Sverige förnekar envist sexuella övergrepp utförda av nyanlända – Nima Gholam Ali Pour

“Medan många svenskar är angelägna om att avslöja kändisar som har begått sexuella övergrepp eller sexuellt trakasserat kvinnor så är Sverige fortfarande ett land där sexuella övergrepp och våldtäkter utförda av nyanlända och illegala invandrare förnekas och döljs på elakartade sätt av delar av etablissemanget.” Det skriver Nima Gholam Ali Pour som arbetar i Malmö stads kommunfullmäktige och är engagerad i tankesmedjor specialiserade på Mellanöstern. Pour är även redaktör för den socialkonservativa nättidningen Situation Malmö.

Text: Nima Gholam Ali Pour | Originalartikel: “Sweden: Not Everyone Can Say #MeToo” | Källa: Gatestone Institute, New York

Intresset och engagemanget för “#MeToo-rörelsen” har varit stark i Sverige. En kartläggning av antalet internet-sökningar efter frasen “me too” visar att svenskar gjorde nästan tre gånger fler sökningar jämfört med invånarna i Nederländerna, som var det land som gjorde näst flest sökningar för “me too”.

Vad #MeToo-rörelsen påminner oss om i Sverige är hur frågan om sexuella trakasserier har blivit mycket politiserad. Medan många svenskar är angelägna om att avslöja kändisar som har begått sexuella övergrepp eller sexuellt trakasserat kvinnor så är Sverige fortfarande ett land där sexuella övergrepp och våldtäkter utförda av nyanlända och illegala invandrare förnekas och döljs på elakartade sätt av delar av etablissemanget.

Ett av de tydligaste exemplen är ett fall som inträffade nyligen, där våldtäktsmannen inte fördömdes och hans offer blev klandrad. Den 11 oktober 2017 dömdes Arif Moradi, en illegal migrant från Afghanistan som bor i Sverige, för att ha sexuellt ofredat en 14-årig tjej. Moradi utsågs i november 2016, av Svenska kyrkan, till ungdomsledare på ett konfirmationsläger. Vid detta läger började Moradi göra sexuella närmanden gentemot den 14-årige tjejen, fram tills natten den 12 – 13 november 2016, då det mest grövsta övergreppet ägde rum när de andra ungdomarna sov.

Offret lyckades ta sig till badrummet, där hon skickade flera SMS-meddelanden till en vän på lägret. Tillsammans sökte de två tjejerna upp församlingspedagogen Eva-Lotta Martinsson och berättade för henne vad som hade ägt rum. Församlingspedagogen bestämde sig dock för att inte anmäla händelsen till polisen. Anledningen till att församlingspedagogen inte informerade polisen var tydligen för att hon, som hon senare berättade för polisen, inte uppfattade händelsen som särskilt allvarlig. När flickans mor fick reda på vad som hade hänt så rapporterade hon det till polisen.

Moradi dömdes till villkorlig dom och dagsböter för sexuellt ofredande.

Moradi hade före händelsen i lägret blivit hyllad i svenska medier som en frispråkig nyanländ migrant som hade liberala värderingar. Senare i en intervjufrån juli 2017 sa Moradi:

“Många har utsatts för fruktansvärda grymheter. I Afghanistan talas det inte om hur tjejer mår, kvinnor har inga rättigheter alls. De flesta vet inte ens vad jämställdhet och demokrati är för något.”

Artikeln menade också att Moradi var aktiv i Riksförbundet för ensamkommande samt att han hade talat inför tusentals människor och till och med skakat hand med statsminister Stefan Löfvén. Artikelns rubrik var: “De bryr sig om de bortglömda tjejerna”.

Samma månad så dök Moradi upp i en annan artikel i tidningen Göteborgs Posten, med rubriken: “Samhället har glömt bort de ensamkommande tjejerna”. I denna artikel så beskrivs Moradi som en förkämpe för unga flickor.

I augusti 2017 så rapporterade Sveriges Radio att Moradi organiserade en sittstrejk i Göteborg mot utvisningar av afghanska migranter.

Även efter att Moradi hade sexuellt ofredat en 14-årig flicka så fortsatte svenska medier att hylla honom. Flera månader efter händelsen så fortsatte svenska medier att beskriva honom som en hjälte och förkämpe för kvinnor och mänskliga rättigheter.

Man skulle förvänta sig att efter Moradis dom, när det var bortom allt tvivel att Moradi var skyldig till brottet, att människor skulle ta avstånd från Moradi. Men det är inte så det fungerar i Sverige.

Efter avkunnandet av domen fanns det fortfarande starkt stöd för Moradi bland många svenska kvinnor. Flera “flyktingaktivister” uttryckte sitt stöd för Moradi och ville ha honom frisläppt från Migrationsverkets förvar.

Moradi fick också besök från en kvinnlig riksdagsledamot, Christina Örnebjär, som representerar Liberalerna. Örnebjär ville ha samtal med Moradi och lade upp en “selfie” med honom, men efter några arga kommentarer, tog hon ner den.

Den 14-åriga flickan som blev sexuellt ofredad av Moradi blev attackerad i sociala medier av vänsteraktivister och anklagad för att ha ljugit. En kvinna skrev i sociala medier: “Fine Arif… What comes around… Goes around… De kommer få sitt straff!!”

Ännu en aktivist skrev:

“Jo du små flickor med långa ögonfransar kan ställa till ett helvete för grabbar, män. Lite gråt och tandagnissel brukar ju hjälpa i alla lägen för tjejer, fy faaan vilka ynkliga människor, jag spyyyr.”

Om man utsätts för sexuella övergrepp av en illegal migrant i Sverige så är det svårt att säga “Me too”. Det kommer finnas många aktivister och supportrar av migranter som kommer anklaga offret för att ljuga – även när offret är endast 14 år gammal och behöver allt stöd hon kan få.

Att svenska medier döljer sexuella övergrepp begångna av migranter är inte precis en hemlighet; det har hänt flera gånger. Jag har skrivit om när större svenska tidningar har vägrat att rapportera om sexuella övergrepp begångna av migranter tills alternativmedier har tvingat dessa tidningar att skriva om dessa övergrepp.

Två saker är tydliga: Det första är att frågan om sexuella övergrepp har sedan en lång tid tillbaka varit politiserad i Sverige. Det andra är att när kontexten för ett sexuellt övergrepp är “politiskt inkorrekt” och inte förenligt med etablissemangets narrativ om migration och migranter, så kommer #MeToo-rörelsen i Sverige ofta exkludera den.

Sverige har släppt in en våg av unga manliga migranter, många av vilka har tyvärr skapat en osäker tillvaro för kvinnor; när dessa kvinnor har bett om hjälp och försökt dela sina berättelser, så har svenska medier och politiker vägrat lyssna.

Medierna i Sverige har aldrig gett svenska kvinnor ett tillfälle att berätta hur migrantkrisen som började 2015, har påverkat deras vardagsliv. Det ska inte spela någon roll vilken etnicitet eller bakgrund gärningsmannen har – men i Sverige så spelar det roll.

Det huvudsakliga narrativet för det svenska etablissemanget förklarar att all invandring berikar Sverige.

Ännu en del i etablissemangets narrativ är att Sverige är fyllt med rasister. Konstigt nog så vill många migranter ta sig till Sverige trots att Sverige enligt etablissemanget är ett land fyllt med rasister.

Med tanke på detta narrativ så är det inte någon överraskning att en kvinnlig medlem från Sverigedemokraterna inte fick tala om sina egna erfarenheter av våldtäkt på ett “Me Too”-arrangemang i Uppsala, endast på grund av hennes association med SD. Arrangören gav följande förklaring:

“Som Sverigedemokrat står hon i viss mån för åsikter som går rakt emot den värdegrund som vi som arrangerar det här står för. Och då valde vi att plocka bort henne från talarlistan. Jag hoppas att hon får berätta sin historia men i ett annat forum.”

Det är uppenbart att #MeToo-rörelsen i Sverige har blivit någonting annat än en kampanj där kvinnor stödjer varandra. Det har i praktiken blivit till en plattform för radikala feminister i Sverige. Linnéa Claesson, en kolumnist för Aftonbladet, skriver att efter #MeToo-debatten så borde alla män kalla sig feminister för att visa att de anser att kvinnor och män är lika mycket värda.

Att denna rörelse har blivit populär i Sverige är inte någon överraskning. Sverige är trots allt ett land där våldtäktsmännen ofta kommer undan. I september 2017 så rapporterade svenska medier att polisen inte hinner utreda ärenden som berör våldtäkter och sexuella övergrepp på grund av de många morden. Medierna nämnde ett fall gällande en 12-årig flicka som våldtogs i Stenungsund. Efter sex veckor så hade polisen inte kommit någon vart trots att polisen hade ett namn på den som tros ha våldtagit flickan. Det finns många liknande fall i Sverige. Kvinnor kan rätteligen känna sig orättvist behandlade.

Det huvudsakliga problemet med #MeToo-rörelsen är att istället för att förlita sig på rättsstaten så börjar människor förlita sig på sociala medier. Antalet “likes” eller “retweets” är vad som bestämmer vems erfarenheter av sexuella övergrepp som blir erkända och uppmärksammade. Om man inte har blivit trakasserad eller våldtagen av en kändis så händer ingenting. Om man har blivit utsatt för sexuella övergrepp av en nolla, så bryr sig ingen.

I Sverige så får man inte något stöd om man har blivit våldtagen av en migrant, som många exempel visar.

Kvinnor som har blivit utsatta för sexuella övergrepp behöver rättvisa. De berörda myndigheterna behöver utreda de påstådda brotten. Men det finns för få poliser i Sverige för att skapa trygghet för kvinnor. Sociala medier kan självklart inte ersätta rättsstaten.

De som hyllar #MeToo-rörelsen, som Time magazines omslag gjorde nyligen, behöver beakta att denna rörelse anpassar sig till olika nationella kontexter. I den svenska kontexten, så är sexuella övergrepp och trakasserier politiserade och underordnade ett politiskt korrekt narrativ. Följaktligen så kan kvinnor som blir överfallna av migranter inte säga “Me too” – trots det enorma stöd som finns i Sverige för #MeToo-rörelsen.

Text: Nima Gholam Ali Pour

Nima Gholam Ali Pour är ersättare i Malmö stads kommunfullmäktige och engagerad i tankesmedjor som arbetar med Mellanöstern. Han är också redaktör för den socialkonservativa nättidningen Situation Malmö. Gholam Ali Pour är författare till böckerna “Därför är mångkultur förtryck” och “Allah bestämmer inte i Sverige”.