Thomas Quick – Sveriges värsta rättsskandal – Del 3: Liknande skandaler kan förhindras

5
Thomas Quick alias Sture Bergwall
Thomas Quick alias Sture Bergwall, 2016 – Foto: Per A.J. Andersson, Wikimedia Common, CC-BY-SA-4.0

ANALYS. Thomas Quick-skandalen har kallats Sverige allvarligaste rättsskandal. Dan Ahlmark har tidigare skrivit om ämnet i en bok och tar i denna serie på tre artiklar upp flera aspekter på fallet och Quick-kommissionens arbete. Detta är del 3.

Text: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand. | Del 1Del 2 | Del 3

Vissa anställda inom polisväsendet hade säkerligen aningar och invändningar gällande hanteringen av TQ-fallet, men bara några få och med viss anknytning till fallet protesterade öppet.

Personer, som i Sverige tog ställning klart och offentligt, var främst docenten i rättspsykiatri Nils Wiklund och psykologen Astrid Holgersson; advokater som Pelle Svensson (den förste att slå larm), Kerstin Koorti och den beundransvärde Thomas Olsson (som drev resningsansökningarna med stor skicklighet); kriminologiprofessorn Leif GW Persson och journalister som Dan Larsson och Jan Guillou.

Man kan säga att anseendet för yrkesgruppen kriminaljournalister genomgick en härdsmälta, när deras brist på professionalism, följa-Johnattityd och likgiltighet för sanning dvs brist på moral avslöjades.

Svagheten med att ha journalister, som främst är springpojkar åt myndigheter och en förhärskade samhällsåsikt, illustrerades klart.

För människor inom rättsväsendet med viss kunskap om målet exempelvis advokater kan sägas, att många nog vägts på en våg och befunnits för lätta. De vågade eller ville inte säga något. Att så få svenskar allmänt – trots publiciteten runt fallet och dess varaktighet – inte kunnat eller velat uppfatta vad som pågick och därför inte tagit till orda säger något allvarligt om allmänhetens attityder i den avancerade välfärdsstaten.

Början till slutet

Skälet till att antalet erkända mord och morddomar inte ökade berodde bara till en mindre del på, att Quick började bli rädd, att överdoseringen kunde hota hans liv. Han funderade därför på att minska konsumtionen. Huvudskälet var dock, att en tidigare chef för Säter återtagit chefsskapet efter en period.

Denne fann då att narkotikaanvändningen liknade missbruk och tvingade Quick att lämna preparaten och genomgå en svår nio månaders avvänjning och när Quick lämnade drogdimman, medförde detta direkt, att han slutade att samarbeta med polisen gällande mord.

Den nye, friske Thomas Quick dvs Sture Bergwall (hans tidigare namn, som han återtagit efter tillfrisknandet) hade inget att säga om dessa. Och polisen kunde utan hans samarbete inte göra något alls: det fanns inga som helst vittnen eller teknisk bevisning rörande honom beträffande de återstående. Inte i något fall fanns alltså något sakligt underlag för att hävda, att Sture Bergwall kände till och hade begått brott.

Efterskörden

Efter sju år och Hannes Råstams arbete påbörjades den historiska resningsprocessen, som 2013 medförde att ”massmördaren” blev fri. Därefter började sakta granskningen av hur katastrofen kunde ha skett och pågå så länge.

Att en rad mördare därigenom sluppit undan och många familjer inte kunnat få ett avslut är bara en konsekvens. Man kan säga, att samhällets olika organ: tillsynsmyndigheter som Justitiekanslern, överordnade myndigheter som socialstyrelsen och berörda politiker exempelvis justitieministern delvis misskötte sina uppdrag gällande fallets eftervård.

Att inte ens förhörsledaren  eller den främste sakkunnige kunnat åtalas för mened, eller att åtgärder inte vidtagits mot rättspsykiatrikerna förvånar. De aktörer, som agerade med förväntad kvalitet, var åklagarna, som genomförde förundersökningarna efter resning.

Senare justitierådet i Högsta domstolen och tidigare justitiekanslern Göran Lambertz misskötte år 2006 i sin sistnämnda funktion helt en anmälan gällande grova tjänstefel mot två huvudaktörer: förhörsledaren och åklagaren. Dessa fel sades ha utförts i syfte att få TQ dömd för mord.

Läs mer: Sanningssägaren: en artikel om Göran Lambertz uppgång och fall

Anmälan inlämnades med hjälp av advokat och kompletterades med ett digert material (ca 20 000 sidor). Detta  understödde misstankarna hos tre anhöriga till påstådda offer för TQ, vilka ansåg TQ vara oskyldig.

