Sten Levander, psykiatriker: Hur kan samhället halvera kriminaliteten?

14
0
Sten Levander. Foto: FoF.se
Sten Levander. Foto: FoF.se / SVT

DEBATT. “Varför begår människor brott? De är relativt sett fattiga och lever i utsatta bostads­områden säger tongivande svenska kriminologer. Därför är det synd om dem och vi borde inte straffa dem ytterligare mer än absolut nödvändigt, snarare ska vi erbjuda dem behandling”. Det skriver Sten Levander. Denna debattartikel refuserades av de etablerade medierna, men publiceras i NewsVoice.

Text: Sten Levander, psykiatriker och psykoterapeut samt professor emeritus i psykiatri i Lund och professor emeritus i rättspsykiatri och allmänpsykiatri i Trondheim.

I alla andra länder bygger rättssystemen på Aristoteles principer. Ett brott ett medvetet val av en handling som gynnar den egna personen och skadar andra. Vederbörande vet att handlingen är orätt (omoralisk) men avstår inte från att begå handlingen i fråga, som är förbjuden i skriven lag. Handlingen medför ansvar och ger samhället rätt att straffa gärningspersonen, upprätta brottssoffer och erbjuda gärningsmannen försoning när straffet är avtjänat. Aristoteles termer anses i Sverige vara metafysiska och meningslösa.

  • Varför är andelen invandrare som har registrerats för brott nära tre gånger större än för infödda svenskar?
  • Varför har personer med schizofrenidiagnos minst fem gånger högre frekvens av allvarliga våldsbrott?

Standardsvaret i Sverige är att orsaken är social. Men, då kan man inte förklara att en mycket stor majoritet av invandrarna, och svenskar som lever med samma sociala villkor, INTE begår brott vare sig de är psykiskt sjuka eller inte. Sociala förhållanden har effekt på brott men den är näst intill noll storleksmässigt. Om vi ändå nöjer oss med den förklaringen, och vill reducera brottsligheten, då bör vi utjämna skillnaderna i levnadsvillkor. Lyckas vi med detta fullt ut (ett klasslöst samhälle) kommer antalet anmälda brott att sjunka från c:a 1,400 till 1,386 millioner per år.

Om en person varken har ett resonerande förnuft eller en moralisk kompass kan vederbörande inte ta ansvar för sina val – och är otillräknelig. Alla andra har ansvar för sina val, oavsett bakgrund och situation. Modern kriminologi fokuserar orsaksfaktorer i gärningsögonblicket. Ska vi påverka brottsligheten är svepande avlägsna förklaringar, t.ex. relativ fattigdom, fullständigt poänglösa.


Ju närmare brottshandlingen vi befinner oss, i tid och rum, desto bättre är förutsättningarna att styra upp den potentielle brottslingen mot andra handlingsalternativ. Vi kan dessutom tryggt utgå från att människor är olika så åtgärderna måste skräddarsys för individer och för vissa högkriminella grupper av individer. Det ger svenska politiker en känsla av obehag.


Med den moderna kriminologin har vi kunskapsmässigt kommit en bit på väg. Vi skiljer tydligt på riskfaktorer och orsaker. Orsakernas orsaker och den kausalkedja som går tillbaka till Big Bang får andra spekulera om. Relativ fattigdom är en svag riskfaktor, inte en orsaksfaktor (se ovan).

Läs mer: Levander om ungdomsbrottsligheten i förorterna: Varför arbetar vi inte kunskapsbaserat?

Analysen av gärningsögonblicket avser individ- situations- och bakgrundsfaktorer. Individfaktorer är t.ex. anknytning till andra, åtaganden i förhållande till andra och till en själv, moralisk kompetens, och “självkontroll” (impulsivitet, kontroll över känslor och förmåga att sätta in sin handling i ett större perspektiv, att ha en plan). Situations­faktorer är risk för upptäckt, konsekvenserna av upptäckt och vad man kan vinna på att begå brottet.

Bakgrundsfaktorer är allt annat som är relevant inklusive traditionella kriminologiska parametrar, men särskilt den individuella livshistorien sedd i ett brett perspektiv. Alla dessa orsaksfaktorer samspelar med varandra och en del av dem formar starkt kriminogena kombinationer med riskökningar i storleksordningen 100 gånger eller mer (relativ risk). Därför står tre procent av männen för över hälften av den samlade brottsligheten, och psykopatiska män (inte ens en procent) för över hälften av alla rationella våldsbrott utanför nära relationer.

