NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Dr Leif Elinder är sedan flera år medlem i Amnesty i Uppsala. Elinder är pensionerad barnläkare i Uppsala med intresse för miljö, mänskliga rättigheter och öppenhet inom forskning. Västerbottenskuriren publicerade igår debattartikeln ”Amnesty i skriande behov av en radikalisering”.
Artikeln uppd, kl 11:29, 15 maj 2015
Leif Elinder skriver där bland annat att:
”Amnesty borde vara en frontorganisation som yrkar på en ansvarsutkrävning för ledare och länder som bär ansvar för de grövsta övergrepp som nu pågår i världen. Amnestys undfallenhet gör att stormakterna kan agera som de vill. Och riskerar att leda till misstro hos allmänheten när det gäller möjligheterna att kämpa för mänskliga rättigheter. Det skriver Leif Elinder, medlem i Amnesty sedan många år – och författare till motionen ”Förnya Svenska Amnesty” som behandlas på organisationens årsmöte i Umeå i helgen.”
I artikeln behandlas främst frågor som också finns i motionen nedan.
Motionen
”If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor.” ”Neutralitet vid orättvisa är att stå på samma sida som förtryckaren” – Desmond Tutu
Motionen ”Förnya Svenska Amnesty” till Svenska Amnestys årsmöte 2015
Amnestys oberoende och neutralitet har ifrågasatts. Kritik har riktats från Francis Boyle, professor i internationell rätt, (f.d. styrelseledamot i Amnesty International), Chris Hedges (journalist och människorättsaktivist) Glenn Greenwald (internationell journalist/jurist), Jean Bricmont (författare) och andra som Joe Emersberger, Paul de Rooij, Diana Johnstone. Det finns skäl att ta denna kritik på allvar.
I den rådande världssituationen med ett överhängande krigshot och en systematisk och bland ledande stormakter i praktiken legaliserad tortyr förefaller många av Amnestys engagemang som fåfänga. Amnestys mål bör därför omformuleras så att de leder till en mer vitaliserad, obekväm, oberoende, obunden och oförvägen frontorganisation för mänskliga rättigheter – en frontorganisation som yrkar på en ansvarsutkrävning för ledare, länder och etablissemang, vilka direkt, indirekt eller genom försummelse bär ansvar för de grövsta och mest omfattande övergrepp, som nu pågår i världen.
Således yrkar jag på att Amnesty:
- i frågan om skuld beaktar bakgrund och orsakssamband;
- prioriterar människor som drabbas av aggression, krig och ockupation;
- engagerar sig i frågor som vi kan påverka;
- stöder whistleblowers;
- förverkligar det rättvisa och symmetriska engagemanget;
- demonstrerar ett oberoende gentemot regeringen;
1. Att jämställa en angripares övergrepp med den angripnes framtvingade motreaktion innebär att man ställer sig på angriparens sida. Jean Bricmont har i boken ”Humanitarian Imperialism” (2005) påpekat att människorättsorganisationer som Amnesty inte skiljer mellan offer och förövare.
2. Det slogs redan fast vid Nürnbergrättegångarna att individen har universella förpliktelser som övertrumfar nationella krav på lydnad. Enligt chefsdomaren Robert Jackson är anfallskrig och ockupation det ultimata brottet (”the Supreme crime”), som i sin tur leder till andra fasor.
3. Att i allmänna termer fördöma våld är knappast ens en moralisk handling. Vi måste framför allt granska våra egna ledare och det våld som utförs i vårt namn eller med ”demokratiska” förtecken. Som fredsaktivisten Noam Chomsky skriver: ”Vår primära plikt är att anmärka på politiska ledare/eliter med vilka vi är nära förbundna. Det är dessa vi kan påverka och det är deras aktioner/missgrepp, som vi är ansvariga för”. Amnestys nuvarande prioriteringar leder till att vanligt folks spontana intresse för mänskliga rättigheter kapas och avleds till storpolitiskt okontroversiella agendor.
