Hillegren: Politikernas rättspopulism saknar förankring i verkligheten

0
84
Rolf Hillegren - Pressfoto
Rolf Hillegren – Pressfoto

“Visserligen är inte alla förslag som de båda blocken framför på rättspolitikens område oanvändbara, men alltför många är av flum- och snömoskaraktär. Detta gör att det är svårt att fullt ut känna förtroende för politikers förmåga att bedriva rättspolitik” – det skriver före detta åklagare Rolf Hillegren.

Text: fd kammaråklagare Rolf Hillegren

Denna artikel med rubriken publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2010-05-09 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

Henrik von Sydow gör den 6 maj 2010ett försök att övertyga läsarna om att Alliansen är överlägsen de rödgröna när det gäller rättspolitiken och angriper särskilt Thomas Bodström. Detta gör det vanskligt att bemöta von Sydow då man riskerar att framstå som försvarare av Bodströms bravader, vilket är mig totalt främmande. Jag vill däremot framhålla att det är mycket lätt att hitta likheter i regeringens och oppositionens sätt att debattera rättsfrågor. Och den stora likheten ligger främst i båda blockens fantastiska övertro på sin förmåga att föra folk bakom ljuset. Dessbättre tror jag att man biter sig i tummen här. Folk är klokare än politikerna tror.

Typiskt är att man ofta vädjar till människors rädsla och osäkerhet inför sådant som är obehagligt som exempelvis våldsbrott. Jag skulle uppskatta om de förslag som presenteras bar spår av att man åtminstone hade haft någon form av kontakt med praktiskt verksamma jurister som domare, advokater och åklagare. Sådana kontakter borde rimligen kunna bidra till en hygglig verklighetsanknytning. Men det är tunnsått med spår som tyder på att sådana kontakter förekommer.

Tyvärr är det även så att brottmålsjurister, trots deras samhällsviktiga arbete, är anmärkningsvärt ointresserade av debatt. Detta gör det i sin tur lättare för politiker att framföra ogenomtänkta förslag, då risken för mothugg är närmast obefintlig. Men jag kan avslöja för läsarna att de gånger politikerförslag på straffrättsområdet nämns bland brottmålsjurister så sker det ofta med ett överseende leende.

Den 9 april fanns en artikel av Thomas Bodström och Claes Borgström på SvD Brännpunkt i vilken dessa framhöll vilka fantastiska insatser de var beredda att göra på området våld mot kvinnor. På denna artikel replikerade jag den 14 april på Brännpunkt. Bodström och Borgströms artikel rekommenderas varmt till den som är intresserad av en studie i populism och bristande verklighetsförankring. Däremot kan den inte rekommenderas till den som är intresserad av en realistisk rättspolitik.

Henrik von Sydow nämner särskilt våldsbrotten men hänvisar också till en artikel den 28 april på DN Debatt i vilken Alliansen ger sin syn på rättspolitiken. Inte heller den artikeln kan rekommenderas för den som är intresserad av en realistisk syn på rättspolitiken.

När det gäller grova våldsbrott argumenterar von Sydow för en skärpning av straffen. Jag kan hålla med om att straffen ofta hamnar i underkant vid grova våldsbrott. Däremot är jag tveksam till hur man ska kunna nå en förändring på denna punkt genom lagstiftning. Det mest radikala vore att höja minimistraffet för grov misshandel som i dag är ett år, men det vore en något stelbent lösning. Det bästa vore om straffskalan användes i sin helhet då maxstraffet ligger så högt som tio år.

Ytterst torde förklaringen till att påföljderna ofta blir förhållandevis korta kunna förklaras med en alltför medmänsklig inställning hos landets domare. En brutal fråga, som troligen ingen vill svara på, skulle därför kunna formuleras som så: Behöver vi mer blodtörstiga och repressivt inriktade domare?