Justitiekanslern avgav redan efter sju arbetsdagar (själv ägnade han bara en dag åt detta, och han läste då domarna i Quick-fallen) ett utlåtande, där han förnekade felaktigheter i tjänstemännens arbete och istället berömde dem. Beslutet har kallats ”det största fiaskot i JK-ämbetets historia” (1).

Göran Lambertz fann också domarna korrekta. Hans utlåtande medförde pga ställningen som justitiekansler, att skulden buren av polisen Seppo Penttinen och åklagaren Christer van der Kwast inte kunde tas upp juridiskt i fortsättningen. Dessa huvudaktörer i härvan frikändes alltså helt lättvindigt.

Dan Josefsson tror sig ha funnit skälet till detta beslut av Lambertz i ett tidigare misstag av honom, där han beträffande ett fall felaktigt tagit stark ställning mot domstolar och åklagare mm och därför kritiserats hårt. Han önskade snabbt reparera sin ställning genom att nu försvara dem, vilket fick denna konsekvens gällande TQ-fallet. Hans relation till TQ:s advokat Claes Borgström är en annan förklaring.

Domstolarna bör kritiseras för att man – bortsett från några fall – huvudsakligen ignorerade de vanliga kraven på evidens i form av vittnen, en kropp eller teknisk bevisning.

Beträffande betydelsen av tidigare morddomar avseende TQ kommer inflytande från sådana aldrig erkännas av någon domstol, men den har säkerligen fått många domare att känna sig säkrare i sina ställningstaganden och därmed ha underlättat fällande domar, men ingen domare syns ha insett betydelsen av att vissa mördade personer inte återfunnits, eller att tekniska bevis mot TQ i stort saknades (eller var undermåliga) i  alla  aktuella rättsfall.

Sannolikheten för en sådan frånvaro av ett verkligt objektivt underlag i fallen är med dagens kriminalteknik troligen ytterst låg och borde så småningom ha väckt allvarliga misstankar hos domstolarna.

En statlig utredning (Bergwall-kommissionen (2)) under ordförandeskap av professor Daniel Tarschys med syftet att (a) dra slutsatser om agerandet inom rättssystemet och vården avseende Sture Bergwall och (b) föreslå åtgärder för att förbättra systemen, tillsattes 2013 och avrapporterades 2015.

I samband med denna intervjuades bl a Seppo Penttinen, Christer van der Kwast och TQs huvudterapeut psykologen Birgitta Ståhle. Alla tre uppgav beträffande samarbetet mellan brottsutredningen och den utförda terapin avseende TQ, att man varit noga med att upprätthålla skiljelinjen mellan dessa. Den mycket nära kontakten och samröret mellan dem, som Hannes Råstam och Dan Josefsson detaljerat dokumenterat, förnekades således.

Sture Bergwall bekräftade å sin sida vid sin intervju med kommissionen just detta samarbete och informationsutbyte mellan parterna.

Huvudslutsatsen från Bergwall-kommissionen var, att Thomas Quick-fallet inte orsakades av ett systematiskt fel gällande det svenska rättssystemet. Det kan möjligen vara korrekt. Quickfallets brister kan främst sägas ligga i felaktig hantering utförd av en rad personer inom rättssystemet och den rättspsykiatriska vården. Att deras gravt felaktiga beslut och beteenden sedan inte i något fall kunnat ställas till svars juridiskt kan istället sägas vara ett systemfel.

Huruvida de detaljerade förslagen kommissionen lämnar är för begränsade för att vara den juridiska slutpunkten i Sveriges största rättsskandal är oklart. Men man ville nog inte störa och starkt kritisera handhavandet inom olika verksamheter: ”sitt still i båten” kanske delvis gällde.

Ett starkare skydd för objektivitetsprincipen och förbättrad reglering av åklagarnas arbete underströks. Förbättrade riktlinjer för utredningsarbetet i brottmål föreslogs också. Man uppmärksammar problemet med att tingsrätterna inte ställde tillräckligt höga krav på utredningarnas fullständighet och bevisningens styrka, vilket sägs bero på att gällande regler inte följts tillräckligt noggrant.

Medicineringen med dess klara inverkan på Thomas Quicks erkännanden uppmärksammades inte tillräckligt.

Kommissionen vill minska ”risken att kraftfullt manipulerande personer driver vården i en destruktiv riktning” och tänker nog på Thomas Quick. Men huvudproblemet gällande manipulation var, att en privatpraktiserande psykolog – Margit Norell – med en felaktig teori utan empirisk grund helt dominerade tänkandet hos den relevanta personalen inom en svensk rättspsykiatrisk klinik.

