstår jag att det verkar vara känslomässigt trams. Men sett från mitt perspektiv så är livet evigt och jag har också tyckt mig uppleva att jag i min innersta kärna är denna eviga beståndsdel. Jag skriver ’tyckt mig’ uppleva, för att jag vet att det ser så ut från en utomståendes perspektiv. Men från min horisont är evighetsaspekten den mest verkliga upplevelse jag har.
    Vi finner det logiskt att vår historia i denna inkarnationen formar vår syn på livet. Och jag finner det lika logiskt att tidigare inkarnationer formar våra reaktionssätt i nuvarande inkarnationer.
    En inbiten materialist kan kanske ha svårt att tro att den, som upplever den andliga verkligheten som primär och den fysiska verkligheten som sekundär och mer eller mindre illusorisk, kan vara logisk i sitt tänkande. För mig är det precis tvärtom. Hur kan man tro att universum uppkommit genom Big Bang? En sådan teori visar bara att de därtill troende endast kan tänka i linjära banor. Och hur kan man sätta så stor tilltro till ett materialistiskt betraktelsesätt, som hävdar att mörk energi och mörk materia tillsammans utgör 95% av universum medan den fysiska del, bestående av atomer, som vi kan komma i kontakt med endast utgör drygt 4%?! Kan man utifrån dessa 4% ha teorier om universums natur? Ja, det kan man ju bevisligen!
    Och det är också här i den fysiska världen som vi utvecklar vår intelligens i kampen för tillvaron. Men det är först när vi kan använda ett stringent logiskt tänkande, som också innefattar en andlig verklighet och en andlig vetenskap, som vi kommer att få en sann bild av tillvaron … tror jag. 😉

  23. till vännen Lasse; kan hända att du har rätt att mänsklig rädsla hos utvecklade och mogna människor kanske har med en ”reinkarnatonisk” bakgrund att skaffa? Själv tror jag inte det? Den yttersta rädslan är att upplösas – att inte längre få ha privilegiet att ”hållaihop” att medvetenheten grumlas upp så till den grad att inget finns att hålla kvar vid – du vet det där som människor tar så fullständigt självklart: att de kan lita på sina upplevelser.

    Livet innehåller så mycket lidande och plågor att det vore en ynnest att få avsluta det i förtid; just därav ser jag livet upplevelser som en gåva – om jag kan välja upplevelser kan jag också välja gåva. Att få gå på en strand och känna sanden mellan mina tår, en sola sommardag. Det är en gåva. Det behöver inte vara mer. Det blir inte bättre än så.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här