Moral är metafysik i Sverige men finns i alla andra länder och har funnits som tankefigur sedan antikens Grekland. Moral är en specifik kompetens som inte kan reduceras till ett förnuftsresonemang. Vi utvecklar den kompetensen under barn- och ungdomstid. Moral är inte generell, den är kulturbunden, precis som språk. Har vi fyllt 15 kan vi inte prata ett nytt språk utan brytning.


Flyttar vi som vuxna till en ny moralisk omgivning blir det också problem. Det gällde skandinaver som flyttade till Nordamerika under tidigt 1900-tal. De var mer kriminella och oftare psykiskt sjuka än infödda amerikaner, liksom migranter till dagens Sverige.


Det är en negativ konsekvens av migration – som balanseras väl av dynamiska effekter såvida inte immigrationen slår sönder det ursprungliga samhället (vilket den amerikanska och australiska ursprungsbefolkningen fick uppleva). Frågan är i dag ointressant, vill vi ha dynamik får vi leva med att två generationer av migranter har högre kriminalitet och d:o psykiatrisk sjuklighet.

Hur ska vi kunna greppa all den kunskap som faktiskt finns, ta höjd för det vi inte vet, och utforma och implementera effektiva åtgärder som reducerar brottsligheten och ökar medborgarnas trygghet?

Det är för komplicerat säger en del. Det tar för lång tid säger andra, vi kan inte vänta på forskningen. Maoisterna tror att det bara är att plocka bland de tusentals blommorna, allt annat är elitism. Sådana projekt drivs av glada amatörer eller ideologiskt övertygade världsförbättrare och utvärderas aldrig vetenskapligt.

Det är tämligen enkelt att identifiera ett antal stora och åtgärdbara problem. Det går c:a fyra icke anmälda brott på varje anmält – det begås minst fem millioner brott per år. Till dessa brott binds knappt 100 tusen brottslingar. Kvoten är inte ens 1 på 50. Få medborgarna att anmäla brott och se till att polisen kan klara upp fler brott.

Hälften av brotten begås av personer under 20. Vi har inte något fungerande reaktionssystem för sådana brott: “Det händer inget” konstaterar ungdomsbrotts­lingarna. Bland ungdomarna finns en liten grupp som har alla kriminologiska riskfaktorer på plats.

De har en tidig problemdebut på flera fronter och omfattande kriminalitet från tidiga tonår. De behöver en kaskad av insatser, från småbarnsåren och uppåt. För dessa krävs samarbete mellan relevanta aktörer, skolan, socialtjänsten och barnpsykiatrin är de viktigaste. Flertalet av dessa pojkar och ett litet antal flickor missbrukar och har barnpsykiatriska diagnoser. Tvång är ett nödvändigt sistahandsverktyg från tidiga tonår och uppåt. Vi avskaffade detta omkring 1964.

När samhället har misslyckats att styra upp en ung människa med signalement enligt ovan har vi att göra med en livsstilskriminell. De rekryteras till de organiserade kriminella nätverken och glider i tidigt vuxenliv allt längre bort från samhället. Kriminaliteten är grov, omfattande och samhällsskadlig. Det är näst intill omöjligt att lämna den världen före 40, och när man gör det är det alltför ofta som hjärnskadad missbrukare, utslagen från det mesta. Man har “suttit” upp mot halva sitt liv från 20 års ålder, á 3 tusen kronor dygnet, med minimalt behandlingsinnehåll. Resten av livet efter 40 är man understödstagare, men dessbättre (för samhällsekonomin) dör man tidigt (i snitt vid 57, 25 år för tidigt).

Den kriminella världen är strikt hierarkisk. Man får sin position genom kriminell kompetens. Jånkare finns längst ner, föraktade springpojkar där missbruket dominerar problembilden. Välbegåvade psykopater finns i toppen. Även här fungerar inlärnings­lagarna – och samhället kan skriva reglerna så att åtminstone några kan räddas till ett prosocialt liv. Följande är ett radikalt förslag – men målrationellt. Kalla påföljder för straff, öka strafftiderna till det mångdubbla och summera brotten utan rabatter.

Tiden ska motsvara den tid personen behöver kontrolleras, förutom att vara rimlig med avseende på straffvärde. Våldtäkt ger t.ex. 20 år. Ge möjlighet till betydligt tidigarelagd villkorlig frigivning om vederbörande sköter sig, t.ex. efter 18 månader, med tre års kontrolltid. Ta tillbaka personen om vederbörande bryter mot villkoren och så får det snurra ett varv till. Vid frigivningen se till att förhållandena läggs till rätta därute: bostad, socialt stöd, arbete, körkort, medicinsk uppföljning. Orättvist mot andra som inte har begått brott? Målrationellt därför att en person som fortsätter sitt kriminella liv kostar samhället så mycket. Politiskt omöjligt? Det görs redan i många länder tex i Kanada.


