Vid ett evenemang tidigare i år konfronterades den tidigare grekiske finansministern Yanis Varoufakis med en reporter som kritiserade Kinas ekonomiska och politiska aktiviteter i Afrika.
Text: Harry Clynch (X.com/clynchharry), nyhetsredaktör på DisruptionBank. Denna artikel har tidigare publicerats på Disruptionbanking.com
Reportern hävdade att Kina, som utökar sitt inflytande i Afrika genom sitt flaggskepp Belt and Road Initiative med lån och infrastrukturinvesteringar, i allt väsentligt har blivit en imperialistisk makt. I hennes ögon är denna strategi ondskefull och utformad för att skapa förhållanden av beroende och träldom på kontinenten.
Varoufakis tog avstånd från detta narrativ och försökte försvara Kinas agerande i Afrika, som han menade är “mycket mer humanistiskt än USA:s någonsin har varit”.
Samtidigt som Varoufakis uttrycker oro över det “auktoritära sätt på vilket det kinesiska kommunistpartiet behandlar sitt folk”, är han skeptisk till att Kinas utrikespolitik hotar den globala freden eller säkerheten. Naturligtvis försöker de få inflytande, men de är icke-interventionistiska – icke-interventionistiska”, sa han. De kombinerar aldrig sina investeringar med imperialistiska avsikter.
Related video: Former Greek Minister Yanis Varoufakis Shuts Down a US Reporter Over Fake Claims About China
För att motivera denna bedömning berättade Varoufakis om sina erfarenheter av kinesiska företag och myndigheter när han blev Greklands finansminister 2015, i en tid av extrem skuldsättning och åtstramningar i landet.
När han tillträdde upptäckte Varoufakis att den tidigare regeringen, under ledning av EU och Internationella valutafonden, hade sålt 67 procent av Piraeus Port, den största passagerarhamnen i Europa, till det kinesiska rederiet COSCO “för en spottstyver”.
Varoufakis förväntade sig att bli “bunden av en fruktansvärd affär”, men gick till företaget och sa att situationen var oacceptabel. Han krävde att COSCO:s andel i Piraeus skulle sänkas till 51 %, och att de återstående aktierna skulle överföras till den grekiska pensionsfonden för att öka kapitaliseringen av de grekiska offentliga pensionerna.
Han hävdade vidare att hamnen behövde minst 180 miljoner euro i investeringar inom 12 månader. Han sa att COSCO, i motsats till det tidigare avtalet, skulle behöva delta i kollektivförhandlingar med fackföreningar och inte kunde lägga ut arbetskraft på entreprenad.
Till hans förvåning kom COSCO och de politiska myndigheterna omedelbart överens. “Kan du föreställa dig om detta var ett tyskt eller amerikanskt företag?” frågade Varoufakis.
Medan de amerikanska och europeiska regeringarna konsekvent har drivit tesen att Kina försöker positionera sig som en imperialistisk makt i Afrika och på andra håll, tyder bevisen på att så inte riktigt är fallet.
För det första har teorin om “skuldfällediplomati” – idén att Kina medvetet erbjuder lån till länder som man vet inte har råd med återbetalningarna och sedan lägger beslag på strategiska tillgångar som säkerhet – till stor del förkastats.
Fearmongering about the “no-limits partnership” between China & Russia, EU leader von der Leyen calls it a “threat” and “global challenge” to the “post-war order” dominated by Western imperialism
She threateningly adds the EU is “observing carefully” the 20th congress of the CPC pic.twitter.com/pl9ZZabQ6b
— Ben Norton (@BenjaminNorton) October 15, 2022
I en rapport från tankesmedjan Chatham House konstateras att “ekonomiska faktorer är den främsta drivkraften bakom de aktuella Belt and Road-projekten” och att “Kinas system för utvecklingsfinansiering är alltför fragmenterat och dåligt samordnat för att man ska kunna uppnå detaljerade strategiska mål”.
I det lilla antal fall där strategiska tillgångar har kommit i kinesisk ägo till följd av skuldproblem – som i Sri Lanka och Malaysia – fann rapporten att problemen främst uppstod på grund av “lokala eliters och västdominerade finansmarknaders oegentligheter”.
Under de senaste månaderna har Kina faktiskt intagit en tillmötesgående hållning gentemot länder som befinner sig i skuldnöd, trots påståenden från västerländska regeringar. När det till exempel gäller Zambia, som försökte omförhandla sina skuldbetalningar förra året, hävdade USA och IMF att Kina agerade som ett “hinder” för en framgångsrik omstrukturering.
Analytiker menade dock att detta “drevs av en geopolitisk överraskning över att Zambia har gått från att vara mest beroende av västerländska ekonomier till att bli mer finansierat av Kina”.
Förseningarna handlade mer om den extremt komplexa karaktären hos moderna skulder, som baseras på instrument som euroobligationer som innehas av olika individer och enheter som inte är omedelbart identifierbara. Dessa juridiska och tekniska komplikationer tar oundvikligen tid att lösa.
Kina gick för sin del med på ett avtal med Zambia om att omstrukturera lån till ett värde av 4,1 miljarder dollar utan alltför stora problem.
En annan av Kinas största gäldenärer, Etiopien, betalade nyligen inte sina skulder – men återigen skulle det vara oärligt att skylla på Peking. De kinesiska myndigheterna var bland de första fordringsägarna som tillät Addis Abeba att ställa in betalningarna för skulder som förföll under räkenskapsåret 2023/24, vilket gav det östafrikanska landet en stor grad av finanspolitiskt andrum.
Den slutliga betalningsinställelsen för en relativt liten återbetalning berodde på inkompetens och felkommunikation från den etiopiska regeringen – inte på grund av några “imperialistiska avsikter” i Peking.
Kina har ofta kritiserats i västvärlden för att erbjuda “villkorslösa” lån till bland annat afrikanska regeringar, men denna typ av finansiellt stöd är bra.
Afrika behöver utländska kapitalinvesteringar, infrastrukturprojekt och utvecklingsprogram, helst utan de kränkningar av suveräniteten som IMF:s program och USA:s bistånd tenderar att innebära.
Väststaterna har faktiskt ofta anklagats av afrikanska länder för att använda utvecklingsbistånd och lån för att tvinga på främmande länder sina egna värderingar. Det är inte förvånande att regeringar i Afrika och på andra håll därför har tittat åt andra håll.
I stället för att försöka skrämma afrikanska länder att överge sina välbehövliga ekonomiska förbindelser med Peking genom ogrundade påståenden om kinesisk imperialism, borde europeiska och amerikanska ledare ägna mer tid åt att ompröva sin egen inställning till kontinenten.
Text: Harry Clynch (X.com/clynchharry)