ANALYS. Thomas Quick-skandalen har kallats Sverige allvarligaste rättsskandal. Dan Ahlmark har tidigare skrivit om ämnet i en bok och tar i denna serie på tre artiklar upp flera aspekter på fallet och Quick-kommissionens arbete. Detta är del 3.
Text: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand. | Del 1 | Del 2 | Del 3
Vissa anställda inom polisväsendet hade säkerligen aningar och invändningar gällande hanteringen av TQ-fallet, men bara några få och med viss anknytning till fallet protesterade öppet.
Personer, som i Sverige tog ställning klart och offentligt, var främst docenten i rättspsykiatri Nils Wiklund och psykologen Astrid Holgersson; advokater som Pelle Svensson (den förste att slå larm), Kerstin Koorti och den beundransvärde Thomas Olsson (som drev resningsansökningarna med stor skicklighet); kriminologiprofessorn Leif GW Persson och journalister som Dan Larsson och Jan Guillou.
Man kan säga att anseendet för yrkesgruppen kriminaljournalister genomgick en härdsmälta, när deras brist på professionalism, följa-Johnattityd och likgiltighet för sanning dvs brist på moral avslöjades.
Svagheten med att ha journalister, som främst är springpojkar åt myndigheter och en förhärskade samhällsåsikt, illustrerades klart.
För människor inom rättsväsendet med viss kunskap om målet exempelvis advokater kan sägas, att många nog vägts på en våg och befunnits för lätta. De vågade eller ville inte säga något. Att så få svenskar allmänt – trots publiciteten runt fallet och dess varaktighet – inte kunnat eller velat uppfatta vad som pågick och därför inte tagit till orda säger något allvarligt om allmänhetens attityder i den avancerade välfärdsstaten.
Början till slutet
Skälet till att antalet erkända mord och morddomar inte ökade berodde bara till en mindre del på, att Quick började bli rädd, att överdoseringen kunde hota hans liv. Han funderade därför på att minska konsumtionen. Huvudskälet var dock, att en tidigare chef för Säter återtagit chefsskapet efter en period.
Denne fann då att narkotikaanvändningen liknade missbruk och tvingade Quick att lämna preparaten och genomgå en svår nio månaders avvänjning och när Quick lämnade drogdimman, medförde detta direkt, att han slutade att samarbeta med polisen gällande mord.
Den nye, friske Thomas Quick dvs Sture Bergwall (hans tidigare namn, som han återtagit efter tillfrisknandet) hade inget att säga om dessa. Och polisen kunde utan hans samarbete inte göra något alls: det fanns inga som helst vittnen eller teknisk bevisning rörande honom beträffande de återstående. Inte i något fall fanns alltså något sakligt underlag för att hävda, att Sture Bergwall kände till och hade begått brott.
Efterskörden
Efter sju år och Hannes Råstams arbete påbörjades den historiska resningsprocessen, som 2013 medförde att ”massmördaren” blev fri. Därefter började sakta granskningen av hur katastrofen kunde ha skett och pågå så länge.
Att en rad mördare därigenom sluppit undan och många familjer inte kunnat få ett avslut är bara en konsekvens. Man kan säga, att samhällets olika organ: tillsynsmyndigheter som Justitiekanslern, överordnade myndigheter som socialstyrelsen och berörda politiker exempelvis justitieministern delvis misskötte sina uppdrag gällande fallets eftervård.
Att inte ens förhörsledaren eller den främste sakkunnige kunnat åtalas för mened, eller att åtgärder inte vidtagits mot rättspsykiatrikerna förvånar. De aktörer, som agerade med förväntad kvalitet, var åklagarna, som genomförde förundersökningarna efter resning.
Senare justitierådet i Högsta domstolen och tidigare justitiekanslern Göran Lambertz misskötte år 2006 i sin sistnämnda funktion helt en anmälan gällande grova tjänstefel mot två huvudaktörer: förhörsledaren och åklagaren. Dessa fel sades ha utförts i syfte att få TQ dömd för mord.
