Jan Pilotti: Vem bestämmer kunskapens gränser, Sturmark?

14
283

REPLIK. Varför är det så viktigt för Christer Sturmark i DN-artikeln den 22 maj: ”Så försöker upplysningens fiender missbruka kunskapens gränser”,  att hävda kunskapens gränser? Och vilka gränser? Och varför försöker han använda berättigad vrede mot ”trosvissa människor”, ”så övertygade om sina egna absoluta sanningar att de är beredda… att själva gå i döden för sina sanningsanspråk”- (för det är väl terrorister och självmordsbombare han menar?) –  för att misstänkliggöra allt, exemplifierat med ”new age” och ”kollektiva medvetanden” och kalla det för pseudovetenskap, som ifrågasätter dagens kunskap?

Text: Jan Pilotti, Fil kand matematik teoretisk fysik, Leg läkare ungdomspsykiater. Ingressen är uppdaterad. | Foto: Börje Peratt

Det är väl terrorister och självmordsbombare han menar för att misstänkliggöra allt, exemplifierat med ”new age” och ”kollektiva medvetanden” och kalla det för pseudovetenskap, som ifrågasätter dagens kunskap?

Det hela blir begripligt utifrån att Sturmark omfattar en materialistisk ateistisk trosuppfattning. Han får gärna leva i den tron men när han indirekt och försåtligt försöker använda matematik och naturvetenskap för att misskreditera många av dem som ifrågasätter de kunskapens gränser Sturmark tror på som upplysningens fiender har hans fundamentalistiska trosvisshet gått för långt.

Sturmark skriver visserligen att ”naturvetenskapliga teorier alltid är provisoriska”. Men påstår samtidigt att det ”ofta har handlat om att identifiera principiella gränser för vetandet och identifiera verklighetens inneboende gränsvärden” och väljer att presentera en del av dagens teorier och föreställningar som absoluta sanningar. Men exemplen är illa valda.

Det är riktigt att i Einsteins speciella relativitetsteori ljushastigheten är en gräns för hastighet så till vida att det skulle gå åt oändligt mycket energi för att accelerera en kropp till ljushastigheten. Men det betyder inte att vi vet att ljushastigheten är en ”absolut hastighetsgräns”. Ljuset utbreder sig med ljusets hastighet. Ljuset accelererar inte till ljushastigheten utan ”föds med ” ljushastigheten i en ”flygande start”.

Det finns alltså ett annat sätt att få fart än acceleration och inte ens Einsteins teori kan logiskt utesluta att det finns något som ”föds med” hastighet större än ljusets. Detta påpekades redan i början på 1960-talet av flera fysiker. Detta ”något” antogs kunna vara partiklar som fick namnet ”tachyoner” (gr ”tachy”=snabb). Och etablerade fysiker, bl.a. svensken Torsten Alväger gjorde 1968 experiment för påvisa tachyoner, men inga experiment har hittills lyckats med detta. Detta utesluter naturligtvis inte att tachyoner existerar. Eller att det är ett helt annat fenomen som är relaterat till överljushastighet medan experimenten hittills letat efter partiklar och därmed på fel sätt.

Einstein var kritisk till kvantmekaniken och i den s. k. EPR-paradoxen om partiklar som tycktes kunna samverka på långa avstånd utan att signaler långsammare än ljuset kunde förklara detta kallade han det för ”spöklik växelverkan på avstånd”. Nu har det i många experiment inom kvantmekaniken gällande Bell’s olikhet visats att dessa fenomen verkligen förekommer, s.k. ”entanglement” eller ”sammanflätning”. Detta beskriver en tidigare helt okänd egenskap hos materien som under vissa omständigheter på ett än så länge oförklarligt sätt hänger ihop över långa avstånd och tider.

