DEBATT. Torsten Sandström listar vad svenska politiker är sämst på. På första plats kommer bostadspolitiken. “Innan svenska folket ska tvingas ge ett ineffektivt stöd till utlandet bör enligt min mening det egna folkets boende tryggas.”
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. | Bild: Gammalt hus i Sverige. Licens: CC0, Creative Commons
Det är svårt att bestämma vilket problem som landets politiker missköter mest. Uppräkningen blir lång.
- Är det skatterna som rakat i höjden?
- Eller försvaret som först nära nog lagts ned, för att därefter ges ett nytt darrigt liv?
- Möjligtvis en arbetsmarknad som lämnar invandrare utan jobb pga alltför höga löner för oskolad personal?
- Eller är det kanske EU som belastar svensk budget, samtidigt som oläsbara monsterlagar i stil med GDPR kostar företag och allmänhet pengar respektive besvär?
- Troligtvis säger någon sjukvårdens långa och tunga köer?
Men trots stenhård konkurrens vill jag ändå peka ut bostadspolitiken som det svenska politiska systemets superelände. Varför den föga smickrande topposition?
Social dignitet. Frågan om tak över huvudet är en grundläggande förutsättning för ett bra liv. I ett samhälle där det stora flertalet medborgare flyttat till staden blir byggandet av bostäder en viktig samhällsfråga. Den offentliga makten måste skapa övergripande normer så att individerna själva kan göra dynamiska bostadsval. Det duger inte med bidrag samt en hyres-, skatte- och planreglering som leder till inlåsning. Bostadsfrågan måste marknadsanpassas och avregleras, så att ett vettigt byggande sätts igång.
Varaktighet. Eländet har många decennier på nacken. Under mer än femtio års tid har svenska politiker gynnat boende i villor och bostadsrätter. Även centralt belägna hyresrätter har via lagstiftning blivit en golden handshake. Handeln med svartkontrakt blomstrar.
Korporativism. Inlåsningen syns tydligast i att S-partiets stödorganisation Hyresgästföreningen i svensk lag getts mandat att hålla ner hyrorna för attraktiva bostäder i centrala lägen samt spika hyresnivån för andra lägenheter. I detta lagreglerade hyresinferno agerar även ett antal offentliga myndigheter genom krav på detaljerade planer och kvalitetsnivåer. Detta har gjort det närmast omöjligt bygga snabbt och billigt. Själva tanken om en friare bostads- och hyresmarknad har blivit en styggelse för politiker och byråkrater. Ändå förefaller friare marknadsrörelser vara den enda tänkbara – och hittills oprövade – lösningen på dagens problem.
Skatte-elände. Ett stort problem är de drivkrafter för boendet som landet ledande politiska partier bestämt i svensk skattelagstiftning. Den generositet som politikerna visar bostadsköp via banklån är helt enkelt orättfärdig! Avdragsgilla räntor till 30% samt i praktiken närmast slopad beskattning av bostäders värde. Utan att återgå till forna tiders extrema skatt på taxeringsvärden är det rimligt att skapa ett avgiftssystem som tydligare belastar dyrbara villor än billigare. I alla civiliserade länder beskattas fast egendom på grund av att det är enkelt effektivt. Vidare skapar slopade ränteavdrag och fastighetskatt lägre priser på villor och bostadsrätter. Därmed kanske en öppning för unga att komma in på bostadsmarknaden? Men i vart fall ett stopp för den hiskeliga tanken om att göra det som kallas en ”bostadskarriär”.
Bidragselände. Många svenska hushåll uppbär bostadsbidrag på mellan 20.000 till 30.000 kronor per år. Det är kanske rimligt, med hänsyn till skatteförmåner som boende i villor och hyresrätter får. Men bostadsbidrag blir kontraproduktiva. Incitament till billigare bostadsproduktion och lägre hyror försvinner. Sak samma med lusten att jobba mer för att öka lönen (med minskat bidrag som följd). Bostadsbidragen låser in människorna i S-partiets och Hyresgästföreningens centraliserade modell. Alltså i en konstruktion som basunerar ut att statlig politisk styrning krävs för bostadsmarknaden. Resultatet av styrningen har blivit att svensk bostadsmarknad förlamats.
Ljusblå dunster. I höstens riksdagsval såg vi affischer från de etablerade politiska partierna, som utlovade fler lägenheter och lägre hyror. Man behöver inte ha gott minne för att konstatera att liknande löften utlovats under decennier. På så vis har en misskött bostads- och skattepolitik gett den politiska eliten gyllene argument i många valrörelser. Vill man vara cynisk tycks det vara argument som ledande politiker inte vill vara utan. Svensk bostadspolitik är alltså genomdålig, helt enkelt. Det är delvis en följd av en rutten skattepolitik och mängder av byråkratiska felsteg.
Vad bör ske? Lösningen är ingen kvick fix. Men en första del i en avreglering är ett slopande av hyresregleringen och en rejäl förenkling av planlagstiftningen. Marknadshyror och snabbare samt friare byggande är alltså ett mycket viktigt steg.
Ett andra steg är ett nytt skattetänk. Ponera att statsskatten sänks med exv tio procent rakt över. Detta bör medföra att boende i villor och bostadsrätter klarar av ett slopande av ränteavdragen (vid beskattningen) och kan betala banken helt ur egen ficka. Även några hyresgäster får på så vis ut mer av sin lön, så att de kan strykas som mottagare av bostadsbidrag. Men det rör sannolikt en begränsad krets. De övriga bör ges en total befrielse från skatt, så länge lönen inte räcker för att täcka hyran.
Det hyresproblem som ändå kvarstår rör de mottagare av bostadsbidrag som har mycket låga inkomster av lön eller pension (och inte betalar skatt). I ett tredje steg måste därför bostadsbidragen läggas om. Sannolikt krävs någon form av bidrag. En pragmatisk lösning är att staten tar vad som behövs från SIDA:s budget på idag omkring 42 miljarder. Varför inte omfördela 50 % av detta anslag så att utgifter för bostadsbidrag och den sänkta statsskatten (se ovan) kompenseras? Innan svenska folket ska tvingas ge ett ineffektivt stöd till utlandet bör enligt min mening det egna folkets boende tryggas.
Någon invänder kanske att privata byggare och ägare av hyresfastigheter gynnas av mina förslag. Ungefär som dagens banker kammar hem pengar på skattesubventionerad utlåning till ägare av privatfastigheter.
Jag inser risken. Men jag utgår från att en avreglering skapar incitament för ett rejält ökat utbud av bostäder. Häri ligger samtidigt en prispress nedåt på hyrorna i nyproduktionen (och upp till marknadsnivån i centrala lägen). Och framför allt innebär ett ökat utbud att fler får tak över huvudet. Alltså sammantaget: mindre politik och mer verkstad. Precis vad vårt land behöver!
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)