Sponsra NewsVoice

Historisk analys av EU-kollektivets ”Russian Derangement Syndrome”

publicerad 11 mars 2025
Daniel Svensson
Daniel Svensson

EU:s ledare och officiell massmedia befinner sig i ett närmast euforiskt tillstånd (Russian Derangement Syndrome) efter att man gjort upp om att satsa nästan 9000 miljarder kronor på förvaret. Alla pratar om att skicka vapenstöd till Ukraina. Sverige skickar JAS-plan till Polen.

Men alla glömmer bort att Putin och Ryssland har sagt nej till NATO i Ukraina. Om NATO-länderna i EU nu tänker bistå Ukraina militärt, hur kommer Putin att se på det? Har någon enda ledare i EU ens reflekterat över detta?

Idén om att införliva Ukraina med NATO går tillbaka till mitten av 1990-talet då man ville separera Ukraina från Rysslands inflytelsesfär. Ukraina bands 1994 ironiskt nog till NATO genom det så kallade ”Partnerskap för fred”. Redan då började de NATO-ledda militära övningarna tillsammans med ukrainska armén.

I början av 2000-talet samtalades det om ett utvidgat samarbete, trots att den ryska eliten ansåg att ett ukrainskt NATO-medlemskap var en absolut röd linje. Det var en säkerhetspolitisk omöjlighet enligt Kreml.

2010 valdes Yanukovich till president i Ukraina, men störtades 2014 genom ett regimskifte understött av bla CIA där USAID hade en nyckelroll som front. De proryska regionerna Donetsk och Luhansk i östra Ukraina förklarade sig självständiga.

Den flottbas som Putin enligt överenskommelse [Kharkiv-pakten] med Yanukovich hade på Krim skulle vara förlorad utan ett snabbt ryskt militärt ingripande. Den ryska flottbasen i Sevastopol var ur strategiskt hänseende enormt viktig eftersom den gav både militärfartyg och handelsfartyg tillträde till Svarta Havet, Medelhavet och Atlanten.

När man vet allt detta är det inte svårt att förstå att Putin agerade som han gjorde. Folket i väst har som vanlig desinformerats och hållits totalt oinformerade om bakgrunden till den så kallade ”annekteringen” av Krim. Putin har naturligtvis målats upp i de svartaste av färger pga av detta egentligen självklara ingripande.

Azov-bataljonen i Ukraina har fått svenska AT4 pansarskott.
Azov-bataljonen i Ukraina fick svenska AT4 pansarskott. Foton: Shutterstock och Patrick Lancaster. Montage: NewsVoice

Under den nya regimen i Ukraina under den av väst installerade president Poroshenko började NATO-styrkor i större omfattning utbilda ukrainska soldater på Ukrainskt territorium, bla det nynazistiskt styrda Azov-regementet.

För att dämpa våldsamheterna skrevs fredsavtalet Minsk II tillsammans med Frankrike och Tyskland. Franska och tyska ledare har senare öppet erkänt att de använde Minsk-överenskommelsen för att ”vinna tid” så att de kunde beväpna och träna ukrainare. När hörde du någonsin den nyheten i statskontrollerade västmedia?

Relaterat: Former German Chancellor Merkel admits the Minsk agreement was merely to buy time for Ukraine’s arms build-upWorld Socialist Web Site

Detta är några av huvudpunkterna till anledningen att Putin slutligen gick till attack mot Ukraina. Fakta som förklarar varför det ur ryskt säkerhetshänseende närmast kunde betraktas som en nödvändighet för att på sikt skydda och bevara den ryska självständigheten.

Information har även läckt som berättar att tankesmedjor i väst, som tex RAND Corporation, i decennier umgåtts med planer på att via Ukraina och andra närbelägna stater gradvis försvaga Ryssland för att kunna störta Putin, och på sikt även kunna stycka upp landet i mindre stater för att komma åt de enorma ryska naturresurserna.

Så när Putin attackerade Ukraina i februari 2022 hade det absolut ingenting att göra med att utvidga Ryssland eller att fortsätta vidare in i Polen eller andra europeiska länder. Detta är lögnaktig propaganda som befolkningen i väst blivit matade med, grundlösa konspirationsteorier kort och gott.

Mindre än två månader efter krigsutbrottet fanns redan i slutet av mars 2022 ett fredsavtal på bordet, detta tack vare fredssamtal där Turkiet agerade som medlare. Fredsavtalet innebar att Ryssland var beredda att dra tillbaka alla sina styrkor mot löftet att Ukraina inte längre skulle sträva efter ett NATO-medlemskap.