Läs mer: Sanningssägaren: en artikel om Göran Lambertz uppgång och fall
Anmälan inlämnades med hjälp av advokat och kompletterades med ett digert material (ca 20 000 sidor). Detta understödde misstankarna hos tre anhöriga till påstådda offer för TQ, vilka ansåg TQ vara oskyldig.
Justitiekanslern avgav redan efter sju arbetsdagar (själv ägnade han bara en dag åt detta, och han läste då domarna i Quick-fallen) ett utlåtande, där han förnekade felaktigheter i tjänstemännens arbete och istället berömde dem. Beslutet har kallats ”det största fiaskot i JK-ämbetets historia” (1).
Göran Lambertz fann också domarna korrekta. Hans utlåtande medförde pga ställningen som justitiekansler, att skulden buren av polisen Seppo Penttinen och åklagaren Christer van der Kwast inte kunde tas upp juridiskt i fortsättningen. Dessa huvudaktörer i härvan frikändes alltså helt lättvindigt.
Dan Josefsson tror sig ha funnit skälet till detta beslut av Lambertz i ett tidigare misstag av honom, där han beträffande ett fall felaktigt tagit stark ställning mot domstolar och åklagare mm och därför kritiserats hårt. Han önskade snabbt reparera sin ställning genom att nu försvara dem, vilket fick denna konsekvens gällande TQ-fallet. Hans relation till TQ:s advokat Claes Borgström är en annan förklaring.
Domstolarna bör kritiseras för att man – bortsett från några fall – huvudsakligen ignorerade de vanliga kraven på evidens i form av vittnen, en kropp eller teknisk bevisning.
Beträffande betydelsen av tidigare morddomar avseende TQ kommer inflytande från sådana aldrig erkännas av någon domstol, men den har säkerligen fått många domare att känna sig säkrare i sina ställningstaganden och därmed ha underlättat fällande domar, men ingen domare syns ha insett betydelsen av att vissa mördade personer inte återfunnits, eller att tekniska bevis mot TQ i stort saknades (eller var undermåliga) i alla aktuella rättsfall.
Sannolikheten för en sådan frånvaro av ett verkligt objektivt underlag i fallen är med dagens kriminalteknik troligen ytterst låg och borde så småningom ha väckt allvarliga misstankar hos domstolarna.
En statlig utredning (Bergwall-kommissionen (2)) under ordförandeskap av professor Daniel Tarschys med syftet att (a) dra slutsatser om agerandet inom rättssystemet och vården avseende Sture Bergwall och (b) föreslå åtgärder för att förbättra systemen, tillsattes 2013 och avrapporterades 2015.
I samband med denna intervjuades bl a Seppo Penttinen, Christer van der Kwast och TQs huvudterapeut psykologen Birgitta Ståhle. Alla tre uppgav beträffande samarbetet mellan brottsutredningen och den utförda terapin avseende TQ, att man varit noga med att upprätthålla skiljelinjen mellan dessa. Den mycket nära kontakten och samröret mellan dem, som Hannes Råstam och Dan Josefsson detaljerat dokumenterat, förnekades således.
Sture Bergwall bekräftade å sin sida vid sin intervju med kommissionen just detta samarbete och informationsutbyte mellan parterna.
Huvudslutsatsen från Bergwall-kommissionen var, att Thomas Quick-fallet inte orsakades av ett systematiskt fel gällande det svenska rättssystemet. Det kan möjligen vara korrekt. Quickfallets brister kan främst sägas ligga i felaktig hantering utförd av en rad personer inom rättssystemet och den rättspsykiatriska vården. Att deras gravt felaktiga beslut och beteenden sedan inte i något fall kunnat ställas till svars juridiskt kan istället sägas vara ett systemfel.