En spekulation är att detta skulle kunna förklaras just av fenomen som rör sig snabbare än ljuset eller till med kräver oändlig hastighet. Det har även av Tim Maudlin, en etablerad vetenskapsfilosof med inriktning på matematik och fysik, hävdats att resultaten av dessa experiment bl.a. kräver kausala (orsaks) förbindelser och informationsöverföring snabbare än ljuset. (Quantum Non-Locality and Relativity. 2011)

Christer Sturmark beskriver med en god analogi den fyrdimensionella rumtiden. Dock är det naturligtvis inte korrekt och lite slarvigt att säga ”att rummet och tiden i själv verket är samma sak”. Det kan ingen ta miste på att vi normalt upplever rum och tid som helt olika. Men det är riktigt att Einstein visade att rum och tid djupare sett är aspekter av en fyrdimensionell rumtid. Detta då rum och tid är relativa: hur lång en meterstav är beror på hastigheten, den blir kortare ju fortare den rör sig. Och en klocka som rör sig går långsammare.

Vi märker inte detta med våra hastigheter i vardagen för effekterna blir märkbara först vid högre hastigheter beroende på att ljushastigheten är så stor 300 000 km/s dvs. ca 7,5 varv runt Jordens omkrets på en sekund. Men ”rumtidsintervall” som är en matematisk sammansättning av mått både i rummet och tiden är absoluta, dvs. samma för alla observatörer oberoende av hur de rör sig. Detta kan tolkas som att rumtiden är mer grundläggande och precis som Sturmark skriver att rum och tid är olika aspekter av den fyrdimensionella rumtiden.

Detta har också en än djupare innebörd. Under det mycket allmänna antagandet att existens är objektiv, dvs. att olika observatörer är överens om vad som existerar, kan det visas att de fenomen med att längd och tid påverkas av rörelse och som uppmätts i experiment endast är möjliga om rumtiden är ontologiskt fyrdimensionell, dvs. allt som har hänt, allt som händer nu och allt som ska hända existerar samtidigt i den fyrdimensionella rumtiden och där sker ingen förändring. Det är ett grundläggande olöst problem hur vi ändå upplever en tredimensionell värld som förändras. Detta har sannolikt att göra med hjärnan som då skulle kunna ses som en tidsmaskin som för vårt medvetande till upplevelser av det tredimensionella rummet vid olika tidpunkter.

Analogin som Sturmark använder med en tvådimensionell platt värld där objekt från vår tredimensionella värld kommer uppfattas som processer i tid och att ”det vi uppfattar som en tredje dimension uppfattar de som tid” är bra och klargörande.

På samma sätt uppfattar vi normalt inte rumtidens fjärde dimension som rum utan just som tid. Och det är korrekt som Christer Sturmark skriver att ”Tiden är den fjärde dimensionen i denna rumtid..” och Sturmark har nog rätt i att den är ”..omöjlig för våra hjärnor att intuitivt uppleva som en fjärde dimension.”

Men det finns många människor som varit nära att dö som beskriver upplevelser som kan tolkas som att de just upplevt tiden som rum.

Anita Morjani skriver i sin bok ”Dying to be me” 2012:

”Totalt medvetande, jag kunde se allting samtidigt och det begränsades inte av vare sig avstånd och tid .. kändes som om allting hände på en gång. Det kändes som förflutet, nuvarande och framtid allt hände samtidigt” (min övers.)

Detta berör den hittills helt olösta frågan om medvetandets natur och dess förhållande till hjärnan där den materialistiska trosuppfattningen att medvetandet skapas av hjärnan sätter obevisade gränser för medvetandet. Det pågår en intensiv forskning kring detta problem. Bla i den internationella tvärvetenskapliga årliga konferensen: ”Towards a Science of Conssciousness” där 1994 den då okände unge filosofen David Chalmers påpekade att det finns lätta problem och de olösta ”hard” svåra problemet

Han är nu professor i filosofi och skriver i sin senaste bok om medvetandet, ”Charachter of Consciousness” 2010:

”Jag föreslår att en teori för medvetandet ska utgå från upplevelsen som fundamental. Vi vet att en teori för medvetandet kräver ett tillägg av någonting fundamentalt till vår ontologi, eftersom allt i fysikens teori är förenligt med medvetandets frånvaro. Vi kan lägga till någon helt nytt ickefysiskt grunddrag (feature) från vilken upplevelse kan härledas, men det är svårt att se vad ett sådan grunddrag skulle vara. Mer rimligt är att vi tar upplevelsen själv som ett fundamentalt grunddrag i världen vid sidan om massa, laddning och rum-tid.” (kurs. i org. min övers.)

