Hans Dahl artikelserie tar avstamp i historien. De handlar om hur en maktelit försökt att installera absolut makt i det förflutna, varför den misslyckats och hur den utveckling vi ser idag påminner om tidigare försök att kontrollera hela populationer.
KULTUR. Del 4 i serien ”Granskning av Katolska kyrkan” avslutades med en presentation av den unge, krigsskadade, spanske officeren och adelsmannen, Ignatius av Loyola, som kom att grunda den mest effektiva och hänsynslösa milis, som någonsin funnits på jorden, jesuitorden.
Text: Hans Dahl | Detta är en granskning och fri opinionstext | Läs även: Katolska kyrkan granskas – Del 4 | Bild: Ignatius Loyola. Målning av Francisco Zurbarán (1598-1664). Licens: Public Domain
Innan jag påbörjar berättelsen om hur denna geniala och karismatiska person gick till väga för att bygga upp den militära organisation inom Katolska kyrkan som med ALLA medel skulle komma att verka för att återupprätta påvedömets överhöghet och maktfullkomlighet, som gått förlorad genom reformationen, så ska jag göra ett hopp på 250 år framåt i tiden.
1772 utkom en högst speciell bok, skriven på franska, som hade titeln ”L’Art de la guerre”, vilket betyder Krigskonsten. Boken uppgavs vara skriven av en kinesisk general vid namn Sun Tzu, som skulle ha levat femhundra år före Kristus. Översättaren av boken var den franske jesuiten och Kina-missionären Joseph-Marie Amiot.
Denna bok, ”Krigskonsten Sun Tzu”, blev många år senare uppmärksammad och känd för allmänheten och översattes till en mängd språk och har sedan dess ingått som obligatorisk kurslitteratur i asymmetrisk krigföring, lågfrekvent krigföring och subversion på utbildningar för högre officerare inom krigsmakten och underrättelsetjänsten i många länder över hela världen.
För att använda en enkel metafor skulle man kunna kalla boken för en: Kung Fu-mästare i krigslist.
Vid tidpunkten för publiceringen av ”Krigskonsten Sun Tzu” hade jesuitorden, som med åren som förflutit sedan grundandet 1534 blivit oerhört mäktig och fått fäste i många länder på alla kontinenter, emellertid blivit så ökänd på grund av att den förstörde länderna inifrån genom att plundra dem på deras tillgångar och uppvigla till förföljelser, krig och revolutioner att den under 1700-talets andra del förbjudits i land efter land. Slutligen hade den förbjudits i cirka åttio länder.
Krigskonsten Sun Tzu – denna manual i konsten att underminera och attackera en fientlig organisation eller en fientlig nation i smyg och lönndom – ofta utan att fienden då ens blivit medveten om att denne utsätts för angrepp – utkom alltså vid en väldigt lämplig tidpunkt för jesuiterna, varav nu många tvingats gå under jorden. Här hade de en bok som inte tycktes vara kopplad till deras milis, utan endast föreföll vara en historisk bok om en forntida kinesisk generals tankar – en bok som inte skulle väcka uppseende hos utomstående. Här hade de en instruktionsbok som skulle lämpa sig utmärkt som studiematerial för att instruera nyvärvade medlemmar i infiltration, list, bedrägeri och subversion.
Jesuiterna kunde inte längre riskera att bära med sig ”Ratio Studiorum”, ”Monita Secreta” eller någon annan bok utgiven av deras orden, men den ytligt sett så oskyldiga boken ”Krigskonsten Sun Tzu” kunde de tryggt ha med sig, när de nu på allvar inledde sin framgent alltmer växande underjordiska aktivitet.
En ny fas i Katolska kyrkans kamp mot ”hedningarna” hade tagit sin början: jesuitordens gerillakrigföring.
1500-talet
Efter denna korta blick framåt i tiden på jesuitorden ska vi nu ta språnget tillbaka till 1500-talet och till Ignatius av Loyola.
I maj år 1521 hade den då nästan trettioåriga officeren Ignatius av Loyola träffats av en kanonkula i benet när han som befälhavare för en garnison försvarade den spanska staden Pamplona mot angripande franska trupper. Benet krossades och han var mycket nära att dö. Kirurger försökte i upprepade operationer att rätta till benet så pass att han skulle kunna gå igen. Han blev sängliggande i nästan ett år. Detta inträffade samtidigt med att den åtta år äldre Martin Luther översatte bibeln på borgen Wartburg i Tyskland, där han gömts undan för att undgå Katolska kyrkans förföljelser, efter det att han bannlysts året innan.
Sängbunden under sin långa konvalescenstid i familjens slott uppe i norra Spanien låg Ignatius av Loyola ofta och stirrade på en liten ikon föreställande den helgonförklarade Katarina av Siena och tänkte då även på en annan Katarina, nämligen den då femtonåriga Katarina som han hade tänkt gifta sig med och som var syster till den sju år äldre Karl V, som nyligen inte bara blivit kung i Spanien utan även kejsare över hela det tysk-romerska riket och som var dåtidens mäktigaste monark. Karl V var en nära vän till adelsmannen Ignatius av Loyola.