Premiärminister Boris Johnson träffar Volodymyr Zelensky. Båda lider av Russian Derangement Syndrome?
Premiärminister Boris Johnson träffar Volodymyr Zelensky i Kiev, Ukraina, 4:e sep 2022. Foto: Ukrainas regering, CC BY-NC-ND 2.0

Både Putin och Zelensky var beredda att skriva under detta avtal, men den 9 april flög Boris Johnson till Kiev och sa till Zelensky att ”det samlade väst” inte kunde stödja avtalet. Därmed avblåstes möjligheten till fred.

I slutet av 2023 föreslog Ryssland nya fredsförhandlingar. Även dess planer sköts i sank av väst.

  • Man kan undra varför våra politiker unisont med officiell media totalt mörklagt dessa fakta?
  • Vilket annat syfte kan rimligen finnas annat än att ledarna i EU faktiskt vill ha krig?

När de verkliga förhandlingarna börjar mellan Ryssland och USA så kommer NATO-vapen i Ukraina att vara ett stort nej för Ryssland. Hela kriget handlar ju om att EU och NATO i snart 20 års tid totalt struntat i att Putin sagt att han inte kommer att acceptera att Ukraina blir medlem i NATO, med möjlighet att placera västs kärnvapen knappt 40 mil från Moskva.

Russian Derangement Syndrome

Tänk er den omvända situationen att Ryssland skulle försöka bilda en militär allians med Mexiko med möjlighet att placera sina kärnvapen strax intill USA:s södra gräns. Skulle väst och USA gå med på det? Aldrig.

Om EU:s ledare bara gjort den enkla tankemanövern hade kriget i Ukraina aldrig blivit av, och hundratusentals människor hade sluppit dö.

Medan Trump tillsammans med Victor Orban i Ungern verkar vara de enda som förstår detta, så tar EU:s ledare nu glädjesprång när man pratar om en enormt ökad militär budget och massor med vapen från NATO-länderna i Ukraina, men är detta ens realpolitiskt möjligt?

Den enklaste lösningen är förstås den som Trump förhandlat fram, där ett mineralavtal inom kort troligen kommer att skrivas under. Med USA som fredlig aktör i Ukraina i form av gruvdrift av viktiga mineraler så behövs inga vapen.

Ännu bättre vore förstås om Ryssland och USA samarbetade kring mineralbrytning i Ukraina medan man hjälpte till att bygga upp det krigshärjade landet. Detta skulle göra Ukraina till en neutral zon där troligen inte ett enda vapen skulle behöva placeras i rädsla för en yttre fiende. Men EU:s ledare begriper inte. De utesluter till och med Putin ur sin ekvation. De vägrar prata och fortsätter med sin hatretorik och skrämselpropaganda. Det är idel stolligheter vi ser från dessa våra ledare.

Ännu rysligare blir det när vi inser att det är våra skattepengar som i alla dessa år finansierat dessa stolligheter. Det blir även våra skattepengar som kommer att stå för de 9000 miljarder EU ämnar förstärka sitt kollektiva försvar med. Detta motsvara en och en halv gånger Sveriges BNP. Tanken svindlar, och man blir lätt illamående.

När Trump pratar om fred är EU:s ledare kollektivt kritiska och negativa, då lyser euforin med total frånvaro. Vad beror det på? Varför är inte EU:s ledare mer entusiastiska över Trumps enastående mod och styrka när han med järnhand tar tag i detta nästan olösliga problem. Man svärtar ner hans kontakt med Putin, när den enda vägen till en diplomatisk lösning på konflikten är att prata med just, Putin.

Vad är det för kollektiv galenskap som håller EU:s ledare och officiell media i sitt grepp? Alla verkar som besatta av vapen, yttre hot och att håna och marginalisera den enda person som möjligen har kapacitet att faktiskt få till ett fredsavtal.

Lägg därtill det faktum att Putin själv bara för lite över en vecka sedan på ryska RT lyfte idén med en halvering av kärnvapen om USA skulle vara med på tåget. Putin menade att både USA och Ryssland skulle kunna använda de enorma summor som spenderas på kärnvapen på bättre saker. Mitt i allt detta aviserar Macron i Frankrike att EU ska satsa på en intern kärnvapenallians.

Slutligen, man bör väl anta att de flest ledare i EU är väl insatta i bakgrunden till kriget i Ukraina, den jag beskrivit här ovan, där Ryssland blev så pressade av väst att dom slutligen kände sig tvungna att gå till attack för att säkra landets självständighet och landets framtid.

För, hur skulle ledarna i EU inte kunna veta? Är det ens ett möjligt antagande? Och om de vet, vad är det då för smutsig spel som pågår i korridorerna i Bryssel?

 

Text: Daniel Svensson

Relaterat

Donera till NewsVoice

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq