NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. Kriminella tar över utsatta bostadsområden och där försvarar ungdomar sina revir mot samhällets representanter. Vad kan samhället göra? “Fokus bör läggas på åtgärder mot den riskgrupp som är på väg att bli livsstilskriminell. Utan mycket tidiga och kvalificerade behandlingsinsatser och utan inkapaciteringsmöjligheter är vi chanslösa…”, skriver debattörerna. Denna debattartikel refuserades av de etablerade medierna, men publiceras i NewsVoice.
Text: Sten Levander, författare, psykiatriker och psykoterapeut samt professor emeritus i psykiatri i Lund och professor emeritus i rättspsykiatri och allmänpsykiatri i Trondheim. Marie Torstensson Levander är professor i Hälsa och Samhälle. Undervisar i kriminologi. Institutionen för Kriminologi, Malmö högskola
Kriminella tar över nedgångna bostadsområden – och försvarar sina revir mot samhällets representanter. Detta studerades av sociologer under förbudstiden i Chicago för 90 år sedan. Det studerades för 25 år sedan inom ramen för Stockholms-projektet, och det studeras på många platser i Sverige idag. Problem löses bäst om man har kunskap om mekanismer och vilka åtgärder som fungerar. Säker kunskap får man genom forskning. Sådan kunskap finns, men används sällan när samhället utformar brottsförebyggande strategier.
Varför inte?
Därför att förnuftets röst är svag (Freud).
Den tävlar med 600 miljoner år av evolution av det centrala nervsystemet – och för människans del med 50 miljoner års utveckling inom primatgruppen (vi är en av många primater). För att besluten ska bli snabba och kosta mindre energi tar hjärnan genvägar: sådana som beskrevs som “heuristics and biases” av Kahneman (Ekonomipriset till Nobels minne).
Modern neuropsykologisk forskning visar att många beslut som vi upplever som medvetna och genomreflekterade faktiskt redan har fattats, åtskilliga millisekunder tidigare, på lägre nivåer i hjärnan. Som truppdjur (ett avancerat flockdjur) har vi en stark benägenhet att inte sticka ut – vi slickar fingret och kollar vindriktningen innan vi tar ställning. Det är inte konstigt att förnuftets röst är extra svag när det gäller frågor som står oss nära, t.ex. de som rör brott, brottslingar och brottsoffer, men rösten är också envis (Freud igen) och det är därför vi forskar.
En av de första konstruktivisterna, filosofen Heidegger, konstaterade dystert att “fakta sparkas”. Verkligheten finns och gör vi alltför dåliga kartor av den så råkar vi illa ut när vi rör oss i terrängen. Bättre kartor får vi genom forskning, som då tävlar med alternativa kunskapskällor med starkare röst, uppbackad av “rörelser” med egna agendor och lösnummersäljande massmediala narrativ.
Var står vi? Vart ska vi? Och hur ska vi komma dit? Enklast är att bara specificera målet. En generaldirektör för kriminalvården skulle halvera brottsligheten under sin 6-åriga ämbetstid. Ett kommunalråd plussade på – kriminaliteten skulle ner till noll i kommunen. Ett regionråd lanserade en noll-vision för suicid. Ingen hade en plan. Och ingen ifrågasatte målsättningarna (och omdömesförmågan) därför att det låter så bra.
Man borde betänka att varje ogenomtänkt och misslyckad brottspreventiv åtgärd sannolikt resulterar i fler brottsoffer och mer kostnader.
Är oförnuftet ett svenskt eller internationellt problem?
“De flesta brottsförebyggande åtgärderna är grundade på otestade idéer snarare än på systematisk grund- eller tillämpad forskning som har visat att de är kostnadseffektiva och leder till avsedda effekter. Åtgärdsförslagen är sällan framtagna och initierade av forskare och specialister på beteende- och organisationskunskap.
Åtgärderna är framtagna och initierade av administratörer och praktiker i privata organisationer och myndigheter som baserar åtgärdsförslagen på egna antaganden om, vad som orsakar brott , vilka åtgärder som kan påverka dessa orsaker, och hur man bör organisera och införa åtgärder.