På 20-års jubileet 2014 menade Chalmers att det till reduktionistiska förklaringar av medvetandet som han förkastar finns två möjliga alternativ: dualismen och panpsykismen.
Dualismen har ansetts omöjlig då så olika ”substanser” som materia och medvetande inte skulle kunna växelverka men Chalmers menar att detta skulle kunna förklaras med att medvetandet kan påverka den kvantmekaniska vågfunktionens kollaps.

Panpsykism t.ex. i form av Russels monism som menar att det finns förstadier till medvetande i minsta materiadel måste lösa kombinationsproblemet dvs. hur ”många små medvetanden” kan bli till våra enhetliga större mänskliga medvetanden.

Deepak Chopra menar att det kanske är lättare att förstå det omvända där enligt Veda-läran våra mänskliga medvetanden är projektioner av Ett Stort Medvetande, ett kollektivt medvetande.

Materialister brukar hävda att uppfattningen att det kan finnas medvetandetillstånd oberoende av hjärnan är pseudovetenskap. De har då rätt så till vida att, om man använder Poppers falsifieringskriterium för vetenskap, uppfattningen om en immateriell själ inte är vetenskap utan en tro då det inte går att falsifiera själens existens då man inte kan bevisa icke existens.

Men här kastar hjärnmaterialisterna sten i glashus. Deras uppfattning att medvetandet restlöst skapas av hjärnan är också en trosuppfattning. Den som inte håller med om det och som stödjer sig på Popper måste presentera en enda observation eller ett enda experiment som är möjlig att utföra i detta liv, livet före döden, som de skulle vara tvungna att acceptera som motbevis, falsifiering av hjärnmaterialismen.

Sturmark beskriver korrekt att Gödel strängt logiskt bevisade att i varje logiskt system (tillräckligt komplext för att inbegripa aritmetiken) finns påståenden som är sanna men som inte kan bevisas inom det systemet. Men hur kunde Gödel veta att de var sanna?

Gödel kunde med metamatematiska argument utanför det aktuella systemet bevisa att påståendet var sant samt att det aldrig gick att bevisa i det ursprungliga systemet. Det leder alltså till lärdomen att det kan finnas problem i logiken som kräver en utvidgning av systemet för att kunna bevisas. Gödel bevisade inte en absolut gräns utan en relativ gräns och att vi kan vidga vår kunskap genom att frigöra oss från ett aktuellt systems gränser.

Nu gäller Gödels bevis matematik och logik, men om det säger något om kunskapens gränser är det att vi ibland måste vidga systemet för att kunna förklara nya fenomen. Vilket i realvetenskaper som fysik och medvetandeforskning innebär att vi ibland måste ge upp vad vi är övertygade om är ”självklara sanningar” för att kunna förklara nya experimentella resultat och fenomen. Fysikens två stora revolutioner kvantmekaniken och relativitetsteorin är goda exempel på detta.

Den klassiska fysiken med Newtons mekanik och Maxwells elektrodynamik kunde inte förklara att atomerna inte kollapsade. För även om den elektriska kraft som drar den negativa elektronen mot den positiva atomkärnan balanserades av centrifugalkraften då elektronen följde en krökt bana skulle elektronen enligt elektrodynamiken sända ut energi och ändå falla in till kärnan och atomen kollapsa. Detta löstes först genom Bohrs atommodell som proklamerar att i vissa speciella banor bestämda av vissa kvantvillkor gällde inte det som gällde överallt annars att elektriskt laddade partiklar som accelererar sänder ut energi. Genom att ge upp en lag som stämde i alla tidigare undersökta sammanhang kunde Bohr i ett slag förklara varför atomen var stabil och väteatomens spektrallinjer.

