ANALYS. Thomas Quick-skandalen har kallats Sverige allvarligaste rättsskandal. Dan Ahlmark har tidigare skrivit om ämnet i en bok och tar i denna serie på tre artiklar upp flera aspekter på fallet och Quick-kommissionens arbete. Detta är del 2.
Text: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand. | Del 1 | Del 2 | Del 3 (publ 11/5)
Psykologen och psykoterapeuten Margit Norell var hela livet en övertygad vänsterradikal och socialist, och många personer med liknande åsikter hade henne som terapeut. Hennes teori appelerade främst till många svenskar genom att den så klart främjade vänsterideer och kunde djupt skada en viktig borgerlig institution.
Tidiga övergrepp av föräldrar mot sina barn undergräver familjeinstitutionen och påkallar behov av samhällets stöd gentemot föräldrarna – och främst mannen. I vänsterns arbete att allmänt försvaga civilsamhället och därmed dess möjligheter att stå emot socialisering på många plan, innebar Margit Norells teori en klar möjlighet att skada den borgerliga uppfattningen om familjen.
Detsamma gällde den allmänna incesthysterin under 80- och 90-talen, som understödd av psykologer krossade familjer och genom långa fängelsedomar många oskyldiga män i Sverige. Den legala varbölden är av väsentligt större betydelse än TQ-fallet och har ännu inte fått ett tillfredsställande samhällspolitiskt avslut.
En annan stor rättslig skandal – styckmordsmålet avseende läkaren och obducenten, där dessa anklagades för samma typ av mordgärningar som TQ – drevs också av terapeuter med Margit Norell i bakgrunden. Det var helt naturligt, att vänstermänniskor utan kunskap sympatiserade med Margit Norells hypotes i TQ-fallet, eftersom den passade deras ideologiska preferanser. Mördaren kunde därigenom också mera ses som ett offer än som förövare.
Hur agerade Thomas Quick?
Beträffande vissa mord kunde Quick, när han fortfarande tilläts att resa ensam till Stockholm på permission, på Kungliga bibliotekets tidningsavdelning läsa även äldre lokalpress om vad som skrivits gällande morden. Han fick då kunskap om detaljer, som han senare kunde krydda sin allmänna framställning med, och vilka ökade hans trovärdighet.
Thomas Quick är en någorlunda duktig skådespelare och kunde framställa psykiska sammanbrott och utbrott på ett sätt, som i alla fall lurade de psykoterapeuter och psykiatriker, som skötte honom på Säter.
Erfarna polismän, som börjat tvivla på underlaget för Quicks bekännelser, observerade exempelvis vid vallningar regulariteten i hans beteende att vid besvärliga frågor och situationer just använda skådespeleriet för avleda uppmärksamheten och komma ur besvärliga situationer genom att inleda något helt annat händelseförlopp.
Gällande de mord, som han inte hade någon detaljerad kunskap om, kunde han genom förhörsledarens beteende och ledande frågor så småningom – genom att förhören upprepades gång på gång – avancera från de inledningsvis helt felaktiga utsagorna om olika detaljer till någorlunda rättvisande svar.
Den processen informerade man inte domstolarna om. TQ är en begåvad och verbalt duktig opportunist med förmågan att kunna avläsa vad förhörsledaren önskade ha för svar. Skälet till att detta beteende vid olika mordfall inte fick förhörsledaren och undersökningsledaren att snabbt inse och erkänna, att han ljög, var att uppförandet överensstämde med, vad som enligt Margit Norells teori påstods utmärka förövare som Quick.
Beroende på psykisk plåga (eller vilja att för sig själv bevara vissa trofeer från morden!) sades TQ inte vara förmögen att snabbt erkänna många sanna detaljer runt dådet. Istället skyddade han sig från smärtan genom falska uppgifter vid många förhör, där han under en längre period långsamt började ge allt sannare och mera konkret information om brottet.
Att förundersökningsledaren – åklagaren Christer van der Kwast – inte tidigt kontrollerade, att Margit Norells teori verkligen var vetenskapligt accepterad gällande dess olika delar, var ett förödande misstag. Även om han inte kunde någon psykologi, borde han naturligtvis ha fastställt detta med hjälp av ett flertal allmänt erkända – kanske internationella – experter istället för att acceptera felaktiga hypoteser från några få.
Läs mer: Per Oskar Svensson: Mina synpunkter på van der Kwasts anmälan till JK
Mannen var tydligen inte tillräckligt kompetent för att på sitt område hantera en oväntad och komplicerad situation. Nu anpassade sig utredningen istället till en teoretisk föreställningsram, som hur absurda resultat den än ledde till, dessa sågs som bekräftelser på teorins korrekthet.
Fri tillgång till narkotiska preparat
TQ fick ”hjälp” att formulera färgrika bekännelser genom en ofta nästan fri tillgång till narkotiska preparat. Detta medförde dock också, att han ibland spelade ut och över på ett groteskt sätt. Hans agerande samt ordflöde och fantasier var då imponerande, och om man var en troende medlem av sekten (se nedan) och därför saknade realism och skepsis, syntes han övertygande.
Detta beteende har senare konstaterats vara typiska effekter av överdosering. Preparaten ledde uppenbarligen till många helt överdrivna och orealistiska berättelser runt morden. Ingen brydde sig heller om, att preparatens lockelse kunde orsaka eller medverka till falska erkännanden.
Skälet till att han fick denna tillgång till narkotiska mediciner var den ovan nämnda. TQ syntes uppleva det som oerhört plågsamt, när han började få tillbaka sitt minne om ett visst mord och anknytande gärningar vid dådet.
