NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. “Varför begår människor brott? De är relativt sett fattiga och lever i utsatta bostadsområden säger tongivande svenska kriminologer. Därför är det synd om dem och vi borde inte straffa dem ytterligare mer än absolut nödvändigt, snarare ska vi erbjuda dem behandling”. Det skriver Sten Levander. Denna debattartikel refuserades av de etablerade medierna, men publiceras i NewsVoice.
Text: Sten Levander, psykiatriker och psykoterapeut samt professor emeritus i psykiatri i Lund och professor emeritus i rättspsykiatri och allmänpsykiatri i Trondheim.
I alla andra länder bygger rättssystemen på Aristoteles principer. Ett brott ett medvetet val av en handling som gynnar den egna personen och skadar andra. Vederbörande vet att handlingen är orätt (omoralisk) men avstår inte från att begå handlingen i fråga, som är förbjuden i skriven lag. Handlingen medför ansvar och ger samhället rätt att straffa gärningspersonen, upprätta brottssoffer och erbjuda gärningsmannen försoning när straffet är avtjänat. Aristoteles termer anses i Sverige vara metafysiska och meningslösa.
- Varför är andelen invandrare som har registrerats för brott nära tre gånger större än för infödda svenskar?
- Varför har personer med schizofrenidiagnos minst fem gånger högre frekvens av allvarliga våldsbrott?
Standardsvaret i Sverige är att orsaken är social. Men, då kan man inte förklara att en mycket stor majoritet av invandrarna, och svenskar som lever med samma sociala villkor, INTE begår brott vare sig de är psykiskt sjuka eller inte. Sociala förhållanden har effekt på brott men den är näst intill noll storleksmässigt. Om vi ändå nöjer oss med den förklaringen, och vill reducera brottsligheten, då bör vi utjämna skillnaderna i levnadsvillkor. Lyckas vi med detta fullt ut (ett klasslöst samhälle) kommer antalet anmälda brott att sjunka från c:a 1,400 till 1,386 millioner per år.
Om en person varken har ett resonerande förnuft eller en moralisk kompass kan vederbörande inte ta ansvar för sina val – och är otillräknelig. Alla andra har ansvar för sina val, oavsett bakgrund och situation. Modern kriminologi fokuserar orsaksfaktorer i gärningsögonblicket. Ska vi påverka brottsligheten är svepande avlägsna förklaringar, t.ex. relativ fattigdom, fullständigt poänglösa.
Ju närmare brottshandlingen vi befinner oss, i tid och rum, desto bättre är förutsättningarna att styra upp den potentielle brottslingen mot andra handlingsalternativ. Vi kan dessutom tryggt utgå från att människor är olika så åtgärderna måste skräddarsys för individer och för vissa högkriminella grupper av individer. Det ger svenska politiker en känsla av obehag.
Med den moderna kriminologin har vi kunskapsmässigt kommit en bit på väg. Vi skiljer tydligt på riskfaktorer och orsaker. Orsakernas orsaker och den kausalkedja som går tillbaka till Big Bang får andra spekulera om. Relativ fattigdom är en svag riskfaktor, inte en orsaksfaktor (se ovan).
Läs mer: Levander om ungdomsbrottsligheten i förorterna: Varför arbetar vi inte kunskapsbaserat?
Analysen av gärningsögonblicket avser individ- situations- och bakgrundsfaktorer. Individfaktorer är t.ex. anknytning till andra, åtaganden i förhållande till andra och till en själv, moralisk kompetens, och “självkontroll” (impulsivitet, kontroll över känslor och förmåga att sätta in sin handling i ett större perspektiv, att ha en plan). Situationsfaktorer är risk för upptäckt, konsekvenserna av upptäckt och vad man kan vinna på att begå brottet.
Bakgrundsfaktorer är allt annat som är relevant inklusive traditionella kriminologiska parametrar, men särskilt den individuella livshistorien sedd i ett brett perspektiv. Alla dessa orsaksfaktorer samspelar med varandra och en del av dem formar starkt kriminogena kombinationer med riskökningar i storleksordningen 100 gånger eller mer (relativ risk). Därför står tre procent av männen för över hälften av den samlade brottsligheten, och psykopatiska män (inte ens en procent) för över hälften av alla rationella våldsbrott utanför nära relationer.
Moral är metafysik i Sverige men finns i alla andra länder och har funnits som tankefigur sedan antikens Grekland. Moral är en specifik kompetens som inte kan reduceras till ett förnuftsresonemang. Vi utvecklar den kompetensen under barn- och ungdomstid. Moral är inte generell, den är kulturbunden, precis som språk. Har vi fyllt 15 kan vi inte prata ett nytt språk utan brytning.
Flyttar vi som vuxna till en ny moralisk omgivning blir det också problem. Det gällde skandinaver som flyttade till Nordamerika under tidigt 1900-tal. De var mer kriminella och oftare psykiskt sjuka än infödda amerikaner, liksom migranter till dagens Sverige.
Det är en negativ konsekvens av migration – som balanseras väl av dynamiska effekter såvida inte immigrationen slår sönder det ursprungliga samhället (vilket den amerikanska och australiska ursprungsbefolkningen fick uppleva). Frågan är i dag ointressant, vill vi ha dynamik får vi leva med att två generationer av migranter har högre kriminalitet och d:o psykiatrisk sjuklighet.
Hur ska vi kunna greppa all den kunskap som faktiskt finns, ta höjd för det vi inte vet, och utforma och implementera effektiva åtgärder som reducerar brottsligheten och ökar medborgarnas trygghet?