Ignatius av Loyola förstod att han nu efter att ha blivit invalidiserad aldrig skulle få sin dröm uppfylld att få gifta sig med sin älskade Katarina och han började istället att fantisera intensivt om den helgonförklarade Katarina av Siena och om alla de helgonen som han läste om i en bok om helgonens liv. Gång på gång läste han också den andra boken som fanns i hemmet, som handlade om Jesu liv. Så låg han dag in och dag ut och fantiserade i nästan ett år och drömde och skapade djupa föreställningar om helgonen, Maria och Jesus.
Alla dessa fantasier började han så småningom att systematisera och ordna och det var så han kom att utveckla en visualiseringsmetod, de så kallade ANDLIGA ÖVNINGARNA, som han har blivit så känd för. Under sin tid bunden vid sängen som konvalescent i familjehemmet uppe i Pyrenéerna utvecklade han denna synnerligen effektiva suggestions- och visualiseringskonst, som sedan skulle visa sig vara oerhört användbar i den uppgift han skulle få som andlig krigare för påven.
Ridande på en mulåsna begav sig Ignatius av Loyola våren 1522 ut på sin långa pilgrimsresa mot Jerusalem. Likt en Don Quijote var han fylld av kamplust och vilja
Först besökte han en liten ort mellan Bilbao och Pamplona, som heter Arantzazu. Där uppe på en brant klippa har franciskanerorden byggt ett kloster. Där vakade Ignatius hela natten framför den mörka madonna-statyn och svor lydnad till henne. Sedan gränslade han sin åsna igen och red österut mot Barcelona, varifrån skeppen utgick till Italien, som var hans nästa mål på pilgrimsresan mot Jerusalem.
Men när han kommit bara några mil från Barcelona avbröts hans pilgrimsresa mot Jerusalem – för ett helt år. Högt uppe i den taggiga bergskedjan Montserrat ligger benediktinerklostret Santa Maria de Montserrat som ett örnnäste. Och även i detta bergskloster uppsökte Ignatius av Loyola en madonnastaty – Svarta Madonnan i Montserat, beskyddarinnan av Katalonien – och svor även henne sin lydnad. Hans andliga övningar när han vakade inför denna svarta madonna måste ha varit mycket intensiva, för på tredje dagen skedde en förbluffande förändring av Ignatius av Loyola. Han lämnade då sitt svärd och sin dolk hos madonnan och gick ut och bytte sina dyra kläder med en tiggare.
Året Ignatius av Loyola tillbringade här och i den närliggande lilla staden Manresa präglades av självspäkning, långa fastor och meditation. Han sågs gå barfota, klädd i trasor piskande sig själv blodig. Han bodde långa tider i grottor.
Här kom Ignatius av Loyola i kontakt med ”De Illuminerade” (Los Alumbados), som var en illegal underjordisk organisation som härstammade från Tempelherreorden (Se Katolska kyrkan granskas – Del 1). Dessa ”Illuminerade” hade en gnostisk syn på livet. Dessa gnostiker lärde ut att mänskligheten i själva verket är av sataniskt ursprung.
Adam och Eva var djävulernas avkomma. Mänskligheten kan uppnå frälsning från döden och evig straff enbart genom att befria själen från kroppen för upptagning i gudomlighetens rena ljus. Detta görs genom att dra sig tillbaka från sensuell njutning och intuitivt upptäcka dolda sanningar som förmedlas av Kabbalan. Gnostikernas förakt för allt som har att göra med den fysiska sidan av livets existens ledde till ytterst ironiskt beteende. Somliga levde i strängt celibat eftersom de trodde att resultatet av samlag, befruktning bara skulle fängsla fler själar i fysiska kroppar. Andra utövade ohämmad sexuell libertinism för att bevisa att de var helt fria från all fysisk hämning.
Tidigt på våren 1523 seglade Ignatius av Loyola med ett skepp från Barcelona till den italienska hamnstaden Gaeta söder om Rom. Hans sönderskjutna ben hade läkt så pass bra att han kunde gå de nästan tjugo milen till fots till Rom.
I Rom fick Ignatius av Loyola audiens hos påve Adrian VI och fick hans tillåtelse att resa till Jerusalem.
Sedan gick resan vidare till Venedig, där en undersåte till Ignatius av Loyolas mäktiga vän, kejsaren Karl V, arrangerade ett möte med den högsta ämbetsinnehavaren i Venedig, dogen Andrea Gritti, som ordnade en fri resa för Ignatius av Loyola vidare mot Jerusalem med ett skepp med namnet Negrona, vilket var ett passande namn för denna andliga krigare som svurit sin trohet till Svarta Madonnan.
Den 14 juli 1523 seglade Ignatius av Loyola ut med skeppet Negrona från Venedig mot hamnstaden Haifa i det heliga landet. Efter en månad kom Negrona till ön Cypern, där steg Diego Manes, som var befälhavare för Knights Hospitallers of St. John of Jerusalem, ombord på fartyget.