Alliansen vill också skärpa straffen vid upprepade övergrepp mot enskilda, vilket lär vara ett förslag som få har invändningar emot. Men i ärlighetens namn måste man fråga sig om detta är ett särskilt stort problem. Våldsbrott är otäcka när de förekommer, men det är knappast en preferens som gör någon större grupp till återfallsförbrytare. Dessa återfinns främst bland dem som gör sig skyldiga till stöld, mindre allvarliga narkotikabrott och olovlig körning. I den gruppen finns ett mycket stort antal personer vilkas hela livsföring består av omväxlande perioder i frihet och omväxlande korta fängelsevistelser i den mån de inte döms till skyddstillsyn.

Att skärpa straffen vid dessa personers återfall skulle dock endast ge marginella effekter såvida man inte vill återuppliva interneringsstraffet. Men det tror jag inte att någon vill. Problemet är helt enkelt svårlöst och därför nämns det inte.

von Sydow nämner också att V och MP vill avskaffa livstidsstraffet för mord. För att den uppgiften ska bli intressant måste man rimligen veta vad de vill ha i stället. Frågan om livstidsstraffets vara eller icke vara handlar huvudsakligen om hur man rent tekniskt ska lösa problemet med att vissa måste låsas in för en längre tid. Som det varit hittills så blir alla livstidsdömda frigivna genom att livstidsstraffen förr eller senare omvandlas till ett tidsbestämt straff. Alldeles nyss (7/5) slogs svenskt rekord på detta område då ett livstidsstraff omvandlades till 46½ års fängelse.

De som förespråkar ett avskaffande av livstidsstraffet brukar som alternativ förespråka ett långt tidsbestämt straff. Det finns argument för båda alternativen och frågan är illa lämpad för att plocka politiska poäng.

Slutligen ett par exempel ur den artikel som von Sydow hänvisar till. Alliansen vill ändra brottsrubriceringen snatteri till ringa stöld. Visst kan man göra det. Men först bör man veta varför? Snatteri betyder ringa stöld. Finns det någon undersökning som visar att folk snattar på grund av att de inte känner till det? Om det inte gör det så är detta bara ett exempel på vanlig politisk klåfingrighet i syfte att visa handlingskraft.

Alliansen vill att den som vid upprepade tillfällen begått brott i butiker ska kunna få tillträdesförbud. Detta låter säkert bra för den som i likhet med förslagsställarna saknar kunskap om den juridiska verkligheten och samtidigt utgör förslaget ett utsökt exempel på det jag nämnde inledningsvis, nämligen att kontakterna med praktiskt arbetande jurister är obefintlig.

De som begår upprepade brott i butiker tillhör den grupp av återfallsbrottslingar som jag tidigare nämnde. Med dessa förhåller det sig så att de är immuna mot bötesstraff och någon annan påföljd skulle aldrig bli aktuell. Här vill man visa handlingskraft med ett kraftigt slag i luften.

Beatrice Ask vill dessutom ha 3000 fler poliser än Bodström upplyser von Sydow käckt i en läsarkommentar. Sådana bud har vi hört förr och förmodligen är tanken att man ska imponeras. Men vad skulle dessa 3000 poliser främst syssla med? Kvantitet är inte synonymt med kvalitet. Något som däremot skulle imponera på mig vore om man förklarade att alla som sysslar med polisutredningar ska ges en så högklassig utbildning att de blir i stånd att leverera brottsutredningar som kan tjäna som fullgoda underlag för åklagarnas arbete.

Som det är i dag är okunnigheten på sina håll stor om hur en brottsutredning används av åklagarna. Följden blir att många utredningar är mindre lämpade som underlag för beslut i åtalsfrågan. Vad detta innebär borde inte vara svårt att räkna ut. Här har man försummat möjligheten att visa handlingskraft genom att undvika kontakt med åklagarsidan.

Visserligen är inte alla förslag som de båda blocken framför på rättspolitikens område oanvändbara, men alltför många är av flum- och snömoskaraktär. Detta gör att det är svårt att fullt ut känna förtroende för politikers förmåga att bedriva rättspolitik.

Text: fd kammaråklagare Rolf Hillegren