Sandström: Varför har moderaterna valt fel väg?

15
1080
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)

DEBATT. I Svante Nordin intressanta bok ”Sveriges moderna historia” (2019) skildras svensk politisk utveckling från 1800-talets början fram till våra dagar. Mest spännande är det sista kapitlet om politiken efter 1976. Oj, så fort man glömmer sin nutids historia! Vi får bland annat läsa hur sovjetkommunismens upplösning liksom ett biljardklot sätter andra bollar i rörelse.

Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)

I bakgrunden syns spelarparet Ronald Reagan/Margaret Thatcher. Europa frigörs, EG/EU expanderar och USA dominerar världen (tills vidare!). Här följer en kort skiss över den svenska politiska spelplanen sedan 1990.

I början av 1990-talet tyckte Carl Bildt det såg ljust ut för M. Han trodde på ett systemskifte via paroller i stil med: bort med S-partiets kollektiva strukturer, mer europasamarbete, sänkta skatter och statsutgifter, privat konkurrens inom den offentliga sektorn osv. I boken skildras hur M-partiet, efter några initiala framgångar för Bildts ministär (1991), till sist körde fast. En orsak var kompromisser inom den ständigt spretiga borgerliga koalitionen.

Viktigare var att Sveriges ekonomin hamnade i akut kris efter ett utdraget och korkat försvar av en fast kronkurs. Med hjälp av oppositionen skars det därefter i välfärden, skatterna höjdes, försvarets nedläggning inleddes  och den borgerliga koalitionens opinionssiffror dalade. Bildt förlorade 1994 års val till Göran Persson. Och reste sedan som oppositionsledare till Balkan för att odla sina politiska intressen där.

År 2006 var det dags igen. Nu för Reinfeldts rivstart med sin första regering. Partiet kallades numera ”De nya moderaterna”. Regeringen blev ännu en koalition, som nu gick under namnet Alliansen. Resultatet blev ytterligare år av ”sossepolitik light”, men nu förstås i Alliansens regi och under liberala slogans. Det nya var inte stora skattesänkningar (frånsett för villaägare) eller besparingar i statens utgifter (frånsett försvaret), utan ett närmande till S-partiets ideal om globalisering, villighet till invandring och frånvaro av ett försvar värt namnet.

Visst minskades skattetrycket något och staten behöll rimlig kontroll över ekonomin. I centrum stod en stor tilltro till globala lösningar för fred och bistånd – inklusive en omfattande  utvidgning av EU –  med följden att det svenska försvaret bantades till ett minimum (medan militär personal skickades till Afghanistan!).

I valrörelsen 2010 gick M visserligen fram något, men övriga koalitionspartier ännu mer tillbaka, så att regeringens underlag försvagades, trots påtaglig kräftgång för S. Orsaken var framför allt SD:s expansion, med stark kritik mot Alliansen från höger. En på så vis skadeskjuten borgerlig regering förlorade än en gång greppet över svensk politik. I  följande valrörelse eskalerade SD:s framgångar eskalerade och deras flykting- och EU-politikpressade regeringen.

Reinfeldts vädjan om att folket bör öppna sina hjärtan för invandring bidrog till nederlaget 2014 –  en förlust för Alliansen på 32 mandat och en vinst för SD med 29.  Reinfeldt avgick på valnatten och Alliansen vägrade ödesdigert att regera med stöd av SD. Alltså blev det dags för två ytterst svaga S-regeringar under Stefan Löfvens ledning (2014 och 2018). Den första räddas av DÖ med stöd av Alliansen, den andra av Jöken (med bara av C och L).

Går det att kort beskriva varför M misslyckats? Jag tror det. Den främsta förklaringen är inte nödvändigheten att regera i koalition med allierade, även om det varit en bidragande orsak. Jag tror att steget bort från en ”moderat” konservatismen varit huvudorsaken. Genom en flummig M-liberalism har regeringar med nöd hållits samman.

Därmed har också satsningar på globala frågor underlättats. Men väljarkåren har inte varit övertygad om nyttan med storskaliga satsningar på gränslöshet via EU, FN, Sida samt en öppen dörr för invandring. I allmänhet ser väljarna och skattebetalarna naturligt nog till sitt eget bästa och till Sveriges. På så vis är de främst nationalister och inte kramare av omvärlden, som för övrigt visat sig skapa svåra problem i form av konflikter, krig och flyktingrörelser.

USA:s stegvis minskade intresse för Europa och omvärlden har dessutom skapat bekymmer för nationer som liksom Sverige valt att avrusta. Finland har med öppna ögon insett riskerna. Till detta kommer ett byråkratiskt och kostsamt EU, med rader av överstatliga regler och tydliga svårigheter att hålla samman.