Denna orden hade alltsedan 1312 förvaltat Tempelherreordens ofantliga förmögenhet och hade fram till 1522 haft sitt högkvarter på Rhodos, då de fördrevs av turkarna. Så småningom kom denna orden att inrätta ett nytt högkvarter på Malta. Här på resan från Cypern till Haifa träffade alltså Ignatius av Loyola ännu en enormt mäktig person på den här tiden.
Men det blev en stor besvikelse för Ignatius av Loyola att komma till Jerusalem. Hans fanatiskt krigiska inställning mot ”De Otrogna” behagade inte den mer diplomatiskt lagde franciskanske befälshavaren där, så han tvingades ganska snart att återvända med ogjort ärende.
Ignatius av Loyola bestämde sig då för att utbilda sig till präst. Han påbörjade sina studier i Alcalá de Henares strax öster om Madrid året därpå. Han återtog nu sitt extrema beteende med långa fastor, späkningar och meditationer och svavelosande predikningar på gator och torg. Det berättas att han sov direkt på golvet och klädd i säck gick barfota även på vintern och tiggde sin mat.
Han praktiserade även sina andliga övningar på människor han träffade. Genom dessa spirituella, andliga övningar, som han hela tiden utvecklade, fick han en närmast hypnotisk makt över andra och han uppmärksammades därför snart av den spanska inkvisitionen och internerades flera gånger och förhördes, men eftersom han hade kejsarens beskydd och andra mäktiga vänner kom han undan utan större skada. En gång satt han emellertid rätt länge i arrest då han praktiserat sina övningar på två av stadens förnäma damer så till den grad att de slutligen klätt sig i trasor och begett sig ut på en predikarrunda som tiggare. De kom så småningom helskinnade tillbaka och Ignatius av Loyola släpptes ut ur sin fångenskap hos inkvisitorerna med en skarp varning om att höra upp med sina predikningar och andliga övningar.
Detta var otänkbart för Ignatius av Loyola och han lämnade därför Alcalá de Henares och fortsatte istället studierna i Barcelona. Men även där ledde hans extrema beteende till att han ställdes inför ett ultimatum och han beslöt sig då för att studera vidare i Paris, där dåtidens mest ansedda universitet fanns och där toleransen mot avvikare var mycket större.
I Paris samlade Ignatius av Loyola en liten grupp högt begåvade teologistuderande unga män, varav några även tillhörde väldigt mäktiga familjer, omkring sig, De hade tagit mycket starkt intryck av hans läror, beteende och andliga övningar och klädde sig alla i fotsida svarta rockar och predikade bot och bättring på gator och torg.
Och 1534 i ett underjordiskt kyrkokapell i Montmartre bildade några av dem – en liten skara på sju personer – jesuitorden. De svor lydnadseder och tystnadseder och Ignatius av Loyola skrev IHS, som ingår i deras signum, på altaret. De stannade många timmar utan att vare sig äta eller dricka under stor högtidlighet i det mörka underjordiska kapellet.
Under de följande åren arbetade de fram planer, stadgar och strategier för sin krigföring mot ”De Otrogna Kättarna” och knöt kontakter och 1540 presenterade de sin milisorganisation inför påven i Rom.
Reformationen hade gjort att Katolska kyrkans själva existens var starkt hotad. Tyskland, Polen, Skandinavien, England, Frankrike – i dessa länder växte sig protestantismen allt starkare för var dag som gick. Och även i Italien och i många andra länder förlorade Katolska kyrkan ständigt terräng.
När påven Paulus III fick ta del av de planer Ignatius av Loyola och hans ordensbröder hade tänkt ut för att återge Katolska kyrkan sin forna maktfullkomlighet – och ännu mer – utropade han “HOC EST DIGITUS DEI! ”, vilket betyder ”Detta är guds finger!”
Jesuitorden införlivades nu i Katolska kyrkans organisation och Ignatius av Loyola valdes till General på livstid. Under åren som följde gavs generalen och hans efterföljare nästan ofattbar stor makt i en serie bullor.
Precis som generalen i boken ”Stridskonsten Sun Tzu” gavs jesuitordens general helt fria händer att agera och dessutom rätten att utnyttja Karolska kyrkans ofantliga infrastruktur samt ett fullständigt oberoende för medlemmar inom jesuitorden från inflytande från övriga hierarkier inom Katolska kyrkan. Jesuitordern lydde nu direkt under påven, men hade därtill rätt att agera utan att inhämta påvens godkännande och till och med utan att informera honom, enligt bullan Injunctum nobis!
Jesuitgeneralen hade därmed fått carte blanche att agera helt efter egen vilja samt tillgång till en gigantisk infrastruktur och även väldigt stor finansiell frihet och täckning.
I nästa del kommer jag att redogöra för hur kriget för att upprätta en katolsk – som betyder global, universell – världsmakt inleds.
Text: Hans Dahl
Referenser
- Rulers of Evil, Tupper Saussy
- The Jesuits. A complete History of Their Open and Secret Proceedings From the Foundation of the Order to the Present Time, Told to the German People, Theodor Griesing
- Codeword Barbelon: Danger in the Vatican: The Sons of Loyola and Their Plans for World Domination, P. D. Stuart
- Secret History of the Jesuits, Edmond Paris