Hur löser detta problemet med de mest avancerade kriminella? De kommer inte att sköta sig på fängelset så de kommer aldrig ut. Det är dyrt att ha dem inlåsta, men mångdubbelt dyrare att ha dem där ute i samhället. Vill de ut får de byta attityd.


Psykiskt sjuka begår totalt sett få brott för de är så få. Det finns andra argument för att nysatsa på psykiatrin – som biprodukt får vi en nedgång i sådana personers kriminalitet.

Det är möjligt att halvera kriminaliteten om de principer som skissats ovan omsätts i verkligheten. Det kommer att ta tid men är den väg Carl Bildt kallade “den enda”.

Text: Sten Levander, författare, psykiatriker och psykoterapeut samt professor emeritus i psykiatri i Lund och professor emeritus i rättspsykiatri och allmänpsykiatri i Trondheim.

Sten Levander har arbetat kliniskt och forskningsmässigt med personer som begått brott sedan 50 år. Han är sedan fem år huvudman för ett forskningsprojekt rörande ett 40-tal tunga kriminella i Malmö.

“Vi ska nu börja avrapportera utfallet, och svaret verkar bli ja. Ett antal underverk har utförts, men jag har också misslyckats med en del. Det verkar svårare att utföra underverk med kvinnor, men några finns. För männen verkar det grovt sett som att en klar majoriteten är brotts- och missbruksfria. Närmare hälften lever normala sociala liv. Jag tror att jag har visat att det går att etablera en terapeutisk allians med psykopater, och det har ingen gjort förut. Och jag har lärt mig mycket under resans gång som skrivbordskriminologerna och registerforskarna inte är i närheten av.” – Sten Levander

Relaterat

14 KOMMENTARER

  1. Våra politiker och vår massmedia brukar ofta säga att de kriminella bor i utsatta områden. Det låter nästan som att de säger det är synd om de kriminella som RÅKAR bo i ett utsatt område !?!

    Att de är kriminella det beror ju naturligtvis inte på de kriminella själva, utan på att samhället inte har gjort tillräckligt för dem !?!

    Våra ledare menar att de har gjort fel som inte har givit de kriminella bättre bostäder. Så om politikerna nu beslutar sig för att riva de utsatta områdena och bygger dyrare hus åt dem då kommer de nog att bli fria från sin kriminalitet !?!

  2. Är utgångspunkten: “Hur kan samhället halvera kriminaliteten” eller
    “Varför begår människor brott” har man redan gått vilse.

    Har tidigare skrivit att: “Har du mat för dagen? Har du kläder på kroppen samt tak över huvudet? Så vad är ditt problem? Har du dessa tre förutsättningar men stjäl ändå, är du kriminell och skall straffas samt separeras från de som icke är kriminella.

    Det är fullständigt irrelevant fråga för samhället att ställa sig VARFÖR människor begår brott. Relevant är endast för samhället att identifiera och säkerhetsställa att brott har begåtts samt separera brottslingarna från övriga skötsamma människor som avstår från att begå brott.

    Låt mig få uttrycka mig lite drastiskt här: En majoritet av människor är fulla av skit. De bedrar och ljuger. Blir dem påkomna förnekar dem och förnekar dem, om och om igen, för att till sist skylla på andra för deras egna tillkortakommanden. Få är dem som inte viker från sanningen, utan står upp för den. Vad som då sker är att samma majoritet utesluter och marginaliserar de få, ty dem avslöjar majoritetens brister, som dem inte vill kännas vid. De vill inte lära känna sig själva. De vill inte utvecklas. De vill inte ta ansvar.

  3. Om nu verkligen Herr Levander vill göra allvar av saken, nämligen vilja framstå som en lärd mästare på kriminalitet, övervakning samt brott och samtidigt förstå sin egen samtid: varför kriminalpolitiken har utvecklats som den gjort i västvärden, råder jag honom att läsa Michel Foucault “Övervakning och straff”. Möjligen också att han klarar att traggla igenom denna svårlästa bok, med tanke på hans akademiska bakgrund (utan att för den delen snubbla eller på annat sätt hoppa över rader eller sidor) så lär det troligen dessutom gå upp för honom att den ödesdigra kulturmarxistiska slagsidan – som gått allra längs i kriminalpolitiken och kanske allra längst just i Sverige är själva roten till orsaken.