Dessa antaganden utgår ofta ifrån de egna erfarenheterna av att handskas med brottsligheten och sunt förnuft-baserade resonemang beträffande brottslighetens orsaker och hur man åtgärdar dessa.” – Reiss, 1992 s. 7, vår översättning
Reiss har i ett annat sammanhang framhållit att det är svårt att föreställa sig att de framsteg som gjorts inom modern medicin (och som bygger på en väl utvecklad FoU-verksamhet) skulle ha kunnat åstadkommas om man arbetat på det sätt som präglar brottspreventionens område (Reiss,1995 s. 113).
Varför fungerar inte det brottspreventiva arbetet på samma sätt som medicinsk verksamhet (utom psykiatri)? Därför att det inte finns en gemensam grundsyn rörande orsaker/ mekanismer. Hur skulle dagens medicin se ut om homeopatin fått en lika stor andel av sjukvården som “skolmedicinen”? Medicinsk verksamhet, som är multiprofessionell, är vetenskapligt sett en naturvetenskap. Utrymmet för alternativa modeller är begränsat.
Kriminologi i bred mening är också multiprofessionell, men med stort utrymme för olika vetenskapsansatser. Forskare är oftare oeniga och det finns “skolor” på ett annat sätt än inom det medicinska vetenskapsområdet (utom psykiatri). Oenigheten är potentiellt ännu större när olika grundvetenskaper uttalar sig om ett visst kriminologiskt problem – sociologer föredrar makro- och mesosociala förklaringar, medicinare individbaserade.
Borde man inte kunna undersöka förklaringsvärdet för olika kriminologiska modeller empiriskt? Det har gjorts och utfallet är solklart: individfaktorer har ett klart större förklaringsvärde i brottsögonblicket än sociala faktorer (Wikström, 2013). Det hjälper inte – det är för oss så självklart att sociala faktorer måste vara viktigast, alltså är de viktigast.
Vissa sanningar är tydligen mer sanna….
Låt oss nu granska den svenska kriminalpolitiken under ett antal år bakåt – är den kunskapsbaserad och hur har man hanterat den oenighet som finns mellan forskare inom och mellan relevanta discipliner. Vi ska vara klara över att Sverige är ett mycket speciellt land: vi är ideologiskt sett Lombrosianer1. Med avseende på straffrätten är detta oomtvistligt (Levander, 2010). Vård och behandling, samt generella sociala åtgärder är grundbultar i det brottsförebyggande arbetet. Vi anser att avskräckning är ineffektivt och barbariskt och kallar straff för påföljd. Vi fördömer brott men inte brottslingar. Och vi skiljer vi oss från alla andra länder genom vår starka tro på social ingenjörskonst.
1969 sparkades den dåvarande rehab-inriktade GD för Kriminalvården – fyra år senare var all psykiatri utrensad från verksamheten (man hade haft 300 vårdplatser på egna enheter med god professionell standard). Så sent som 1995 konstaterade en statlig utredning, ledd av Laila Freiwalds att få intagna hade psykiatriska problem. En av oss (SL) hade då, tillsammans med psykologen Arne Dalteg, undersökt intagna vid två “normalanstalter” (Kirseberg i Malmö och Visby).
Vi fann att 85% hade minst en psykiatrisk diagnos, att minst hälften hade haft ADHD som barn och hälften av dessa hade kvarstående problem. För detta kritiserades SL 1997 i en skrift från det statliga Rättsmedicinalverket, för “överdiagnostik” såsom varande den ende läkaren i landet som använde denna diagnos på vuxna (i dag har 180 tusen svenskar den diagnosen).
I en radiodebatt samma år diskuterades de intagnas psykiatriska problem mellan Laila Freiwalds, Ann-Britt Grünewald (legendarisk kriminalvårdare) och Sten Levander. Freiwalds blev ursinnig, krävde att de hätska angreppen mot socialdemokratin skulle upphöra och skickade några dagar senare en tjänsteförsändelse med samma krav till SL, som vid den tiden var vetenskapligt råd i rättspsykiatri vid Socialstyrelsen.
Ministerstyret fick mig (SL) att omedelbart frånsäga mig alla statliga uppdrag.