M-partiets avsteg från en nykter moderat konservatism har utsatt partiet för folklig kritik från höger. Redan framväxten av Ny demokrati borde ha varit en varningssignal. Ändå tog SD:s inträde på den svenska politikens arena M på sängen. I stället för att omformulera liberalismen till skydd för rättsstaten och marknaderna har M-partiet och Alliansen fortsatt en politik som närmast påminner om S-partiets gamla mönster.

M:s val av en global vision har dessutom visat sig utmanande på så vis att S-partiets  gamla kollektiva strukturer i huvudsak lämnats orörda. Nationen lider av stora problem avseende bostäder, arbetsmarknad, skola, kriminalitet, försvar, byråkrati, höga skatter osv. Några av dessa mångåriga S-problem har förvärrats genom en oklar M-globalism. Andra har helt enkelt skjutits på framtiden år efter år. Betraktat från en svenskt nationell position är denna passivitet oförlåtlig och förstärker bilden av M-partiets strategiska missbedömningar.

Frågan är därför om M har en möjlighet att med framgång ändra färdväg. SD har som bekant redan intagit en tydlig nationell position med tämligen bred folklig förankring. Jag tror ändå att M har en bra chans att lyckas med en ”moderat nationalism”. Men en förutsättning är att partiet vågar tala ur skägget och inte bara ängsligt sneglar på partierna S, C och L. Jag menar givetvis inte att SD:s politik ska kopieras (liksom Reinfeldt gjort med S). SD:s program är i vissa avseenden grovt och bör självfallet balanseras och nyanseras.

Ungefär så här. All invandring är inte fel, men en nationellt oplanerad är det. Et försiktigt internationellt politiskt samarbete räcker inom och utom Europa. Vidare måste de strukturella problem som S-partiet skapat –  och som nationen brottats med i åratal – ges klara lösningar. Inte fler tomma löften, men klara löften om bostadsbeskattningen, hyresregleringen, kunskapsskolan, den korporativa arbetsrätten, byråkratin, straffrätten, försvaret osv. M:s närhet till många kunniga jurister med moderat konservativa värderingar kan här hjälpa till.

Slutligen bör M gå en rad kritiker till mötes som menar att svensk demokrati inte fungerar optimalt. Ett system för oberoende tillsättning av högre domartjänster och en författningsdomstol är sedan gammalt angelägna projekt. Dessutom måste sjukvården förstatligas – landstingens politiker har misslyckats kapitalt i sin satsning på byråkrati. Därför tror jag att en grundlagsreform måste till. Viktigast är att folket ska ges rätt till initiativ för genomförande av folkomröstningar enligt en modell som liknar den i Schweiz.

En sådan reform kan få bred uppslutning hos väljare som är evigt trötta på yrkespolitikernas fullkomliga makt över lagstiftningen. Risken att några politiker förlorar sina jobb måste tas. Vinnare blir Sveriges folk och de politiker som segrar.

Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

15 KOMMENTARER

  1. Politikerna övergav Sverige när de, med löfte om framtida fina tjänster på den internationella finansarenan (retroaktiv korruption), blev maktspelare istället för samhällsbyggare. Vi har en permanent regering som ingen röstat på men som de nationella partierna samtliga tillber och lyder. Glöm därför partierna! Det måste ur ett medvetet folk växa fram en direktdemokratisk rörelse, med omröstningar i sakfrågor på olika nivåer. Covid19 fällde den första dominobrickan mot slutspelet, och nu faller, precis som den permanenta regeringen så väl behöver, det i vilket fall som helst havererande systemet mot botten alldeles av sig själv såsom det illusoriskt framställs!

    Det tar några år innan folk fattar vad som är på väg att hända, men tids nog så blir det synligt med all önskvärd tydlighet. Då kan det hända grejer på demokratifronten!

  2. @”Bildt förlorade 1994 års val till Göran Persson. Och reste sedan som oppositionsledare till Balkan för att odla sina politiska intressen där.”
    Bildt förlorade valet-94 till Ingvar Carlsson, kort tid efter Estonias explosiva sänkning, som troligen var ett slags straff för att Sveriges djupa stat inte hade åtlytt en stormakts önskemål: hård snärt över näsan, som sved bra.
    Som jag påpekat tidigare, så vann Ingvar Carlsson två triumfatoriska segrar på hösten 1994. Inte bara riksdagsvalet, utan även en EU-omröstning, ty det var ju Carlsson, som vid den märkliga krisen i början av 1990, lät sin regering avgå, för att strax återkomma med en ny regeringsbildning. Vid uppläsandet av sin nya regeringsförklaring, framkom i en bisats, att sossarna skyndsamt avsåg att ta upp förhandlingar, i avsikt att bli medlem i EU (eller vad dom då kallades). Så i november 1994 röstade svenska folket för ett medlemskap. Förnöjsamheten inom Arbetet & Kapitalet måste ha varit stor över det goda samarbetet och ömsesidiga målsättningar. Sossar och moderater, läs Bildt/Carlsson, föll ju helt i varandras armar i de sorglustiga bortförklaringarna, som kännetecknade efterspelet av Estonia-mardrömmen. Carlsson, nyss fyllda 60 bast, var dock inte nöjd med dessa segrar, två på raken. Han ville bort, så fort det bara gick och dristade sig till att nominera Mona Sahlin till ny S-ledare/statsminister. Han hade tydligen fått nog av det smutsiga politiska arbetet, något som säkert inte drabbade Bildt, men likväl ville han fly Sverige. Som gammal medlem i Tri-Laterala Kommissionen var det inte svårt att komma med på ett hörn i Jugoslaviens ödesdrama och huggsexan där. Händelserna där gav god träning åt USrael, att med hjälp av legotrupper, rumstera om i MENA, ett decennium senare.
    Bush41 hade 1991-09-11 proklamerat att tiden för En Ny Världsordning, en gränslös, multikulturell ordning, med en Världsregering, helt i linje med David Rockefellers strävan, nu var kommen. Bill Clinton hjälpte till med att ställa om växlarna, så att ”The Economic Endgame”, enligt Paulson med flera, strax skulle komma. Dröjde dock till 2007/8, men är nu på nytt på väg, delvis dold av en Corona.

    Moderaten Hökmark utökade sitt internationella arbete, utöver att vara boss i Sverige-Israel föreningen, med att befria de Baltiska staterna från ryss-oket, genom torgmöten.
    Barcelona-överenskommelsen från slutet av 1995 ingicks bakom rökridåer, men det blev upptakten till en överenskommelse med Muslimska Brödraskapet och en extremt stor muslimsk invasion.
    Kalla krigets upphörande gav näring åt politiker, att nu gällde det komma i åtnjutande av välavlönade utlandsarbeten. FN, EU, SIDA: det var där de bästa prospekten fanns att hitta. Nationalstaten skulle ju strax ersättas av en global värld.
    En märklig händelse inträffade 1998. Både SAF och LO sålde sin stora drakar SvD och AB till tre stora oligarkägda Wall Street banker. Centern sålde även de sina tidningar och höstade in två miljarder spänn.
    Så all opinion-bildning överläts på Bonniersfären. SvD hade lika gärna kunnat kalla sig Wall Street Journal(2.0). Nu var det amerikanska neocons och svenska medlöpare som skötte nyhetskanalerna, vilket med mycket stor emfas utkristalliserade sig efter 9/11 och vid upptakten till alla krig som följt.
    Jag vill dock påstå, att det var först i valet 2014, som gnissel började sprida sig mer markant i väljarkåren.
    Rysskräcken kom då ånyo i omlopp, big time, när Ukraina-händelserna inträffade 2014.
    Moderata väljare hade till stor del inte fattat att deras gamla värdekonservativa och nationellt sinnade parti hade upphört att finnas, i a f runt partitoppen. Det kan förstås skrivas på det faktum, att MSM spred fake news eller helt sonika mörklade viktiga uppgifter, typ vem fixade 9/11.

  3. Låt oss kanske vara lite naiva och anta att elektronisk rösträkning inte är manipulerbar…

    Vad är det vi har möjlighet att rösta på?

    Människor som vi har förtroende för?

    – Nej, nej! Vi röstar på feta, övergödda partier, som inhåvar
    miljarder efter miljarder av våra skattepengar.

    Partierna utser politikerna.

    Då måste vi rimligen fråga oss:

    – Vad har hänt med dessa partier?

    Sekunda partier?

    Minutiöst kontrollerade partier?

    Timliga, dödliga partier?

    Dyng-partier?

      • Precis som de så kallade färg-revolutionerna i Mellanöstern har vi en brokig skara partier som fullständigt behärskar Riksdagen.

        De gröna, röda, blåa… partierna bestämmer, ”de folkvalda” bockar och lyder!

        Förre statsministern och Fredrik Reinfeldt gjorde ju det klart för sina riksdagsledamöter i det blå med orden:

        ”Ni ska inte tro att ni är någon remissinstans!”, när några av dem opponerade sig mot partilinjen.

        Den riksdagsledamot som inte underordnar sig partiet riskerar att bli ”politisk vilde” ett tag och sedan slungas ut i periferin.

