Sven Ove Hanssons etiska dilemma

Sven Ove Hanssons etiska dilemma

Filosofen Sven Ove Hansson har länge intresserat sig för falsk vetenskap vid svenska universitet. Ämnet ägnas ett kapitel i boken ”Vetenskap eller villfarelse” som Hansson även redigerat tillsammans med Jesper Jerkert. Boken används som kurslitteratur vid Kungliga Tekniska Högskolan, Stockholms Universitet och Karlstads Universitet. Dessutom har den använts på Läkarutbildningen i Uppsala och på en del andra universitetskurser.
Kapitlet om falsk vetenskap vid universiteten kännetecknas, liksom boken i övrigt, på att författaren listar upp ett antal personer vars vetenskapliga insatser han ogillar. Ett sådan är medicinaren Lennart Möller som på fritiden fördjupat sig i den bibliska historien. Möller har gjort resor till Mellanöstern för att försöka finna områden där det vore fysiskt och praktiskt möjligt för Moses och israelerna att korsa Röda Havet. Och var låg berget Sinai? Ingen vet. Utmaningen låter rätt spännande då uttåget ur Egypten aldrig belagts via andra källor än Bibeln. Händelsen har dessutom en mycket central betydelse inom judendomen.
Sven Ove Hansson hånar dock själva idén. Han antyder att det snarast är löjeväckande att söka efter tecken på att Moseböckernas historieskrivning är sann. Möller anammar dessutom, enligt Sven Ove Hansson, alltför okritiskt de tecken han finner.
Jag är inte arkeolog och det är inte Sven Ove Hansson heller. Men jag reagerar mot den nedlåtande attityden visavi skapandet av en teori för i vilken geografi en biblisk händelse ägt rum. Det känns som om Sven Ove Hansson, som gammal marxist, har sin tolkning klar från början – allt snack om bibliska underverk är bara skrock och ett opium för folket. Därför ter sig Möllers letande larvigt och onödigt och – för att ta till storsläggan – ovetenskapligt. För många andra är dock inte hans letande alls så löjligt, även om jag tror att hans teori främst vänder sig till en populärvetenskaplig publik.
Sven Ove Hansson använder framför allt frånvaron av tidsbestämning av arkeologiska fynd som intäkt för att Möller är en fuskvetenskapare. Jag vet nu inte om det är kol-14-metoden eller geologisk bestämning som Hansson efterlyser. Men i ett amerikanskt TV-program där Möllers teorier kommenterades framkom att datering av arkeologiska fynd är förbjudna i Saud-Arabien där Möller varit verksam. Ett enkelt telefonsamtal från Sven Ove Hansson till Möller hade räckt för att klara ut det missförståndet. Så hade en seriös vetenskapsman gjort. Sven Ove Hansson tycks dock mest vara intresserad av att framstå som den uppmärksamme person som avslöjat ännu en klåpare. Eller, uttryck på annat sätt, agerat som ”dörrvakt och ogräsbekämpare” inom vetenskapen, som Sven Ove Hansson beskrivit sin roll i en annan bok. Sådan är hans självbild.
Dessutom – vad har då Möllers teori med universitetet att göra? I förordet till boken poängterar Sven Ove Hansson särskilt att hans kapitel tar upp ”de värsta fallen av pseudovetenskap som förekommit vid våra högskolor och universitet och högskolor under senare år”. Är detta verkligen ”falsk vetenskap på universitetet”? Möller har uppenbarligen skrivit boken och genomfört bakomliggande arbete på sin fritid. Man tvingas att läsa bokens finstilta text för att se att Sven Ove Hansson begripit det.

Det finns många etiska problem i den här historien

1. Ingen av dem som pekas ut i Sven Ove Hanssons bok har fått möjlighet att förklara sig. Det blir så när man publicerar personliga angrepp i bokform. Ingen syntes uppkommer. Läsaren får bara får veta en persons, nämligen Sven Ove Hanssons, åsikt och tro om saken. Och där är det stopp.
2. Att både i ingress och kapitelindelning adressera arbetet som universitetsanknutet skall få läsaren att tro att dålig forskning bekostats med skattepengar. Det är en bluff. Sökandet har Möller gjort i privat regi.
3. Varje person skall vara fri att framställa egna hypoteser utan att behöva få dem fördummade i bokform. Istället för att välja en akademisk process för att värdera Möllers teorier, innefattande en objektiv bedömare och yttranderätt för Möller, så väljer Sven Ove Hansson, sin akademiska ställning till trots, hellre skandalskrivandets form.
4. I boken anger Sven Ove Hansson själv sin akademiska titulatur och arbetsplats, vilket normalt uppfattas som att Sven Ove Hansson författat detta i tjänsten. Något annat framgår inte. Kapitlet innehåller dock tydliga avsteg från akademiska normer och etisk hållning. Detta är ett problem för Kungliga Tekniska Högskolan.
Pinsamt nog är Sven Ove Hansson sedan många år ansvarig för de etiska reglerna som finns på Kungliga Tekniska Högskolan. Sven Ove Hanssons ledarskap har bl.a. inneburit att högskolan länge saknat ett etiskt råd, vilket varit tur för honom själv. Men – tro det eller ej – på sistonde har det faktiskt, kanske på grund av påtryckningar utifrån, inrättats ett etiskt råd ”för alla typer av frågor inom utbildning och forskning”. Märk väl så befattar sig rådet inte med förlöjliganden av forskare på andra universitetet eller fördenskull privatpersoner som Hansson själv, och gruppen kring honom, under flera decennier ägnat sig åt.  Det hade verkligen behövts.
Läs för övrigt skoj-sajten Årets Förvillares omröstning i december 2010.