Psykiatrin återkom i inledningen av nästa sekel inom kriminalvården men ADHD-diagnosen var tills vidare ett hjärnspöke. Femton år senare ska alla intagna screenas för ADHD och kan få behandling med centralstimulantia under verkställigheten. Ny kunskap? Nej, nya befattningshavare. Kuhn (1962) noterade att få ändrar sig vid ett paradigmskifte, först när alla med den gamla uppfattningen dött är paradigmskiftet väl etablerat.
Sverige, en moralisk stormakt med problem med verkligheten
Inget land har varit så engagerat som Sverige i vård och behandling av unga lagöverträdare. Kommunerna fick krav på sig att hantera detta redan 1898. Ett kvarts sekel senare (1924) kom den första barnavårdslagstiftningen. Staten spelade under de följande åren en viktig roll via inrättandet av specialsanktioner som ungdomsvårdsskolor och ungdomsfängelse (Dalteg, 1990). Politikerna var engagerade och hoppfulla – och det skrevs ett stort antal SOU omkring problemen (t.ex. SOU 1950:47; SOU 1956:55; SOU 1959:37). Men, det gick inte bra.
Ungdomsbrottsligheten femdubblades mellan 1945 och 1975 – till detta bidrog liberaliseringen av alkohollagstiftningen 1956 och introduktionen av narkotika inom de kriminella grupperna i början av 1960-talet. En parentes i detta är vansinnesexperimentet i Stockholm med legal förskrivning av massiva doser av amfetamin till ett 90-tal kriminella missbrukare med start 1965. Den psykiatriska professionen varnade, politikerna lyssnade inte. De tvingades snart till en helomvändning och den nuvarande “restriktiva” (repressiva säger de klarsynta) narkotikapolitiken formulerades.
Brottsutvecklingen och vårdens tillkortakommanden under tidigt 1960-tal tvingade regeringen att tillsätta ytterligare en utredning (SOU), för en gångs skull med experter med hög kompetens och d:o integritet. En av dessa var Karl Grünewald. Beskedet från experterna till politikerna var: Ska ni få brottspreventiva effekter behöver resurserna fördubblas, annars kan ni lägga ner alltihop. 1968 närmade sig – det blev omöjligt att bygga ut verksamheten, och man började reducera.
Grünewald var besviken och ägnade i stället all kraft åt att förbättra situationen för de utvecklingsstörda, och det gjorde han väl. Ungdomsfängelse försvann 1977, ungdomsvårdsskolorna 1982, vid det laget rejält nedrustade.
En ny forskningstradition med radikala inslag
Det fanns forskning som politikerna lutade sig mot. Börjessons avhandling “Om påföljders verkningar” 1967 talade för att institutionsvård var kontraproduktiv. Enligt Olofssons avhandling 1971 (“Vad var det vi sa”) begick väldigt många skolungdomar brott. Det talade för att problemet borde angripas med generella metoder eftersom så många var kriminella. Stämplingsteorin lanserades som den viktigaste förklaringsmodellen: genom att ingripa mot brott skapar vi brottslingar.
Detta var nya perspektiv som gjorde att gamla välbelagda sanningar ifrågasattes. Få, inte många, står för det mesta av kriminaliteten – det vet vi sedan 1830 (Quetelet). Vi vet sedan länge vilka de är – Still’s syndrom, 1903; Sociopatisk personlighet (Robins, 1966); Livsförloppskriminella (West, 1986 och Moffit, 1992/2xxx) – och vad som karakteriserar dem som individer.
Deras individkarakteristika, inte sociala faktorer, är kopplade till och förklarar brottsligheten bäst. De, ett par procent av männen, står för hälften av den allvarliga kriminaliteten i vårt samhälle. Mer än hälften av deras livstidsbrott begås före 20 års ålder. Vägrar vi att se detta kan vi inte komma åt problemet.
I Daltegs avhandling (1990) var huvudresultat att 80 ungdomsvårdsskoleelever vid Lövsta skolhem (den tyngsta ungdomsvårdsskolan i landet), födda omkring 1960, upp till 30 års ålder hade dömts för 13 tusen brott, därav 800 grova våldsbrott. Multiplicera med fem för att kompensera för mörkertal och uppklarningsprocent. Lägg till de faktiska vårdkostnader i slutenvård mellan 15 och 30 års ålder, c:a 600 miljoner. Kostnaden per individ är astronomisk.
