Jan Norbergs bok: Kapitel 21-22: Vanmaktens tid

Newsvoice publicerar Jan Norbergs bok: “Det kunde ha varit din mamma – Fallet Mariana” kapitel 21 och 22. Boken handlar om hur äldreomsorgen och rättsväsendet i Sundsvalls kommun rättshavererar. Beslutsfattarna försöker mala ner Norberg och förgifta hans möjligheter att skydda sin mamma.

Lyssna nedan på det 21:e och 22:e kapitlet som ljudbok – Läs även kapitel 19-20 | Se alla publicerade kapitel

Kapitel 21 – Vanmaktens tid

När man skriver en sådan här berättelse så kommer känslorna lätt i svall, och även om det nu är några år sedan allt detta hände så blir det allt svårare att slutföra denna berättelse utan att känslorna av vanmakt återinställer sig.

Jag gråter vid återblicken.

Med Sundsvalls kommuns drag att stänga av kamerorna kunde de ostört snabba upp förloppet att mörda min mamma, utan att jag på minsta sätt rent praktiskt kunde göra något åt detta.

Ilska och gråt präglade min vardag och sakta började jag för första gången känna ett uppdämt hat mot dessa satans mördare, hur kunde de så kallsinnigt och metodiskt ta död på min mamma?

Jag erinrar mig samma känsla av vanmakt som när jag en kall vinterdag i februari 1986 skulle åka till Umeå och försöka vara min fru behjälplig när hon genomgick en 11 timmar lång canceroperation och vår dotter samtidigt låg nyfödd i kuvös som prematurförlöst via kejsarsnitt.

Det som ändå fick mig att skingra tankarna var när jag försiktigt tog vår nyfödda dotter ut ur kuvösen och stoppade henne innanför skjortan för att hon skulle känna mänsklig värme från en annan människa.

Gående med henne innanför skjortan tog vi vägen upp till operationssalen där ett läkarteam på ca 12-15 personer gjorde exakt allt de kunde för att få stopp på hennes galopperande cancer.

Blodet pumpades ut i stora flaskor under operationsbordet i kraftiga kaskader och jag orkade inte annat än att på viss distans se på när hon kämpade för sitt liv.

Några månader senare i början av Augusti var hennes förtvivlade kamp över och framtiden tedde sig i allra högsta grad oviss.

I min frus fall hade sjukvården gjort allt för att verkligen rädda hennes liv, nu i min mammas fall gjorde den kommunala sjukvården tvärtom allt för att ta livet av min mamma.

Ibland blir man frustrerad av hur olika livet gestaltar sig under snarlika omständigheter.

Ulf B (2)

Utan denne stålmans enorma psyke hade jag sannolikt klappat ihop och givit upp, men han lyckades dock på ett mirakulöst sätt återuppväcka stridsviljan hos mig.

Jag tog mig samman och kunde med hans hjälp försöka ta mig an ”dessa satans mördare”.

Åt dödsänglarna vid Sundsvalls kommun gick det ju inte att göra så mycket rent praktiskt då jag inte längre hade några möjligheter att via kamerorna ha koll på vad som pågick i min mammas lägenhet.

Med mina rättsliga möjligheter uttömda att via Kammarrätt och HFD få avstängningen av kamerorna prövade så var det nu enbart en tidsfråga innan Pia Magnusson, Rose-Marie Carlsson, Jolanta Sörebäck och de andra hade lyckats släcka mammas livslåga.

Mammas låga fladdrade nu svagt och kunde egentligen när som helst släckas av minsta vindpust.

Förnedringsförsöket

Som för att verkligen gnugga in förnedringens illaluktande salva i ansiktet på mig så fortsatte de att med ambulans ta mamma till akuten vid Sundsvalls sjukhus vid ett flertal tillfällen.

Givetvis utan att inhämta mitt samtycke.

Jag fick dock det inte så angenäma nöjet att ta emot Landstingets fakturor för alla dessa turer till akuten med ambulans.