    Jag är ingen duvunge utan har tjänstgjort både på psykiatriska så väl som rättspsykiatriska avdelningar. Vidare med allehanda missanpassade människor; både ungdomar och vuxna, svenskar och invandrare, män och kvinnor med eller utan missbruk största delen av mitt arbetsliv, om det nu har någon som helst relevans i frågan?

    Hur som helst, tunnelseendet som ligger honom till last – hans fina titlar till trots, så avslöjas i vart fall Herr Levander okunskap om frågan redan i ingressen: “Hur kan samhället halvera kriminaliteten” och “Varför begår människor brott”. Han sitter lika hjälplöst fast som alla andra som förförts av alla romantiska kulturmarxistiska alá 68 års flumideér om samhället kontra brottslingarna – nämligen att inga sanningar existerar ty sådan är all kulturmarxism – även här kallad postmodernism, som bär vid sin barm en subversiv kommunism dolt inom sig som kommer till uttryck i bland annat relativismen (värderelativism) och strukturalismen och för övrigt all kritisk teori, som menar att det inte finns några objektiva kvalitetsavvikelser – allt är endast en subjektiv uppfattning om vad människor anser är bättre. Sanningen blir då något relativt till vad kan det relateras till och alltid knutet till en viss kontext, ett visst perspektiv, ett visst sammanhang. Det går så långt som att sanningen till slut helt suddas ut. Av detta följer automatiskt att ingen kunskap är absolut eller tidlös. Människan kan således aldrig besitta absolut kunskap. Det finns alltså ingenting som en absolut sanning, utan endast olika sidor och alla sidor är lika goda beroende på perspektiv.

    Är man förbildad av detta synsätt, så är det inte alls så konstigt att man börjar en artikel om kriminalpolitiken med frågor som: “Hur kan samhället halvera kriminaliteten” eller “Varför begår människor brott”.

    • Förenklat; Psykiatrin är ju skaparen av problemet. (Läs Brock Chissholm)
      Det är ingen org. i läkekonst utan en kontrollorganisation. Bort med psykiatrin och in med förnuft så rätar skutan upp sig ganska snart.

  4. Halvera kriminaliteten från dagens enormt höga nivå är ju i sig ett tecken på att samhället gett upp om man nu nöjer sig med den blygsamma målsättningen. Att utblottade människor förr i tiden, som verkligen svalt och levde i misär, kunde tänka sig att stjäla för att överleva är ju ingen nyhet! Att Sverige idag med det samhällsstöd som finns där alla kan få bostad och försörjning tryggad trots detta har en kriminalitet som saknar motstycke i modern tid beror på att det finns mängder med kriminella som tycker att de ska leva på samhällets solsida trots att de aldrig brytt sig om att skaffa sig utbildning och jobb. Detta är den verkliga drivkraften till dagens kriminalitet, pengar och ett lyxliv utan att behöva arbeta.

    • Visst du har rätt. Ordet “vardagsbrott” säger väl allt – alla måste vi vänja oss vid vår vardag, det är ju vad vardagen är – något som kommer var dag.

      Tänker på straffrabatt, halvtidsfrigivning eller inga straff alls. Nu är ju inte straffet jag åsyftar i första hand, eller för den delen brotten, utan att fokuseringen ligger på den kriminelle. Helt sjukt om man tänker efter. En kriminell handling skall vara ett sällsynt undantag från regeln. Det är synnerligen ointressant vem och den kriminelle är. Fokuset skall naturligtvis ligga hos offret. Enbart. Tänk om samhället lade lika stora resurser för att stödja offret, som samhället lägger pengar på förövaren. De dömde kriminella skall tas bort från samhället, så att skötsamma människor aldrig ska drabbas.

      • Exakt Ale! Kommer ni ihåg förre rikspolischefens Dan Eliassons yttrande om “buspojkar” och att kriminella slynglar ursäktades för sina grova brott med vad dessa “pojkar” varit med om i sina hemländer, som om det skulle ursäkta våld och mord! Totalt vansinne…

  5. Vill man verkligen halvera kriminaliteten så repatrierar man den. Men så länge ingen tar detta ord i sin mun så kommer de inte lösa ett skit.

    • Kan man inte sänd kriminella invandrare tillbaka till sina hemländer av en eller annan anledning, kan man väl hyra in sig i ett billigare land; det forna östblocket torde kunna erbjuda fängelseceller för ett spottstyver. Elektroniska boja är ett intressant perspektiv, då förövarens hem blir dennes fängelse, för att andra inte skall drabbas igen.

      I vilket fall som helst får straffkostnaden för den kriminella aldrig överstiga kostnaden för ersättningar och rehabiliteringar hos offret, som i första hand skall drivas in av staten från förövaren till offret. Har denna inga tillgångar måste staten stå för samtliga kostnader.