Invandrare var starkt överrepresenterade, men hade bättre prognos (föräldrarna ställde upp för sina söner), liksom de pojkar som omhändertogs tidigt och hade lång tid på institution. Det stämmer inte med att tidiga ingripanden skadar och att institutionsvård är kontraproduktiv.
I dag är över hälften döda, de har förlorat 25 år av sina liv. Avhandlingen fick av begripliga skäl ingen uppmärksamhet. Var tid har sina favorithypoteser inom vetenskapsområden som inte är mogna och genomarbetade.
Kriminologisk kunskapsförsörjning
I utredningen “Kriminologisk forskning” (SOU1973:35), diskuterade en kommitté hur den kriminologiska forskningen skulle organiseras och stärkas och lanserade ett förslag som kom att bli Brottsförebyggande rådet. Samtliga forskningsrepresentanter i kommittén reserverade sig mot förslaget därför att modellen skulle ge för lite utrymme för fri forskning och öppna för politisk styrning.
Vid Polishögskolan i Solna (då den enda i landet) inrättade man i slutet av 1980-talet en Forskningsenhet som till skillnad från övrig kriminologisk forskning fanns i ett praktikersammanhang, ungefär som medicinsk forskning (dagliga kontakter mellan forskare och poliser på alla nivåer).
Enheten blev snabbt en viktig och fristående plattform för kriminologisk forskning, med begynnande internationellt erkännande. En statlig utredning föreslog att forskningsenheten skulle föras över till BRÅ och så blev det 1998, men nyckelpersonerna följde inte med. Inom BRÅ fanns det vid den tiden inte motsvarande forskningskompetens och inte heller utrymme för fri praktiknära forskning. Förstod utredaren att resultatet av flyttningen skulle bli att polisforskningen reducerades rejält under det följande decenniet?
Ett nationellt brottsförebyggande program
Ett av de sista uppdragen till Polishögskolans forskningsenhet, före nedläggningen, kom från Justitiedepartementet och riktades till två forskare: docent Marie Torstensson och professor PO Wikström (ref).
I en skrivelse till regeringen från ett antal kolleger till de två forskarna betecknades det färdiga förslaget som “elitistiskt och stalinistiskt – ett gigantiskt byråkratiskt projekt helt främmande för ett land som vårt”. Man ogillade de metoder som föreslogs för att hantera problemen – en kombination av generella och individfokuserade åtgärder, och vissa former av samverkan med sjukvård/psykiatri. Justitiedepartementet accepterade kritiken. Den nya nationella strategin fick namnet “Allas vårt ansvar”. Forskningsanknytningen är laber och med vissa uppseendeväckande luckor.
I Torstensson/Wikströms text karakteriseras Hälso- och sjukvården som det brottspreventiva arbetets mest underskattade kraft. Hälso- och sjukvård nämns inte över huvud taget, och därmed inte heller de synnerligen relevanta disciplinerna barn- vuxen- och rättspsykiatri, eller för den delen behandlingsarbete med fysiskt och psykiskt skadade brottsoffer. Justitiedepartementet var emellertid nöjt – vilket illustrerar en häpnadsväckande brist på upphandlingskompetens. Eller akademiska intriger?
Hur hanterar politikerna ungdomsbrotten i dag?
Frasen “Allas vårt ansvar” återkommer ständigt när politiker och myndighetschefer yttrar sig än i dag. Det inses omedelbart att om alla har ansvar har ingen något konkret ansvar.
En annan allmän fras är noll-tolerans. Begreppet saknar mening om det inte kopplas till kännbara negativa sanktioner som kommer snabbt (inlärningslagarna fungerar på Nobelpristagare såväl som krokodiler). För vuxna kriminella är påföljderna mildast i världen och kommer med avsevärd fördröjning.
För ungdomar är detta ännu mer uttalat. “Det händer ju inget” konstaterar de som åker fast. Är de under 15 hamnar de i knäet på en tandlös socialtjänst. Upp till 18 händer det sällan något mer substantiellt än så. Straffrabatterna är stora upp till 21. Notera att någonstans mellan 18 och 19 års ålder har en person begått hälften av sina brott under livstiden. För närmare hälften av alla brott saknas alltså sanktioner!