Rose-Marie Carlssons alla mail där hon i överlägsen stil och i uppfordrande ordalag ”befallde” mig att betala dessa fakturor gjorde dock att jag snabbt återvann stridslusten.

Jag skulle i alla fall försöka ge dem en sista match och därmed visa dem att än var inte striden över.

En animerad konversation påbörjades på våren/sommaren 2015 om Sundsvalls kommun verkligen hade samtycke till dessa återkommande resor till akuten.

Jag blev flera gånger uppringd av läkarna vid akuten med frågan varför jag fortfarande envisades med att skicka mamma med ambulans till akuten.

Jag fick ständigt skulden för dessa onödiga ambulanstransporter.

För att riktigt visa sina muskler och sin makt samt för att kunna platta till mig ordentligt så drev den av hat uppfyllda Rose-Marie Carlsson på om dessa betalningsärenden in absurdum.

För att göra en lång historia någorlunda kort så bestred jag betalningsansvar för dessa fakturor med hänvisning till Patientlagen vilken kräver samråd och samtycke.

Naturligtvis utifrån faktum att jag företrädde min mamma med en oinskränkt fullmakt, jag hade verkligen inte lämnat mitt samtycke för mammas räkning.

Vana att kunna skrämma vanliga medborgare till lydnad så drogs ärendet till Kronofogden för att försöka ta dessa betalningskrav till Tingsrätten.

Den legala kvittningsrätten

Då utnyttjade jag den helt legala kvittningsrätten och skickade därför en faktura till Sundsvalls kommun för att efter förfallotiden kunna kvitta denna helt legala fordran mot andra fakturor från Sundsvalls kommun.

Jag krävde då Sundsvalls kommun symboliskt på betalning för en av dessa räkningar från Landstinget med hänvisning till just avsaknaden av samtyckeskraven i Patientlagen.

Vid det här laget njöt alla inblandade vid Sundsvalls kommun i fulla drag att de lyckats stänga av kamerorna, nu skulle jag få igen för gammal ost som man ibland säger.

Under Rose-Marie Carlssons ledning uppträdde nu alla anställda inom kommunen med sådan självsäkerhet att de verkligen ville visa sitt totala förakt gentemot mig och min stackars mamma, vars livslåga de nu snabbt var på väg att släcka.

För sent insåg de sitt juridiska misstag att helt ignorera mitt krav på betalning, varpå de långt efter förfallodagen för min fordran började protestera.

Jag kvittade därför snabbt min fordran mot deras egna krav på betalning för hemtjänster utförda hos mamma.

Jag hade med detta drag lyckats att få hela denna dödspatrull i totalt upplösningstillstånd, ilskan, hatet och föraktet de visade i alla sina mail till mig gick inte att ta miste på.

Jag kände att om jag nu inte kunde tillvarata min mammas rätt genom att utnyttja kamerorna så kunde jag i alla fall sprattla så gott det gick i detta till synes ganska obetydliga ärende om fordran och motfordran.

Föga anade jag vid denna tidpunkt att jag nu genom min förhalningstaktik retat gallfeber på samtliga berörda inom Sundsvalls kommun, jag hade tydligen också retat upp hela tingsrätten i Sundsvall.

Något som gjorde att den lokala maffian i Sundsvall mobiliserade den inom tingsrätten vilken ansåg sig ha en gås oplockad med mig sedan tidigare.

Rådman Leif Similä gjorde nu villigt åter entré i detta ärende som tingsrättens representant.

Hämnden är ljuv

När jag inte kunde hjälpa min mamma på annat sätt så kunde jag i alla fall göra livet lite mer komplicerat för den genomkorrupta tingsrätt som stulit ett år av min mammas liv genom att olagligen sätta henne under förvaltarskap.

Dessutom hade denne marodör, förutom allt arbete också kostat mig 105.000:- i ombudskostnader.

Genom denna förhalningstaktik så slog jag två flugor i en smäll, Leif Similä och den rättsinstans han representerade men också Sundsvalls kommun blev nu ordentligt blodtörstiga, de ville alla så gärna se mitt blod flyta.