Margit Norell gjorde eller medverkade till, att aktörerna av intresse inom rätts- och påföljdssystemet kom att bilda en sekt med ett enhetligt tänkande, som uteslöt objektiv granskning och värdering av en patient och dennes information.

Förändringar till det bättre

  • Kommissionens förslag gällande framtiden exempelvis förändringar avseende rättspsykiatrin och medicinska och psykologiska experters insatser under rättsprocessen syns därför värdefulla.
  • Observationen att ”Problemet med att polis, åklagare och domstolar har en allt för okritisk inställning till experter förefaller vara utbrett” är träffande.
  • Förslaget att utreda möjligheten att inrätta ett system för kvalitetssäkring av sakkunnigutlåtanden åberopade i domstol är intressant, men mycket komplicerat.
  • Förslagen mot grupptänkande är av intresse.
  • Sammanfattningsvis syns kommissionen i alla fall uppmärksamma och medverka till att en rad brister inom rättssystemet – demonstrerade av TQ-fallet – kan avhjälpas.
  • Advokatsamfundet har också reagerat på beteendet hos TQ:s advokater och har nu fastslagit, att en advokat aldrig får passivt medverka till att en oskyldig blir dömd, även om denne uppger sig vara skyldig.

Text: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand. | Del 1Del 2 | Del 3

Referenser

Relaterat


Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
Prenumerera
Notify of
guest

5 Kommentarer
Nyast
Äldst Mest röstad
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer
petergrfstrm
petergrfstrm
Gäst
11 maj 2022 kl 10:46

Jag tror att din serie artiklar redovisar de relevanta omständigheterna som var tillgängliga offentligt. Men jag anser det sannolikt att andra faktorer som aldrig redovisats öppet spelade in och försvårade för de inblandade att utan risk för ogynnsamma biverkningar göra det rätta. Biverkningar för landet alltså. Jag tvivlar på att Lambertz personligen hade något att vinna på sitt slutgiltiga agerande.

Dan Ahlmark
Dan Ahlmark
Gäst
Reply to  petergrfstrm
12 maj 2022 kl 13:55

Lambertz personliga motivation har mycket utförligt granskats av Dan Josefsson,som tydligen lagt ner avsevärd möda på att förstå frågan. Artikeln är:
https://www.dropbox.com/s/4fkgiea151xwlif/2014-11-18%20Filter%20nr%2041%202014%20Sanningss%C3%A4garen%20publ%20vers.pdf?dl=0

petergrfstrm
petergrfstrm
Gäst
Reply to  Dan Ahlmark
12 maj 2022 kl 19:53

Jag läste Dan Josefssons analyser för flera år sen har jag för mig och det ger precis samma intryck både från tidigare läsning och från min egen upplevelse av Lambertz då han kom med medialt.Och nu när jag följde din länk som hastigast ser jag att Dan J anser att Lambertz uppträdande är en gåta och att GW är arg på honom men jag ser inte ngt om personliga motiv.
Det jag menar med personliga motiv är att han skulle ha ngt att förlora på att agera som hans kritiker önskade. Uppenbart förlorade han på att stänga fallet som han gjorde eller hur?

Erik Forsman
Reply to  petergrfstrm
13 maj 2022 kl 06:22

Men Peter, du insinuerar att Lambertz skulle ha något dolt motiv till sitt märkliga beteende i affären. Tror du övertolkar och ofta verkar du till synes tro att människor alltid har (för oss okända) rationella skäl till sina (för oss) underliga beteenden. Tror du verkligen att alla människor är så rationella? I själva verket är människan betydligt mer irrationell till sitt väsen. Det vore ju naturligtvis önskvärt om människor skulle vara betydligt mer rationella för du skulle vi också kunna räkna ut orsaken till deras agerande, men så är inte fallet. Bara gå till dig själv, är du alltid så rationell att andra kan räkna ut varför du beter dig som du gör? 

Erik Forsman
Reply to  Erik Forsman
13 maj 2022 kl 06:55

Rent allmänt anser jag att tidigare så styrdes stadsförvaltningen och hela politiska aparten betydligt mer av starka personligheter med starka ledaregenskaper och om inte narcissistiska så i vart fall egenkära och dessa personifierade uppdragen med sig själva och på så viss hade de också mer integritet. Dessa ledare kunde ofta gå över sina befogenheter och i kraft av deras person köra över lagar och förordning för att nå resultat – så att säga ta kurvorna på två hjul om det behövdes. I dag har dessa yviga personligheter helt rensats ut till förmån för kalla teknokrater som utan att blinka byter åsikter och inställning. Vi har fått fogliga könlösa henvarelser som bara lyder jämför med Palme, Lambertz osv, osv…