Hastighet är relativ dvs. beroende på vilket system man mäter i. T.ex. om A går på en båt med 2 m/s framåt och båten rör sig 3 m/s framåt relativt stranden är A:s hastighet 5 m/s relativt stranden. Men när man försökte mäta ljusets hastighet var den lika i alla system. Det stred mot all tidigare erfarenhet gällande hastighet och det var Einsteins genialitet som istället för att se detta som ett problem tog det som axiom vilket ledde till en djupare kunskap i den speciella relativitetsteorin. Som bl.a. visar att rum och tid är relativa medan rumtiden är absolut.

Kvantmekaniken med Heisenbergs osäkerhetsrelation visar förvisso en begräsning i vår kunskap om partiklars läge och hastighet men då det inte är bevisat att medvetandet restlöst kan förklaras materiellt är detta inget som sätter en gräns för medvetandet och mänsklig kunskap.

Det har sagts att medvetandeproblemet är den sista riktigt stora olösta vetenskapliga frågan. Läget är enligt min mening analogt med fysikens i slutet på 1800-talet där man hade en mängd data om vilka ljusvåglängder en atom sände ut och även matematiska formler för detta men ingen som helst förklaring, vilken kom först genom den kvantmekaniska revolutionen. Vi har nu en mängd data om korrelationer mellan upplevelser och hjärnprocesser men ingen som helst vetenskaplig förklaring. Det är mycket troligt att vi även i denna fråga måste ge upp det vi hittills helt utan bevis ansett vara självklart om vi ska förstå människans medvetande.

Kanske närmar vi oss svaret på medvetandets gåta. Enligt hjärnforskaren och nobelpristagaren Roger Sperry har svaret också en vidare betydelse ”Sociala värden beror direkt eller indirekt på om vi t.ex. tror att medvetandet är dödligt, odödligt, reinkarnerat eller kosmiskt och om vi uppfattar medvetandet som lokaliserat och bundet till hjärnan eller väsentligen universellt, etc..” (min övers.)

Det gäller hela vår civilisations värdegrund.

Karl- Erik Edris ger i sin senaste bok ”Vart är Världen på väg?” en djupgående historiefilosofisk analys av det västerländska samhällets utveckling och argumenterar för att vi befinner oss i en situation i likhet med Romarrikets fall och i behov av en ny civilisationsbärande vision. Han menar att den teologiska förhandlingsprodukt som han kallar kyrkokristendomen, som tog över som civilisationsbärande vision efter Romarrikets fall och som med rätta började bekämpas genom upplysningstiden nu gett vika för drömmen om det rationella paradiset med oändlig vetenskaplig, teknisk och materiell tillväxt.

Men vi är vid vägs ände, vilket inte minst klimathotet och miljöförstöringen visar, och drömmen om det rationella paradiset har blivit en pseudoreligion som inte kan ge oss de svar som behövs för att bygga en fungerande civilisation då den helt saknar trovärdiga och existentiellt bärande svar på människans eviga frågor om ”vadan och varthän”, meningen med livet, målet och försoning med lidandet.

Enligt Edris är det endast med en sådan grund, som också kommer innehålla en syntes mellan vetenskap och religion och ett vetenskapligt bevis för själens existens, som vi kan övervinna vår egoism och samverka i ett samhälle som uttrycker solidaritet och tillgodoser allas rättmätiga behov.

Så vilka är det verkliga fienderna mot upplysning och ett människovärdigt samhälle?

Text: Jan Pilotti, Fil kand matematik teoretisk fysik, Leg läkare ungdomspsykiater. Aktuell med kapitlet Conscious spacetime An outline of experential monism i antologin
The Mysteries of Consciousness. Essays on spacetime, evolution and welll-being.

Regler för kommentarsfältet: Du har personligt ansvar för vad du skriver. Nedsättande kommentarer raderas. Max ca 300 ord och tre externa länkar. Läs mer

14 KOMMENTARER

  1. DN valde att inte publicera mitt genmäle vilket var väntat så jag skickade detta mailet nedan till Christer Sturmark (christer@sturmark.se ) redan 2 juni
    ”Hej!
    Jag har skrivit ett svar till din artikel i DN 22 maj.
    Förmodligen tar DN inte in den då jag inte är någon kändis och
    din ståndpunkt är mer massmedial.
    Men jag utmanar dig på ett offentligt samtal kring dessa frågor.”
    Undertecknad som artikeln ovan
    Men jag har ännu inte fått något svar .
    Så jag upprepar
    Christer Sturmark jag utmanar dig på offentligt samtal om kunskapens gränser och ”upplysningens fiender”.