När man befinner sig i stormens öga och man litar till eget inre lugn samt skakar av sig respekten för dessa genomkorrupta lagvrängare så inträder onekligen en viss tillfredsställelse att försöka slå dem på deras egen hemmabana.

Min taktik var egentligen mycket enkel, genom att ständigt ifrågasätta och förhala denna relativt triviala rättsprocess gällande en fordran och en motfordran på 750:- hade jag bestämt mig för att bjuda både Sundsvalls kommun och Sundsvalls Tingsrätt ordentligt motstånd.

Jag gjorde detta enbart för att visa min och min mammas okränkbara integritet, i mina hemtrakter finns det ett gammalt talesätt. ”Som man ropar i skogen, får man svar”, eller om du så vill ”Hut går hem”.

Är jag en rättshaverist?

Jag är väl medveten om att det av vissa kan uppfattas som typiska tecken på när en rättshaverist går till attack på sina antagonister.

Inget kan dock vara mer fel, jag är verkligen ingen rättshaverist.

Det skall dock inte förnekas att mitt agerande denna gång präglades av en ganska stor portion revanschism.

Det ligger i betraktarens öga att avgöra vad detta egentligen är.

Men en sak var jag säker på, de skulle minsann få se ”vem de stungit haver”.

Personligen är jag av uppfattningen att det är det samlade etablissemanget som i detta fall har havererat vårt rättssystem. Dessutom så hänsynslöst att en dement gammal kvinnas liv endast blir ett obetydligt bondeoffer i deras bisarra uppvisning av maktutövning på samhällets vägnar.

Jag ställer i sammanhanget den något retoriska frågan, hade de lagt ned samma kraft om de haft att göra med en yrkeskriminell klanmedlem?

Att med sin samlade övermakt och med uppenbart uppsåt att vränga lag på det sätt som de i sin samlade aktion gjort är inget annat än ett veritabelt rättshaveri.

Det ultimata priset för att de blivit vansinniga på mig som närmast anhörig till min mamma betalade inte jag.

Det betalade min kära lilla mamma genom att plikta med sitt liv.

Jag kan ibland känna en viss ånger för att jag varit så pass påstridig, men jag lever idag i alla fall med ett totalt rent samvete.

Jag gjorde för min mamma vad jag önskar att mitt barn skulle göra för mig i motsvarande situation.

Kapitel 22 – Sista striden det är, ty Tingsrättens beslut till alla lycka bär.

(Internationalen i egen personlig tolkning)

Kommunen drev ju på med sina krav att via Kronofogden ta sin fordran till Tingsrätten och efter att jag ifrågasatt och obstruerat tingsrätten på olika sätt så blev det till slut lite för mycket för en stackars orutinerad och sannolikt relativt nyutexaminerad jurist vid tingsrätten.

Hon gav upp efter ca 30 olika aktbilagor, då hade hon inte kommit en tum i själva processen.

Sundsvalls tingsrätts revolverman Leif Similä träder ånyo in på arean

Det var då efter flera månaders skriftväxling som denne ”hit man”, Leif Similä, i mars 2016 gjorde entré på scenen.

Hans inställning kom också snabbt fram, nu skulle han minsann visa sina mer oerfarna kvinnliga kollegor hur man hanterade såna som mig.

Ett tilltag han kom att ångra mer än en gång under processens gång.

För att göra en synnerligen lång historia kort så drev jag samtliga inblandade till vansinnets gräns med min förhalningstaktik, jag minns inte ens hur många gånger jag i min egenskap av mammas ombud blev kallad till huvudförhandling.

Att på helt legala grunder inte inställa mig, spädde på ilskan hos alla inblandade.

Jag hade kort sagt ganska roligt när jag gav igen för alla tidigare oförrätter och samtidigt drev med Leif Similä så till den gräns att han sannolikt hade gått till handgripligheter om han varit i enrum med mig.

Om du undrar varför jag var så upprörd över att behöva möta denne Leif Similä igen så har det sin förklaring.