        Därför har vi inga färgstarka politiker, men de kompenserar gärna detta faktum med att svinga regnbågsflaggor i stolta parader där de far ut i länga tirader om myriader med köns-rockader.

  4. Syftet med ett högerparti i Sverige – som Moderaterna – är ju snarast att annihilera den sirapssöta kvicksilverdekokten socialdemokrati…inte att bli lika självutplånande som den.

    Inga icke-vita/icke-kristna ska vara beslutsfattare någonsin i ett konservativt Sverige. SÄPO skapades ju av sossarna och borde upplösts av Fälldin 1976, eftersom dom inte eftersöker det sanna hotet mot Sverige vilket är infiltrerade och infiltrerande politiska partier…dom låtsas istället imbecillt att riksdagsmakt innebär att det inte är fråga om hot emot rikets säkerhet, utan ”är” riket självt.

  5. Instämmer egentligen i allt som Sandström skriver. Men efterlyser krav på bortskaffande av en mängd byråkratiska regler, oavsett dessa utgörs av lag förordning eller föreskrift. Förenklingar brukar det väl kallas.
    Lite förvånande att en prof. em. i civilrätt inte föreslår att mer bestäms av domstolsutslag i tvister och rättsfall.

    • Mats, min önskelista omfattar även ett frontalangrepp på den svenska regleringshysterin. Jag håller med om att det är ett allvarligt problem – i närheten av frågan om rättsstaten. Det är också ett ämne som M-partiet kan vinna framtida val på. Så det som nämns i artikel är inte alls en uttömmande uppräkning.

      Grundproblemet med min text är att alla partier i riksdagen hittills önskat och lovat reformer av olika slag. Men i maktställning händer inte så mycket. Det mesta blir vid det gamla och regeldjungeln har närmast ökat. Ett system med direkt demokrati kan sannolikt komma att sätta press på partierna. Åtminstone via ett hot om att nya regler kan suspenderas via omröstning. På så vis kan stenar sättas i rullning….

      • Se hur det gick för politikerna i Helsingborg som försökte att slippa besväret med Öresundskraft. De gör nu allt för att få befolkningen att glömma att 96% av de röstberättigade sade nej till förslaget att sälja ett ”BOLAG” som egentligen aldrig borde finnas till i kommunal regi.
        Har påpekat det förr i dessa spalter att det finns länder där folket har mycket mer att säga till om.

  6. Moderaterna under Reinfeldt har ju lyckats sänka S genom att närma sig dom och det var Reinfeldts motsvarighet till en cellgiftskur mot en starkt sammanhållen social välfärdsstat som imperiet avskyr.
    Var inte naiva och tro på att det var ett misstag.
    Det var det systemskifte som imperiet önskade.

  7. Att ge folket initiativrätt till folkomröstningar är en utmärkt idé. Tyvärr röstar folket inte för den idén.

    Att försvara en fast kronkurs är inte svårt, OM man behåller förmågan att försvara den. Hur Sverige sänktes beskrivs i Novemberrevolutionen av Dan Josefsson.

    När man tar upp godhetens Reinfeldt bör man nämna att han numera arbetar för Bank of America Merril Lynch, d.v.s. ”godhetens axelmakter”.

    Att ”militär personal skickades” till diverse ställen och tillsammans med USA för att begå krigsförbrytelser tillsammans behöver kanske inte skönmålas så?

    SD-kritiken kommer inte från ”höger”, men handlar om massinvandringen som är ett påhitt från finanskapitalet. SD har länge varit emot EU och Nato som är finanskapitalets påhitt. SD har således länge legat till vänster om Moderaterna, även om de tycks vända kappan efter vinden nu, som de gamla borgare de är, vilket jag har förutspått.

    Väljarkåren har väl ändå varit övertygad om nyttan med invandring till ca 75% p.g.a. de presstituerades propaganda? Att vara en ”kramare av omvärlden” är väl inte samma sak som att skapa konflikter, krig och flyktingrörelser där människor lider och dör? Det är motsatsen.

    USA:s intresse för Europa och omvärlden har väl INTE minskat? De gör allt för att expandera Nato och sälja övervärderade vapensystem till korrupta politiker, samt vill öka riskerna för totalt kärnvapenkrig. Finland har, helt riktigt, insett riskerna med Natos beteende och försöker skapa neutralitet och alliansfrihet från stormakterna med Sverige, som inte hörsammar finländarnas önskningar.

    M har nog INGEN chans att lyckas med en ”moderat nationalism”. De har förlorat all trovärdighet. Även SD är nu på väg att förlora sin nationella trovärdighet genom EU-vurm och Nato-vurm.

    Jurister som är intresserade av asylbaronsindustri kan förväntas vilja behålla denna födkrok, så de bör man knappast lita på.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här