4. Whistleblowers är nödvändiga och livsviktiga för att minska risken för en global katastrof och för att ge ett minimalt skydd för människornas integritet. Det är sådana som Julian Assange och Edward Snowden som Amnesty måste stödja på ett liknande sätt som kinesiska dissidenter som Liu Xiaobo. Pussy Riot tillerkändes snabbt status som ”samvetsfångar” (POC – Prisoners of Conscience), vilket gav dem förmånen av stöd via internationella brevkampanjer. Pussy Riot uppfyller på inget sätt villkoren på att vara whistleblowers att Amnesty tilldelning av POC status för denna grupp understryker en betydande dubbelmoral.
Chelsea Manning, dömd till 35 års fängelse, tillerkändes POC-status först hösten 2014. Whistleblowern John Kiriakou, som fängslats för att ha avslöjat delar av USA:s tortyrprogram har t.ex. fortfarande inte tillerkänts ett POC – status. (Han släpptes från fängelse feb. 2015 men befinner sig fortfarande under husarrest). För auktoritära regimer är stegen från sanningssägare till whistleblower till terrorist inte långt.
Enligt New York Times (2013-11-30) listas nu över 700 000 människor som potentiella terrorister, och tiotusentals människor placeras på en ”non fly”-lista utan att veta varför och utan kunna få sin sak prövad.
5. Amnesty har fört en noggrann lista över kubanska samvetsfångar men inte över de ungefär femtusen palestinska fångarna i Israel – fångar (varav flera hundra s.k. ”administrativa” fångar) som inte (förutom enstaka undantag) tillerkänts status som samvetsfångar (POC).
6. I sitt yttrande till en 2012 års motion rekommenderade Svenska Amnesty:s styrelse avslag till motionen om stöd för Guantanamo-fångarna med motiveringen att:
”Regeringen (sic) anser att Guantanamo-fångarna är USA:s problem”. Styrelsen nedprioriterade frågan och förslog att motionen skulle avslås. På årsmötet i Uppsala (2012) antogs dock motionen med formuleringen att Svenska Amnesty skulle verka för att Sverige skulle erbjuda fristad för samtliga Guantánamo-fångar, som inte kunde dömas i en civil domstol i USA. (En granskningskommitté fann senare att Amnestys styrelse reviderat årsmötesbeslutet och att ”samtliga Guantánamofångar” skurits ner till ”minst en fånge” ”under de kommande två åren”).
Till Amnesty:s Internationals viktigaste tillgångar bör räknas demokrati, öppenhet, trovärdighet och oberoende. Dessa har komprometterats bl.a. genom en odemokratisk beslutsprocess, något som blev tydligt vad gäller behandlingen av motionen om Guantánamo-fångarna vid årsmötet 2012 (se ovan).
Framgång i kampen för mänskliga rättigheter står och faller med Amnestys oavhängighet och trovärdighet. Amnestys prioriteringar har lett till att intresset för mänskliga rättigheter alltför ofta reducerats till att gälla frågor som kriminalisering av sexköp, koppleri, avkriminalisering av människors sexualitet, rätt till abort, brist på mänskliga rättigheter i Uzbekistan och liknande – frågor som är okontroversiella och med låg internationell genomslagskraft.
Det som borde ligga överst på Amnestys lista – kampen mot olagliga anfallskrig, mot ockupationer och statsterrorism som krigföring med drönare, mot utomrättsliga avrättningar och globaliseringen av tortyr – kommer allt längre ner. Detsamma gäller engagemanget för whistleblowers som Barett Brown, Jeremy Hammond, John Kiriakou.
Sammanfattningsvis kan Amnestys engagemang för viktiga och utifrån ett väst-perspektiv storpolitiskt kontroversiella frågor karaktäriseras som – ”för lite och för sent”. Min motion har till syfte att anpassa Amnestys arbete till dagens värld och till människornas mest akuta behov. Då kan vi växa och uträtta något av verklig betydelse.
Textbearbeting: Anders Romelsjö
En modifierad version av denna artikel finns publicerad på jinge.se