Straffen skärps nu för att komma till rätta med bilbränderna. Meningslös skadegörelse är ett av de mest utpräglade ungdomsbrotten. Skärpta straff drabbar brottslingar över 21. Inte unga ligister. Det behövs ingen forskning för att kunna räkna ut det, bara bondförnuft. Ett annat förslag är att ligisterna ska hjälpa polisen i arbetet. Vilka helt lysande möjligheter ger inte detta de brottsbenägna unga männen och vilka problem kommer det att skapa för polisen med avseende på säkerhet, sekretess och arbetsmiljö?
Ett annat mantra är “fler poliser”. Vilken sort/kompetens, och vad ska de göra om insatserna inte följs av åtgärder i nästa länk av rättskedjan – inte ens mord räcker för häktning om man är under 16 (ett färskt fall). Poliser kan vara synliga och trevliga mot den stora majoriteten av ungdomar i nedgångna områden, men de antisociala kommer de inte åt.
Några säger “Vi ska arbeta evidensbaserat”. Forskningsläget är inte sådant att det överhuvud taget går att använda den befintliga kunskapsmassan för att utforma en evidensbaserad praktik. Säger man så vet man inte vad man pratar om.
Sanningar som måste beaktas
Vi vet sedan nästan 200 år att “få står för mycket” när det gäller kriminalitet. Vi vet dessutom att “de få” som är högkriminella är annorlunda även om de inte är “grottmänniskor” med Lombrosiansk terminologi. Som ungdomar blir de ledare i ungdomsgängen, som vuxna blir de medlemmar i de tunga kriminella nätverken, och fortsätter att begå brott (och missbruka) under decennier. Kostnaderna per person är astronomiska (refxx), se ovan om Lövstastudien.
För en annan och större grupp är den allvarliga kriminaliteten begränsad till tonåren och kopplade till faktorer i den sociala miljön. Andelen sådana ungdomar är större i nedgångna bostadsområden. I dessa områden blir de soldater i den antisociala gerillaverksamhet som leds av blivande livsstilskriminella. Inom gänget erbjuds man tillhörighet, spänning och ekonomiska fördelar – det “kostar” inget och alternativ finns inte heller i deras värld – många ungdomar har begränsad förmåga att föreställa sig framtiden på längre sikt.
Inkapaciterar man ledarna vinner man två saker: de begår själva färre brott och deras soldater kommer att sakna ledare. I det läget kan man skapa sociala erbjudanden inom nedgångna bostadsområdet som gör att många söker sig tillbaka till den stora prosociala ungdomsgruppen. Få av dessa tonårsbegränsat kriminella behöver åtgärder av generell natur, de “rättar till sig” i tidigt vuxenliv (forskningsstödet för detta är massivt).
Sammanfattningsvis: fokus bör läggas på åtgärder mot den riskgrupp som är på väg att bli livsstilskriminell. Utan mycket tidiga och kvalificerade behandlingsinsatser och utan inkapaciteringsmöjligheter är vi chanslösa mot den kriminalitet, dvs hälften av den totala kriminaliteten, som gruppen står för.
Hur kan man inkapacitera ledarna? Beteendestörda barn/ungdomar omhändertogs tidigare på institutioner – ansvaret för detta kunde vara statligt eller kommunalt. Omkring 1950 var c:a 5000 ungdomar omhändertagna på det sättet. Kritiken mot detta exploderade i kölvattnet av 1968-rörelsen. I tur och ordning lade man ner ungdomsfängelser (kriminella mellan 15-25) och ungdomsvårdsskolor (beteendestörda från 12-20). Under åren1982-90 fanns i realiteten inga tvångsåtgärder för gruppen. 1989 hade Socialutskottet fått nog av kaos – man körde över regeringen och vi fick SIS-institutioner. Men platserna är få och institutionstiderna korta om man betänker att ungefär 6000 pojkar (och 600 flickor) mellan 13 och 18 behöver mer ingripande åtgärder under längre tid. Det är en utmaning att formulera en plan för hur vi ska angripa detta problem.
