Den egna bakgården

Av och till återkommer minnen från ett brutalt hem med en far som använde våldet urskillningslöst och gränslöst. Vi pratar då om mycket grov misshandel där ingen del av kroppen var helig eller sparades.
När jag kring 1977 började skriva om detta hade vi fått vår första son och det var som om det var nödvändigt att bearbeta traumat. Det visade sig att mina minnen var borta. Jag mindes knappast något från tiden före 11-12 år. Det var som ett stort svart hål. Ja till och med de första tonåren höljdes bakom en dimridå. Men när jag började skriva kom bilder, först fragmentariskt och sedan i längre stycken.
Så växte monologen “Kaninen & Rovdjuret” fram. När Ernst-Hugo Järegård förde fram den på scenen i ett fullsatt Stockholms Konserthus rann tårarna nedför kinderna inte bara på mig.
Ernst-Hugo, dåtidens kanske största svenska skådespelare och kult idag sade något positivt om pjäsen och jag växte till ett höghus.
Sedan ville Röda Korset ha en studiehandling för lärare och så växte en Livskompass fram. Arbetet var rena terapin. Och det var samtidigt en oerhört värdefull kreativ process som medförde ny kunskap och nya perspektiv.
Samtidigt var det som det egna rovdjuret väcktes till liv, ilskan från övergrepp och misshandel kunde bara hållas igen om den stoppades undan. Så här pågick både en önskan om att frilägga och en önskan om att slippa minnas för då väcktes även plågan. Istället har jag dragits åt att skildra “rätten till sitt eget liv” genom andra människors ögon och deras historier. Och inget väcker ilskan så snabbt som då jag ser och hör talas om hur andra drabbas.
Tyvärr är denna kärnkraft dubbelriktad för när den väcks kan den också bli destruktiv.
Detta ser vi antagligen hos människor som vänder ilskan mot andra och orsakar en oändlig kedja av tragiska handlingar.
Kring 1990 fick jag möjlighet att skriva en TV-serie om de tidiga tonåren utifrån en självbiografisk upplevelse. Jag trodde nu att det skulle gå bra och utan att demonerna väcktes. Men hur fel hade jag inte.
Serien ansågs både spännande och välskriven men omständigheter gjorde att TV var tvungna att dra ned nästan alla dramaprojekt och då drabbades även mitt. Serien lades i malpåse och jag har många gånger funderat på att skriva om den som bok. Rädslan över att väcka demonerna har hållit mig tillbaka.
Istället återupptog jag Kaninen & Rovdjuret och utvecklade dess historia. Det kom att bli en uppföljare “Höken & Gosedjuret” som har premiär 15 november 2012.
Den gångna veckan (okt 2012) har det varit insamling för världens barn. Vanligt folk är beredda att ge av sina pengar till världens barn. En gest i medmänsklighet, empati och humanism. TV och radio ställer upp med olika slags underhållning. Något inom mig vänder sig. En misstänksamhet mot att dessa medel kommer nedkarvat till små beståndsdelar som möjligen når de behövande och på vägen har andra snott åt sig.
Vi är ett generöst och medkännande land skulle man nästan kunna säga. Och vi har haft en stark påverkan internationellt genom vårt lands uppvisade engagemang internationellt.
Minns protesterna mot Vietnamkriget som många kunde sympatisera med men samtidigt såg kunde de som drev dessa rörelser misshandla sina egna relationer.
Detta gick inte ihop. Jag skrev senare en sång och text “Det här med solidaritet” och den uppmärksammades en del, men en känd sångare vågade inte sjunga den av risk för att bli betraktad som, ja vad då? Jo just att ha tagit ställning för att solidaritet, lojalitet och medmänsklighet börjar med den person som du har närmast intill.

Det här med solidaritet, vad börjar det, framför TV´n eller bland de människor som omger dig här och nu… (1974)

Så det som är lätt att engagera sig som ligger långt bort innebär möjligen en befrielse från att se in det plågade ansiktet hos grannen eller kamraten i skolbänken intill.
För något år sedan läste jag en artikel i Svd
Var tredje förälder våldsam mot barn. Det jag hajjade till för var ett stycke som handlade om att misshandlade barn lyckas sämre i skolan. Och jag minns hur min egen skolgång störtdök de perioder då våldet härskade hemma.
Det märkliga i detta är att då jag valt att skildra närliggande problematik har kollegor fått för sig att det skulle riskera min karriär. Så visst det råder en slags kod. Det är Ok att skildra problem på andra sidan jordklotet men inte de som finns på din egen bakgård. Konflikträdslan får oss att undvika bråk och inte riskera relationer. Hellre hålla tyst om missförhållanden så kanske de går över. Inget kan vara mer fel.
Börje Peratt