Det är för komplicerat säger en del. Det tar för lång tid säger andra, vi kan inte vänta på forskningen. Maoisterna tror att det bara är att plocka bland de tusentals blommorna, allt annat är elitism. Sådana projekt drivs av glada amatörer eller ideologiskt övertygade världsförbättrare och utvärderas aldrig vetenskapligt.
Det är tämligen enkelt att identifiera ett antal stora och åtgärdbara problem. Det går c:a fyra icke anmälda brott på varje anmält – det begås minst fem millioner brott per år. Till dessa brott binds knappt 100 tusen brottslingar. Kvoten är inte ens 1 på 50. Få medborgarna att anmäla brott och se till att polisen kan klara upp fler brott.
Hälften av brotten begås av personer under 20. Vi har inte något fungerande reaktionssystem för sådana brott: “Det händer inget” konstaterar ungdomsbrottslingarna. Bland ungdomarna finns en liten grupp som har alla kriminologiska riskfaktorer på plats.
De har en tidig problemdebut på flera fronter och omfattande kriminalitet från tidiga tonår. De behöver en kaskad av insatser, från småbarnsåren och uppåt. För dessa krävs samarbete mellan relevanta aktörer, skolan, socialtjänsten och barnpsykiatrin är de viktigaste. Flertalet av dessa pojkar och ett litet antal flickor missbrukar och har barnpsykiatriska diagnoser. Tvång är ett nödvändigt sistahandsverktyg från tidiga tonår och uppåt. Vi avskaffade detta omkring 1964.
När samhället har misslyckats att styra upp en ung människa med signalement enligt ovan har vi att göra med en livsstilskriminell. De rekryteras till de organiserade kriminella nätverken och glider i tidigt vuxenliv allt längre bort från samhället. Kriminaliteten är grov, omfattande och samhällsskadlig. Det är näst intill omöjligt att lämna den världen före 40, och när man gör det är det alltför ofta som hjärnskadad missbrukare, utslagen från det mesta. Man har “suttit” upp mot halva sitt liv från 20 års ålder, á 3 tusen kronor dygnet, med minimalt behandlingsinnehåll. Resten av livet efter 40 är man understödstagare, men dessbättre (för samhällsekonomin) dör man tidigt (i snitt vid 57, 25 år för tidigt).
Den kriminella världen är strikt hierarkisk. Man får sin position genom kriminell kompetens. Jånkare finns längst ner, föraktade springpojkar där missbruket dominerar problembilden. Välbegåvade psykopater finns i toppen. Även här fungerar inlärningslagarna – och samhället kan skriva reglerna så att åtminstone några kan räddas till ett prosocialt liv. Följande är ett radikalt förslag – men målrationellt. Kalla påföljder för straff, öka strafftiderna till det mångdubbla och summera brotten utan rabatter.
Tiden ska motsvara den tid personen behöver kontrolleras, förutom att vara rimlig med avseende på straffvärde. Våldtäkt ger t.ex. 20 år. Ge möjlighet till betydligt tidigarelagd villkorlig frigivning om vederbörande sköter sig, t.ex. efter 18 månader, med tre års kontrolltid. Ta tillbaka personen om vederbörande bryter mot villkoren och så får det snurra ett varv till. Vid frigivningen se till att förhållandena läggs till rätta därute: bostad, socialt stöd, arbete, körkort, medicinsk uppföljning. Orättvist mot andra som inte har begått brott? Målrationellt därför att en person som fortsätter sitt kriminella liv kostar samhället så mycket. Politiskt omöjligt? Det görs redan i många länder tex i Kanada.
Hur löser detta problemet med de mest avancerade kriminella? De kommer inte att sköta sig på fängelset så de kommer aldrig ut. Det är dyrt att ha dem inlåsta, men mångdubbelt dyrare att ha dem där ute i samhället. Vill de ut får de byta attityd.
Psykiskt sjuka begår totalt sett få brott för de är så få. Det finns andra argument för att nysatsa på psykiatrin – som biprodukt får vi en nedgång i sådana personers kriminalitet.
Det är möjligt att halvera kriminaliteten om de principer som skissats ovan omsätts i verkligheten. Det kommer att ta tid men är den väg Carl Bildt kallade “den enda”.
Text: Sten Levander, författare, psykiatriker och psykoterapeut samt professor emeritus i psykiatri i Lund och professor emeritus i rättspsykiatri och allmänpsykiatri i Trondheim.
Sten Levander har arbetat kliniskt och forskningsmässigt med personer som begått brott sedan 50 år. Han är sedan fem år huvudman för ett forskningsprojekt rörande ett 40-tal tunga kriminella i Malmö.
“Vi ska nu börja avrapportera utfallet, och svaret verkar bli ja. Ett antal underverk har utförts, men jag har också misslyckats med en del. Det verkar svårare att utföra underverk med kvinnor, men några finns. För männen verkar det grovt sett som att en klar majoriteten är brotts- och missbruksfria. Närmare hälften lever normala sociala liv. Jag tror att jag har visat att det går att etablera en terapeutisk allians med psykopater, och det har ingen gjort förut. Och jag har lärt mig mycket under resans gång som skrivbordskriminologerna och registerforskarna inte är i närheten av.” – Sten Levander
Relaterat
- Forskning & Framsteg: Varför struntar politikerna i forskning?
- Sten Levander: Ingen föds god
- NewsVoice (Newsmill): Sten Levander: Thomas Quick är offer för juristers kändislängtan