Vi måste inse att några snabba och rejäla effekter på ungdomskriminaliteten kommer vi inte att få med det handlingsutrymme vi har. “Three strikes and you are out” skulle visserligen vara effektivt, men dyrt och helt otänkbart för oss i Sverige.
“Det gäller att hitta en rimlig balanspunkt mellan kravet på att åtgärder ska vara grundade i kunskap och en berättigad önskan om att snabbt vidta åtgärder för att lösa problem som upplevs som allvarliga.” (Moore,1995).
Åtgärderna måste vara målrationella enligt en förnuftsbaserad analys, och inte direkt strida mot den vetenskapliga kunskap som ändå finns. En sådan ansats innebär också att man inte riskerar att gå miste om praktikerns erfarenhet och kreativitet samtidigt som dennes åtgärdsförslag får konfronteras med och värderas utifrån den befintliga kunskapen om brottslighetens orsaker och mönster. I bästa fall kan detta leda till en fruktbar symbios mellan forskare och praktiker.
Vi vill ha kunskap men inte betala för den
Låt oss anta att rättssystemens samlade kostnader i Sverige, lågt räknat, belöper sig till 100 milliarder. Hur stor andel av dessa kostnader avsätts för fria forskningsprojekt via anslag? Kanske 10 millioner (en tiondels promille). Vad händer när många forskare, utanför myndigheter som BRÅ, ska konkurrera om dessa minimalistiska nålpengar? Precis som när krubborna är tomma i stallet – man slåss för att överleva i stället för att samverka.
Politikerna får olika besked av experter som ser det som nödvändigt att profilera sig, och det skapar misstro mot experter. Man saknar upphandlingskompetens – och väljer i första hand åtgärder som tillfredsställer den egna magkänslan. Man kan i efterhand alltid hitta en hungrande “expert” som legitimerar det hela.
SOU 1973:35 (kriminologisk forskning), dags för repris?
BRÅ har en roll i sammanhanget och den ska finnas kvar. Men vi fick inte det som utredningens forskningsledamöter ville ha: en fri tvärvetenskaplig kunskapssökande organisation, ledd av forskare, med kontakt med praktiker, enligt den medicinska modellen. Ett första uppdrag för en sådan organisation är att utforma en ersättning för “Allas vårt ansvar”, vilket är ganska enkelt genom att revidera Torstensson/Wikströms text.
Sedan kan det stora arbetet inledas: att skapa en kunskapsbaserad och i delar evidensbaserad praktik inom rättsområdet. Vi är tvungna att göra en del av denna kunskapsuppbyggnad själva därför att vårt rättssystem skiljer sig från alla andra länders. Vi kan inte rakt av flytta över forskningsresultat till oss från omvärlden. Arbetet kommer att ta många mandatperioder och kräva pensionering av ett antal heliga kor. Därför är det hög tid för en blocköverskridande bred politisk uppgörelse inom rättsområdet. Och en förstärkning av den fria forskningen och dess internationella anknytning. En ny statlig utredning? Den kommer att styras politiskt så man kommer bara att få beställda slutsatser, som 1973. Forskarna körde man över.
Text: Sten Levander och Marie Torstensson Levander
Relaterat
Fotnot
1Lombroso (italiensk socialläkare och psykiater) tyckte sig kunna urskilja två typer av kriminella, en liten grupp med medfödd moralisk inkompetens (l’Huomo delinquente, grottmänniskor födda i vår tid), och en större grupp vars kriminalitet var socialt betingad (”brottet var hunger”). Inte helt olikt Moffit (1992). Lombroso, som var marxist, underströk i sin bok från 1876 det meningslösa i att straffa den förra gruppen och vikten av prosociala reformer och behandling i det brottsförebyggande arbetet för övriga brottslingar.
Referenser
- Reiss, 1992 s. 7
- Reiss, 1995 s. 113
- Wikström, 2013
- Levander, 2010
- Kuhn, 1962
- Robins, 1966
- West, 1986
- Moffit, 199x och 2xxx
- Dalteg A. Avancerade unga lagöverträdare. Akademisk avhandling, Lunds universitet, 1990.
- Moore,1995