  2. Tycker att Christer Sturmark verkar vara en rätt intressant person och skulle vilja lära känna honom. Har aldrig personligen träffat en proffsskeptiker, är därför intresserad av att ta in hela hans personlighet och rulla upp den. Plocka isär den i bitar och se vad den består av.

    Det jag finner motsägelsefullt (därför intressant) är att en skeptiker, kan vara så tvärsäker? Är inte det en negation?

  3. Väl skrivet Jan

    Tyvärr belönas inte kunskaper och goda och välgrundade analogier och så vidare eftersom varken Sturmark, debattsidor eller vetenskapliga forum eller representanter inte söker alternativ. De söker sin egen bekräftelse och till och med föraktar välgrundade och tillmötesgående artiklar som denna.

    Ofta söker människor komna från ett alternativt tänkande att bygga broar till gällande dominerande uppfattningar genom att bekräfta den andra sidans tankar och åsikter i sin lust att vara nyanserad och vidare i sitt tankesätt. Denna ”fredstanke” ses istället som svaghet och bekräftelse av den andra sidan och inte på något sätt som en början på ett samtycke.

    Mats
    På Klar Sikt

  4. ”De söker sin egen bekräftelse och till och med föraktar välgrundade och tillmötesgående artiklar som denna”.
    Bra Mats Sederholm! Förakt är i min bok rädsla. Inget annat. De förklarar en del.

    ”Ofta söker människor komna från ett alternativt tänkande att bygga broar till gällande dominerande uppfattningar genom att bekräfta den andra sidans tankar och åsikter i sin lust att vara nyanserad och vidare i sitt tankesätt. Denna ”fredstanke” ses istället som svaghet och bekräftelse av den andra sidan och inte på något sätt som en början på ett samtycke”.

    Bra där. Men det behöver inte betyda att denna ”fredstanke” är ett loosertänk. Det som är av vikt är vem man vänder sig till? Vem eller vad man vill påverka? Din ”tankemotståndare” eller en läsande eller hörande större publik? Vem vill man påverka? Deras strategi är att påverka genom att bygga upp rädslan. Överföra samma förakt. Vissa alla hur det kan gå om man vågar tycka som du. Hånet. Ingen vill bli utsatt och försvagad. Antigen får de ”åhörarna” att förakta dig lika mycket (att själva få känna sig trygga (i rädslan) genom att tycka rätt) eller att allt detta vänder sig emot dem själva. Konsten är inte att göra ett starkt intryck, utan ett som man inte glömmer. Rädsla försvinner. Mod mins man.

  5. Det var från början inte någon framstående text som Sturemark hade åstadkommit. De vanligaste anekdoterna ur vetenskapens historia följs av ett varningens finger för alla oliktänkande.
    I böcker om vetenskapsteori skriver författarna gärna att det viktigaste som finns är att sålla bort pseudovetenskapen, Christer skriver ett påhopp på pseudovetenskapen men Sturemark är ingen vetenskapsteoretiker, hur mycket han än låtsas, resultatet talar för sig själv.
    Artikeln Sturemark skriver väcker Pilotti till liv som då börja gå på i samma anda. Sedan noterar Pilotti att DN och Christer inte är intresserade med en förvåning och indignation som påminner om den hos Solsidans rollfigur Ove Sundberg.
    Pilotti bör göra som Christer och DN, glömma allt i hoppa!

  6. ”Einstein var kritisk till kvantmekaniken och i den s. k. EPR-paradoxen om partiklar som tycktes kunna samverka på långa avstånd utan att signaler långsammare än ljuset kunde förklara detta kallade han det för ”spöklik växelverkan på avstånd”. Nu har det i många experiment inom kvantmekaniken gällande Bell’s olikhet visats att dessa fenomen verkligen förekommer, s.k. ”entanglement” eller ”sammanflätning”. Detta beskriver en tidigare helt okänd egenskap hos materien som under vissa omständigheter på ett än så länge oförklarligt sätt hänger ihop över långa avstånd och tider”.

