Timofey Bordachev: Västerländsk hegemoni nära slutet – Världen är på väg in i en mycket farlig period

1
Timofey Bordache. Foto: Tvc.ru
Timofey Bordache. Foto: tvc.ru

GEOPOLITISK ANALYS. I 500 år har världen drivits från Europa eller USA. Det är på väg att förändras och ingen är säker på hur det nya kommer att se ut. Den mest dramatiska och unika aspekten av det aktuella läget i internationell politik är att vi inte kan räkna med förmågan finns hos en enskild stat, eller en grupp av tillräckligt mäktiga länder, att spela en ledande roll i framtiden.

Text: Timofey Bordachev | Översättning: NewsVoice | Originalartikeln: Timofey Bordachev: “Western hegemony is coming to an end, and the world is about to enter a very dangerous period” har tidigare publicerats på RT.

Det betyder att det är svårt för oss att föreställa oss vilken stat som kan tvinga andra stater att följa uppförandereglerna i sin utrikespolitik och hur sådana restriktioner ens kan genomdrivas.

Faktum är att frågan om varför individer, eller i detta fall länder, ska följa reglerna är den mest grundläggande inom politisk filosofi och trots alla ofullkomligheter med denna maktmetod har mänskligheten ännu inte uppfunnit något annat sätt att uppnå sådana mål, ens i minimala mängder, annat än med våld.

Under de senaste 500 åren har reglerna för internationell kommunikation skapats inom den smala gemenskapen av västländer, först i Europa, innan USA anslöt sig under 1900-talet, vilket gav den kraft som behövs för att upprätthålla systemet.

Till en början skedde detta genom maktbalansen mellan ledande europeiska stater och Ryssland anslöt sig 1762. Efter att den internationella ordning som hade vuxit fram i mitten av 1600-talet blev attackerad av det revolutionära Frankrike, blev kontrollen över reglerna en fråga för en liten grupp av stora imperier. Dessa med Ryssland och Storbritannien i spetsen, besegrade Napoleon och skapade 1815 en ordning som hade en allmän överenskommelse om att myteri i internationella angelägenheter var något oacceptabelt.

I slutet av 1800-talet hade politiken blivit global, men de europeiska makterna, inklusive Ryssland, kunde fortfarande kontrollera resten genom brutalt våld och deras kolossala militär-industriella överlägsenhet. De dramatiska händelserna 1914-1945 förde USA till framkanten av den globala politiken, som ledare för det västerländska samfundet på global nivå.

Internationella institutioner, med början i Förenta Nationerna, etablerades med det primära målet att bevara en västvärldens monopolställning. Detta krävde dock framväxten av formella rättsliga institutioner i form av internationell rätt, eller ett deltagande i det högsta FN-organet, säkerhetsrådet, i Sovjetunionen och Kina, vilka till sin natur var fientliga mot USA:s och västeuropeiska intressen.

Den institutionella formen av västerländsk maktdominans har blivit ansträngande och huvudfrågan är nu om den kan bevaras. Därför innebär kollapsen av USA:s och västeuropeiska maktpositioner i internationell politik inte bara ett ledarskapsbyte, utan en översyn av befintliga institutioner och regler på global nivå.

Med andra ord kommer hela den formella internationella ordning som har vuxit fram efter andra världskriget (och i verkligheten under de senaste århundradena) att upphöra att existera.

Den byggde på ett speciellt system av rättigheter och privilegier för en begränsad grupp stormakter, och senare illusionen om rättvisa som skapades av internationella institutioner ledda av FN. Det var detta system som spelade rollen som den huvudsakliga legitimerande principen för den existerande världsordningen, även om det i praktiken ofta ersattes av västvärldens förmåga att utöva ett avgörande inflytande på världsfrågor.

Därför kommer kollapsen av internationella politiska institutioner med stor sannolikhet att visa sig vara en följd av att deras maktbas, vars närvaro har varit obestridd i flera århundraden. Vi bevittnar nu förstörelsen av både den formella och verkliga grunden för den internationella ordningen. Med all sannolikhet kan denna process inte längre stoppas.

Den kommande perioden kommer att vara en tid för att definiera den nya globala maktbasen och det är svårt att ännu säga vilka aktörer som kommer att bli en del av denna maktbas och i vilken utsträckning.

Det viktiga är att nutidens toppstater – USA, Ryssland, Kina och Indien – inte står nära varandra, särskilt när det gäller värderingar och förståelse för de grundläggande principerna för internationella regler. Det största problemet hittills är beteendet från USA och vissa västeuropeiska länder, som av interna skäl för en aggressiv politik mot omvärlden.

Dessa stater har slagit in på en mycket oroande väg av kvalitativa förändringar i de grundläggande saker som utgör de sociala, genusmässiga och följaktligen politiska strukturerna i samhället. För de flesta andra civilisationer är denna väg en utmaning och kommer att avvisas.

