DEBATT. Under rådande coronakris försvann många företags intäkter mycket snabbt. Men de hade kvar sina kostnader: lokalhyror, löner till anställda, fakturor från leverantörer, räntor och avbetalningar på lån, etc. Få hade – eller har – reserver för mer än någon vecka eller månad.
Därför måste regeringen omgående ge företagen stöd för att rida ut krisen, men det stöter på rent känslomässiga hinder. Alla företag är inte lika populära. Företag finns av många slag och storlekar från stora börsföretag till små familjeföretag och enskilda firmor.
Vår S-ledda regering förstår sig bättre på och sympatiserar med stora, tillverkande börsföretag med tusentals anställda och kollektivavtal. De passar in i Socialdemokraternas verklighetsbild, men regeringen har svårare för mindre företag – och särskilt för deras ägare, företagarna.
Att ge stöd till familjeföretag och enskilda firmor är ju att ge stöd till deras ägare. Till kapitalister! Denna enkla tankemodell är nästan inympad i ”rörelsen” och kommer fram just i tider av kris, trots högtidstal om företagares och ”entreprenörers” förträfflighet.
Enligt denna tankemodell är det bara de anställda, löntagarna, som behöver stöd. Företagaren förväntas kämpa till slutet, innan staten griper in och ”räddar” de anställda från företagarens misslyckande – som bara befäster den inympade synen på företagare.
Anställda som ”räddas” kan sedan tacka för räddningen med sina röster. Men som skattebetalare har de själva betalat för sin ”räddning”. Och nu finns inget företag kvar att komma tillbaka till.
Text: Tege Tornvall, Leksand