    Ett sätt att komma runt detta vore om vi tänker oss att vi befinner oss i en, nästintill, oändlig täthet men att vi inte avkodar tätheten. En tanke.

  7. @ Ale. Snyggt; ”Ett sätt att komma runt detta vore om vi tänker oss att vi befinner oss i en, nästintill, oändlig täthet men att vi inte avkodar tätheten.”
    Som Gödel visade så kan vi inte bevisa något i det nuvarande materialistiska systemet utan måste gå utanför, alltså till något som ligger på ett medvetandeplan. Gränser måste då dras på nytt, om det alls kan eller låter sej göras. Om vi nu antar att allt är en vågrörelse och ljuset de facto står stilla och vibrerar med sina respektive frekvenser så har vi vänt på problemet. Allt hänger ju ihop och ljusets hastighet kan då betraktas som en grundläggande materiekonstant. Sedan för att återvända till Ales kommentar finns vi alltså i ett hologram som ser likadant ut från kvantnivå till galaxer och vi är själva en del av hologrammet. Mätproblem i den fysiska världen blir därmed omöjliga. Eller? Vi blir också tvungna att återgå till en annan modell av atomen än den nuvarande. Inte ens Niels Bohr godkände sin egen modell i något vidare perspektiv utan bara som en teori av en simplifierad väteatom.

  8. Del 1.)
    Fick Herr Sturmark eller Jan med inflationsteorin, som omkullkastar ljushastigheten som maxhastighet? När Hubbelteleskåpet fick fram någorlunda högupplösta bilder långt, långt bort; så långt bort att det måste ha taget ljuset alla dessa miljarder år för att sig till teleskåpet, så borde bilderna också följaktligen illustrera ett lika gammalt universum. Nu visade det sig inte vara så, utan det vi betraktade såg ungefär som vår närmsta galax. Nu finns det två vägar att går här: antigen betraktar vi ett hologram (de avlägsna galaxerna som Hubbel fick fram var inte så avlägsna trots allt) alternativt att utvidgningen av universum, strax efter Big Bang, expanderat i hastigheter som vida överskred ljushastigheten. Eller en tredje väg: nu var det väl inte materian som expanderade utan mediumet (rummet) som materian befanns sig i som expanderade. Vilket är en viss skillnad. Beträffandet detta att massan påverkade rummet via gravitation (vilket Einstein påvisade) måste detta ha skett strax efter att strålningen övergick från just strålning till fast martera via higgsbosonfältet och att massan orsakade den kraftiga expansionen av rummet? Kanske har jag missuppfattat det, förlåtligt i så fall. Inflationsteorin får också stöd av den kosmiska bakgrundsstrålningen (vid sidan att den också stöder Big Bang samt ”tar avstånd” från Steady state-teorin) nämligen att vissa ”områden” är svalare emedan andra är tätare, och med andra ord expanderade det tidiga universumet i olika takt i olika delar. Det förutsätter i sin tur att en kvantfluktation strax ”innan” Big Bang måste ha varit i obalans. Normalt skapar kvantfluktationer ”nya universum” som förintas praktiskt taget i samma ögonblick som de uppstår på grund av partiklar växelverkar med ”virtuella partiklar” som alltid finns (trots vakuum) runt elektronen. Det betyder i så fall att regeln om bevarad energi kan brytas, men endast för mycket, mycket korta perioder. Detta torde möjliggöra skapandet av antipartikar av virtuella partiklar i jämvikt – alltså: antimateria – materia = inga nya universum alternativt övergeende i andra universum? Finns det någonstans i kvantmekaniken något som antyder att det INTE kan skapas något i eller ur ingenting eller på grund av ingenting? Nej! Men för att återgå till din tankegång: ”Om vi nu antar att allt är en vågrörelse och ljuset de facto står stilla och vibrerar med sina respektive frekvenser så har vi vänt på problemet”. Så kan vi kalla den för ”densitetsteorin” (att vi lever i en nästintill absolut täthet) löser den teorin vissa problem, men skapar p andra sida också nya.