Huruvida de detaljerade förslagen kommissionen lämnar är för begränsade för att vara den juridiska slutpunkten i Sveriges största rättsskandal är oklart. Men man ville nog inte störa och starkt kritisera handhavandet inom olika verksamheter: ”sitt still i båten” kanske delvis gällde.
Ett starkare skydd för objektivitetsprincipen och förbättrad reglering av åklagarnas arbete underströks. Förbättrade riktlinjer för utredningsarbetet i brottmål föreslogs också. Man uppmärksammar problemet med att tingsrätterna inte ställde tillräckligt höga krav på utredningarnas fullständighet och bevisningens styrka, vilket sägs bero på att gällande regler inte följts tillräckligt noggrant.
Medicineringen med dess klara inverkan på Thomas Quicks erkännanden uppmärksammades inte tillräckligt.
Kommissionen vill minska ”risken att kraftfullt manipulerande personer driver vården i en destruktiv riktning” och tänker nog på Thomas Quick. Men huvudproblemet gällande manipulation var, att en privatpraktiserande psykolog – Margit Norell – med en felaktig teori utan empirisk grund helt dominerade tänkandet hos den relevanta personalen inom en svensk rättspsykiatrisk klinik.
Margit Norell gjorde eller medverkade till, att aktörerna av intresse inom rätts- och påföljdssystemet kom att bilda en sekt med ett enhetligt tänkande, som uteslöt objektiv granskning och värdering av en patient och dennes information.
Förändringar till det bättre
- Kommissionens förslag gällande framtiden exempelvis förändringar avseende rättspsykiatrin och medicinska och psykologiska experters insatser under rättsprocessen syns därför värdefulla.
- Observationen att ”Problemet med att polis, åklagare och domstolar har en allt för okritisk inställning till experter förefaller vara utbrett” är träffande.
- Förslaget att utreda möjligheten att inrätta ett system för kvalitetssäkring av sakkunnigutlåtanden åberopade i domstol är intressant, men mycket komplicerat.
- Förslagen mot grupptänkande är av intresse.
- Sammanfattningsvis syns kommissionen i alla fall uppmärksamma och medverka till att en rad brister inom rättssystemet – demonstrerade av TQ-fallet – kan avhjälpas.
- Advokatsamfundet har också reagerat på beteendet hos TQ:s advokater och har nu fastslagit, att en advokat aldrig får passivt medverka till att en oskyldig blir dömd, även om denne uppger sig vara skyldig.
Text: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand. | Del 1 | Del 2 | Del 3
Referenser
- Rapport från Bergwallkommissionen SOU 2015:52
- Sanningssägaren: en artikel om Göran Lambertz uppgång och fall
Relaterat
- Max Scharnberg: Thomas Quick är inte det enda offret för rättsröta – Newsmill
- Patrik Nyberg: Thomas Quick förstörde för de verkliga offren
- Dan Larsson: Walkover för mytomanen Thomas Quick
- Per Oskar Svensson: Så fick jag rätt om Thomas Quick
- Per Oskar Svensson: Thomas Quick är oskyldig
- Sten Levander: Thomas Quick är offer för juristers kändislängtan
- Krister Thelin: Rätt att Quick-domarna inte granskade förundersökningen
- Dan Larsson: Medierna bär ett tungt ansvar för Quick-skandalen
- Tommy Wennerstierna: De psykologiska teorierna bakom fallet Quick
- Lasse Hagborg: Aftonbladet avvisade min kritik mot Quick-fallet
- Per Oskar Svensson: Vem avslöjade Quickskandalen?
- Per Oskar Svensson: Quickkarusellen fortsätter att snurra
- Svante Thorsell om Bergwallkommissionen: ”Seriedomar snarare än seriemördare”
- Bodil Borison: ”Oskuldspresumtionen gör det ohemult att påstå annat än att Sture Bergwall är oskyldig”
- Åklagaren måste stå till svars för Bergwallskandalen
- Per Oskar Svensson: Mina synpunkter på van der Kwasts anmälan till JK