I syfte att helt enkelt få honom att kunna uthärda detta sakta avslöjande av hemskheter, måste han hjälpas genom medicinering, som minskade den enorma smärtan. Det medförde ju också att brottsgåtor kunde lösas, och att mordoffrens familjer kunde få ett avslut.
Att det istället gällde ett fritt ordflöde från en fantasifull narkoman hög på statligt finansierad narkotika tilldelad honom i ett rättspsykiatriskt sjukhus i Sverige föreställde sig ingen i utredningen.
Sekten
På basis av från början några anhängare på Säter kunde Margit Norell successivt åstadkomma, att alla nödvändiga personer i behandlingen av TQ och den rättsliga utredningen accepterade hennes teori och arbetade enligt dess riktlinjer. Det gällde förhörsledaren, som drev förhören med TQ efter hans första, mera definitiva utsagor om ett brott han begått.
Denne polis började snart just anpassa sin metodik för förhören efter teorins beskrivning hur en misstänkt för mord (orsakat av övergrepp i dennes barndom) sades bete sig. På liknande sätt, men kanske mindre entusiastiskt, kapitulerade ledaren av förundersökningen (åklagaren), som fruktade, att han eljest skulle bli kritiserad för att han inte utnyttjat ”modern psykologisk teori” för att lösa gamla eller välkända mordfall.
Senare förblindades han nog av sin professionella framgång orsakad av Quick-målen. TQs advokat blev en osjälvständig hantlangare åt sin klient och hjälpte TQ att på ett nästan oanständigt sätt övertyga domstolar, att klienten var värd att anses vara en mördare (som dessutom hade intresse av att stycka sina offer och ibland frossa på deras kött. I något fall ansågs då offrets slutmuskel vara en godbit).
Den viktigaste av de sakkunniga, som åklagaren utnyttjade, var minnesforskaren Sven Åke Christianson, leg. psykolog och professor vid Stockholms Universitet. Hans argument syns ha avsevärt påverkat ett flertal tingsrätter bl a genom att han som sakkunnig gav trovärdighet åt Margit Norells teori, vilken beskrevs som förenlig med aktuell vetenskap.
Detta var inte alls korrekt, men motsades inte av någon och var ovärderligt för åklagarsidan. Skälet till detta hans agerande framkom senare genom Dan Josefssons grundliga undersökning, som just upptäckte och klarlade Margit Norells huvudroll i skapandet av monstret och seriemördaren Thomas Quick.
Det visade sig då, att Sven Åke Christianson varit en patient till Margit Norell under tio år och hade en nära personlig relation till henne: han beundrade henne stort och såg sig som hennes son. Detta personliga förhållande syns ha varit orsaken till, att han trots sina professionella kunskaper och ansvaret som sakkunnig så kraftigt stöttade teorin i sina framställningar till tingsrätterna – och därmed vilseförde dessa.
De personer i den rättspsykiatriska kliniken, som hade det medicinska ansvaret för TQ, var också medlemmar i sekten. Psykiatrikerna dvs läkarna, skrev generöst ut medicin i den utsträckning, som behövdes enligt TQs huvudterapeut, TQ själv och sin förståelse för den stora plåga TQ genomgick vid återgestaltningen vid de ständiga förhören.
Volymen var så stor, att andra läkare senare fann att det var fråga om ett missbruk. Psykiatrikerna stöttade också aktivt arbetet att klarlägga brott. TQs psykologiska terapeuter inkl personen med huvudansvaret för den vården, hade Margit Norell som handledare eller var starka anhängare av teorin.
Alla dessa personer skapade en ogenomtränglig mur för alternativa tankar om Quick och hans beteende. Åklagaren rensade exempelvis ut personer, vars syn på TQ var skeptisk. Utomstående hade således ingen möjlighet att påverka eller rubba det arbete eller den ”behandling” av TQ, som enligt sekten skulle leda till lösning av många mordgåtor (och därmed göra Margit Norell till en mycket berömd pionjär (något jämförbar med Freud) inom psykoanalytisk teori och praktik).
Text: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand. | Del 1 | Del 2 | Del 3 (publ 11/5)
Relaterat
- Max Scharnberg: Thomas Quick är inte det enda offret för rättsröta – Newsmill
- Patrik Nyberg: Thomas Quick förstörde för de verkliga offren
- Dan Larsson: Walkover för mytomanen Thomas Quick
- Per Oskar Svensson: Så fick jag rätt om Thomas Quick
- Per Oskar Svensson: Thomas Quick är oskyldig
- Sten Levander: Thomas Quick är offer för juristers kändislängtan
- Krister Thelin: Rätt att Quick-domarna inte granskade förundersökningen
- Dan Larsson: Medierna bär ett tungt ansvar för Quick-skandalen
- Tommy Wennerstierna: De psykologiska teorierna bakom fallet Quick
- Lasse Hagborg: Aftonbladet avvisade min kritik mot Quick-fallet
- Per Oskar Svensson: Vem avslöjade Quickskandalen?
- Per Oskar Svensson: Quickkarusellen fortsätter att snurra
- Svante Thorsell om Bergwallkommissionen: ”Seriedomar snarare än seriemördare”
- Bodil Borison: ”Oskuldspresumtionen gör det ohemult att påstå annat än att Sture Bergwall är oskyldig”
- Rättssäkerhetsorganisationen: Åklagaren måste stå till svars för Bergwallskandalen
- Per Oskar Svensson: Mina synpunkter på van der Kwasts anmälan till JK