      Det torde driva staten till att sänka kriminaliteten och i samma veva sänka kostnaderna både vad gäller kriminaliteten samt samhällskostnaderna för den samma. Alla typer som gjort karriärer på att stödja, hjälpa och studera brottslingar, skall hända efter rikta sina åtgärdat mot offren istället. Det skulle möjligen resultera i ett svalnade intresse hos skrået att utbilda sig i den svängen. Kanske är det roligare och mer spännande att studera våldsverkare och våldtäktsmän, än att stödja våldtagna småflickor, men osvuret är kanske bäst?

      Ska vi gå den vägen måste vi också beakta att utan lagar inga brottslingar. Väldigt mycket av det som är förbjudet i dag borde därför avkriminaliseras som t ex brott mot egna kroppen. Människor bör ta ett större ansvar för sina liv istället. Det enda brott som egentligen är ett brott är stöld. Ljuger du stjäl du sanningen från någon. Misshandlar du något berövar du både värdigheten samt tryggheten och kanske även kroppsfunktioner samt stöld av hälsan från en oskyldig person. Brottslingen blir då skyldig att återställa det denne har stulit, viket kan ta ett helt liv i anspråk.

      • Den lågintensiva krigföringen som bedrivs i de “utsatta förorterna” är ju till huvuddelen en importerad företeelse. Åklagare och domstolar, som är nyttiga idiot-kuggar i det samhällsförstörande maskineriet, borde rutinmässigt såväl yrka på som utdöma utvisning för grövre brott. Vill inte hemlandet ta emot sina hemvändande “juveler” så kan försvarsmaktens Herkulesplan dumpa dem över hemlandet med eller utan fallskärm.

  6. De allra flesta brott klaras aldrig upp. Jag bor i samma område som de grovt kriminella Ali Khan. De försvinner några veckor då och då, men kommer alltid tillbaka och kan mörda fler, sälja mer knark och stjäla fler lyxbilar.. Polisen är rädda för dem. Vi har de kriminella överallt, de lurar till sig bidrag och planerar terrorhotet medan vi tror att det är de få som sitter inne som är de verkliga skurkarna. Snart kommer det att bli fullkomligt kaos. Var är de som vill bilda nätverk för att hjälpa polisen och ordningsmakten?

  7. Jag har under mitt långa liv så småningon alltmer kommit att inse att djuren är oss människor enormt lika i de allra flesta viktigaste hänseenden.

    De har känslor starka som barn. De har intuition få och naturlig vishet som de mest geniala bland oss människor! Och de har en helt annan logik än vi.

    Vi är logikens mästare i faunan, men djuren har även de en högt utvecklad logik. Den fungerar bara helt annorlunda än vår logik, något som inte många har insikt om, tyvärr.

    Jag älskar djuren.

    Igår träffade jag en verklig expert på hundar. Han kom förbi mitt hus med en hund som är enormt sensibel. Det är en ung hund. Jag skrämde henne ofrivilligt när hon var ännu yngre och hon har utvecklat en väldigt komplex rädsla / känslighet när det gäller mig. Hon har enorm respekt för mig, en rädsla blandad med fascination.

    Hennes gener ger henne en mycket stark vaksamhetsinstinkt och vaktinstinkt.

    Hundexperten är en släkting till husse och matte.

    Genom sin fasthet, bestämdhet och auktoritet kunde han få hunden att bli alldeles trygg inom loppet av en halv minut.

    Hunden kom till och med fram och nosade på mig ett ögonblick, något hon aldrig vågat förut.

    Tillbaka till oss människor: Aven vi behöver en kärleksfull men fast hand för att känna oss trygga.

    Hårdhet är av godo.

    Bibeln:

    Den som spar på riset hatar sin son,
    den som älskar honom fostrar i tid.

    (Ordspråksboken 13:24)

  8. Att vara kriminell är ett eget skapat beslut och är en egenskapad identitet. Det ligger alltså på det andliga planet. I psykiatrin finns inte ande utan enbart hjärna, därför ser dessa svartrockar inte källan till problemen.
    All levande verksamhet startar med orden “Jag är”. Gäller t.o.m. i stunden en katt: jag är råttfångare!
    Ex. på identitet: “jag är alkoholist”. Lyfter handen flaskan eller tvångsmatar flaskan mig? Som det nu låter inom “vetenskapen” så lyfter samhället flaskan och tvångsmatar denna identitet.
    När observation blir underordnad teori uppstår “ideologier”.

  9. eller omvänt; för att invalidera din observation, trycks in i din tankebox ideologier (f.n. PK-värdegrund).

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here