  9. Del 2)
    Tänk om det förhåller sig så här: Elektronen har ingen fast fix plats i rummet i förhållande till atomkärnan, utan finns där vi betraktaren den. Atomkärnan växelverkar också på grund av de två krafterna: den elektromagnetiska kraften och den starka kärnkraften. Den elektromagnetiska kraften verkar frånstötande på atomkärnans elektriska positiv laddning samt att den starka kärnkraften, som verkar mellan kärnpartiklar verkar attraherande. Finns det ett mönster i dessa växlingar? Och ja enligt vissa. Växelverkningarna följer primtalssamband med egenskaper hos atomkärnor i hög spin . Finns det oändligt primtal? Avståndet varierar högst påtagligt, men via speciella matematiska tillämpningar procedurer och om man summera dessa förbi många, många primtal, kan man påvisa att summorna närmar sig siffror som liknar pi, Nu kommer vi till själva poängen: nämligen att om vi befinner oss i densitetsteorin, blir världen till när vi betraktar den och universums expansion kan därför i ett hologram motsvara atomkärnans varierande storlek. Delar vi upp rumstiden i tid och rum och bara behåller rummet, händer ju allt på en och samma gång. Tiden skulle vi då skapa själva var gång vi betraktar den, och som sådan skulle tiden ha den uppgiften att se till allt inte händer på en och samma gång. Därför tänker jag mig att när universum expanderas klart, skulle universum kunna slut med deflation (hopdragning) när all materia övergått från just materia och åter blir vad det en gång var nämligen just strålning (alla svarta hål dunstat bort Hawkingstrålning). Denna hopdragning skulle då motsvaras av växelverkan i en atomkärna i spin. Här kan alltså evighet och ögonblick vara samma sak – sett utanför hologrammet. Samt att oändlighet och nästintill absolut täthet också vara samma sak utanför hologrammet. En blixtsnabb utvidgning hos atomkärnan skulle då motsvara universums födelse och expansion och atomkärnans sammandragning i energi, skulle då motsvara universums deflation. Dessa mönster skulle då likna en cirkel = pi.

    Då skulle man kunna behålla både evighet och oändlighet samtidigt som en oändlig täthet samt ett tillstånd utan tid – där allt händer på en och samma gång. Detta skulle då vara olika sidor av samma mynt beroende var betraktaren är i förhållande till hologrammet.

  10. Det är många stenar man måste vända på i dagens vetenskap innan man träffar rätt och frågan är ju om man vill sätta en arbetslinje som under 1900-talet eller en korrekt vetenskapslinje från politiskt håll. Det sker väl när världen är mogen för det nya. Under tiden kan ju den som vill läsa på om detta på http://www.milesmathis.com. Där står det mesta om hur det egentligen fungerar, och som bekant var herrar som da Vinci eller Kepler mfl aldrig accepterade under sin samtid. Men fullt av vetenskapare i de dåtida paradigmen fick ändå snällt börja sudda i böckerna. Men det är å andra sidan inget att skämmas för om man är en riktig vetenskapsman och inte en politruk.

  11. Så mycken – iofs ”imponerande” – kunskap om detaljers detaljer utan att det förklarar någonting. Ja, vad är det man vill veta? Och man begriper inte mer bara för att man har en massa mer eller mindre tjusiga teorier (om vad?) – och med en formidabel formuleringsförmåga. Hur löd frågan på alla dessa ”svar”? Associerar till barn som sitter med en hög pusselbitar men inte vet hur helhetsbilden ser ut, för att veta hur dessa bitar skall läggas för att passa in.
    Apropå Sturmark, en besservisser, som är övertygad om att det han inte ser och vet, det finns inte!

  12. ”Anyone who claims to understand quantum theory is either lying or crazy”

    Richard Feynman

  13. Vem bestämmer Kunskapens gränser? Kunskapens har naturligtvis inga gränser. Vad är det för dumheter? Möjligen med ett undantag då, nämligen i Sturmark själv?

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here