Vi vet inte heller i vilken utsträckning västvärldens interna utveckling beror på spridningen av dess ideal, som den gjorde under tidigare perioder. De trender som växer fram i väst, som det revolutionära Frankrike, bolsjevikregimen eller Nazityskland, kommer att kräva inte bara erkännande från andra, utan även en expansion globalt. Framtiden komme att bli mycket oroande.

Vi kan redan nu se att konflikten mellan de värderingar som gynnas av väst och grunden för inhemsk legitimitet i ett antal länder håller på att bli en grund för förvärrade politiska relationer.

Det skulle dock vara ett misstag att hoppas att de andra stora och medelstora makter som konfronterar västvärlden är helt eniga i sin förståelse av rättvisans grunder på inhemsk nivå. Även om Ryssland, Indien, Kina eller Brasilien nu visar en gemensam förståelse för de grundläggande principerna för en ”riktig” världsordning, betyder det inte att de har samma vision om en bättre inhemsk ordning.

Detta är desto mer sant för staterna i den islamiska världen och andra stora utvecklingsländer. Deras konservativa värderingar står ofta i konflikt med västvärldens, men det betyder inte att de kan skapa enighet mellan sig.

Med andra ord kommer den nya internationella ordningen för första gången att sakna en tillförlitlig koppling till de ledande makternas inhemska ambitioner, och detta är verkligen en kvalitativ förändring jämfört med alla de historiska epoker vi diskuterat. Ett sådant fenomen verkar mycket viktigt eftersom vi inte har någon erfarenhet av att förstå hur relationerna mellan stater kommer att utvecklas under sådana förhållanden.

Brute force kan bli den enda relativt påtagliga grunden för att hävda en ordning, men detta kanske inte räcker för att göra de villkor som den ställer hållbara, inte ens på kort sikt.

Ett annat unikt kännetecken för dagens revolutionära situation är att revideringen av den internationella ordningen inte genomförs av en eller några få makter – det har nu blivit en angelägenhet för världens majoritet. De länder som utgör cirka 85 % av världens befolkning är på ett eller annat sätt inte längre beredda att leva med förhållanden som skapats utan deras direkta inblandning. Som sagt, deras motstånd uttrycks ofta utan direkt avsikt och beror på den specifika maktens maktkapacitet.

Vad som ur Rysslands eller Irans synvinkel ser ut som en bristande beslutsamhet i hanteringen av USA kan verka som en stor utmaning för [tex] Kazakstan eller ett annat ungt suveränt land – trots att allt byggdes USA:s socioekonomiska system för att exploatera en liberal världsordning.

De ömtåliga staterna i Afrika, eller det före detta sovjetiska imperiet, är mycket mindre kapabla att uppträda konsekvent än de välmående monarkierna i Persiska viken. Kina, även om det nu är den näst mäktigaste ekonomiska makten, är också medvetet om sina svagheter. Men allt detta förändrar inte det viktigaste – även om förstörelsen av det befintliga status quo tar formen av ett mjukt sabotage snarare än ett beslutsamt militärt agerande, speglar det inte bara ett allmänt missnöje med västerländsk auktoritärism, utan det skapar en ny [världs]ordning, och grunddragen i detta är ännu obestämda.

Martin Armstrong: Slutkampen mellan demokrati och ett företagsstyrt diktatursamhälle sker nu

Under de kommande åren kommer de flesta länder i världen i egenintresse att försöka göra sitt bästa av försvagningen av den internationella politikens maktbas. Än så länge utgör dessa handlingar en konstruktiv konflikt, eftersom de objektivt sett undergräver ett system baserat på en fantastisk orättvisa.

Men med tiden kommer USA-EU-blocket att försvagas och låsa sig och varken Ryssland eller Kina kommer någonsin vara starka nog att ta USA-EU-blockets plats. I perspektivet av de kommande 10 till 15 åren [fram till c:a 2035] kommer det internationella samfundet att möta problemet med att ersätta västvärldens maktmonopol med nya universella tvångsinstrument, vars natur och innehåll fortfarande är okända för oss.

Text: Timofey Bordachev, programamnsvarig på Valdai Club, doktor i statsvetenskap på fakulteten för världsekonomi och internationella frågor vid National Research University and Higher School of Economics, Moskva, professor vid Centrum för omfattande europeiska och internationella studier.

Relaterat

Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
Prenumerera
Notify of
guest

1 Kommentar
Nyast
Äldst Mest röstad
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer
Bengan
Bengan
Gäst
30 oktober 2022 kl 10:36

Kina tar över makten på 2030-talet från USA. De vid makten i väst tror de kan få med Ryssland och Kina på klimattåget med att skapa tredje världskriget. Blir det ww3 kommer väst förlora.

Världen är nu delad mellan kollapsande väst och kina/ryssland. Mellan dessa två block väljer nu andra mindre länder vilket block de vill tillhöra.