Jag råkar vara utrustad med ett hyggligt minne, varför jag inte glömmer denna marodörs ord när jag i början av mars 2011 ringde upp honom och frågade hur länge han tänkte dra ut på processen efter hans intermistiska beslut, då han utan förvarning satte mamma under förvaltare.

Han svarade då i mycket kaxig och överlägsen ton att det var han, och bara han, som enväldigt kunde bestämma det, han uttryckte med ett märkbart hån i rösten att han tänkte dra ut på processen i upp till 2 år om han fann skäl till det.

Hut går hem säger man visst när lagen om karma slår till, såklart är lagen om karma inget denne marodör hittar, hur han än söker i sin lagbok.

För dig som är intresserad att ta del av hela denna skriftväxling mellan mig och Tingsrätten kan läsa mer om detta i Kapitel 27.

Det oundvikliga slutet närmar sig

Jag besökte ju min mamma så ofta jag kunde, även om resorna till och från Portugal, inklusive resan till Sundsvall, tar ca 10 timmar i vardera riktningen.

Jag kunde ju vid mina besök se att min stackars lilla mamma tynade bort alltmer och hennes blick var på grund av alla dessa dödsänglars medicinska försorg nu delvis släckt.

Jag kommer i alla fall ihåg en mycket rörande scen då jag och Ulf B (2) en varm sommardag 2016 tog henne i rullstolen på en liten promenad till det hus där jag är född i centrala delarna av Sundsvall.

När vi kom in i det gamla magnifika trapphuset med blyinfattade målade 1800-talsfönster och enorma trappor så utbrister mamma spontant, ”här har jag varit förut”.

Hennes ansikte lyste verkligen upp och hon kunde med min hjälp åter minnas den tid när vi bodde i en lägenhet på tredje våningen med utsikt över Nytorget.

Jag blev tvungen att gå ut för att slippa visa min ledsamhet över hennes miserabla tillstånd.

Gråtande utomhus kände jag vanmakten och ilskan välla upp i mitt bröst, att jag inte kunde göra mer för henne.

Denna kartell av illvilliga mördare helt utan empati, medmänsklighet och respekt skulle jag minsann visa vad civilkurage heter.

Leif Similä fick på något sätt klä skott för alla de vilka han representerade inom den grupp av människor som aktivt och på olika sätt bidragit till att släcka mammas liv.

Jag och Ulf B (2) var såklart mycket tagna av denna upplevelse och vi tackade varandra för den briljanta idén att ta mamma på denna lilla sommarutflykt.

Vi kunde ju båda inse att Mamma sannolikt inte hade så lång tid kvar i livet.

I sammanhanget vill jag framhålla Ulf B (2) och dennes oersättliga stöd under detta slutliga slag, utan hans moraliska support hade jag sannolikt inte orkat mobilisera all den kraft som krävs för att orka driva den här typen av ärende ännu en gång.

Att Ulf också, från tid till annan, tog sig an mammas välmående samt tog hand om henne då hon av olika skäl behövde komma ut gör att jag ännu en gång sänder en tacksamhetens tanke till denna kämpe. Tack Ulf!

121 aktbilagor senare var spelet över

Trots mammas erbarmliga hälsotillstånd så fortsatte kommunen och tingsrätten sin klappjakt på henne med mig som ombud.

Jag har i ett separat Kapitel 27 i denna bok kopierat in en sammanfattning av ärendet, så att den intresserade kan ta del av hur man bedriver förhalning av en sån här process, redogörelsen är vid den här tidpunkten inte helt komplett. Det återstod ju fortfarande en del iterationer mellan mig och tingsrätten och hovrätten.

Innan du tar del av denna sammanfattning vill jag informera att min mamma vid den här tidpunkten hade ca 3 månader kvar att leva.

Självklart något ingen visste då, någon förhandling i detta mål blev det aldrig.

Denne Leif Similä fick det tveksamma nöjet att på min födelsedag i oktober stryka flagg, det fanns efter 121 olika aktbilagor ingen svarande längre att trakassera.

Hon var död!