Johan Stiernstedt skrev boken: ”Den galna psykiatrin”

11
1165
Johan Stiernstedt - Pressfoto: Siljans Måsar
Johan Stiernstedt – Pressfoto: Siljans Måsar

LITTERATUR. Konsumtionen av psykofarmaka ökar lavinartat och så gör även sjukskrivningarna för psykiatriska diagnoser. Bland unga ökar även antalet självmord stadigt. Något är helt på tok inom psykiatrin, vilken mer eller mindre betraktar människan som en maskin. Det menar psykiatern och psykoterapeuten Johan Stiernstedt, som i boken Den galna psykiatrin beskriver en vårdapparat i förfall, men också hur utvecklingen kan vändas.

Johan Stiernstedt har vigt hela sitt yrkesliv åt människor med psykisk ohälsa. Först under ett stort antal år som psykiater inom psykiatrin och sedan som psykoterapeut med egen verksamhet. Som ung läkare ville han göra skillnad för de patienter han mötte, men insåg snart att det varken fanns tid eller resurser att möta sina patienters behov av fördjupande samtal.

Han fastnade i ett ekorrhjul där många av patientmötena nästan uteslutande kom att handla om medicinering, sjukskrivningar och eventuella läkemedelsbiverkningar. Frustrationen ökade, och så småningom utbildade han sig vidare till psykoterapeut.

”Under mina år inom psykiatrin krockade min människosyn med tiden alltmer med psykiatrins ensidigt biologiska syn, där man fokuserar mycket på hjärnan och dess signalsubstanser – något som har lett till kraftigt ökande mängder psykofarmaka på bekostnad av samtal och psykoterapi. Det mänskliga mötet sätts på undantag, liksom samtal och arbete med tankar, känslor, livssituation och existentiella frågor. Människor mår allt sämre, men får inte någon bra hjälp. Att skriva en bok om de här missförhållandena och psykiatrins snedvridning, kändes till slut som en nödvändighet”, berättar Johan Stiernstedt.

Din bok handlar framför allt om den dysfunktionella psykiatrin med dess ensidiga fokus på psykofarmaka – men det finns även kapitel som lyfter fram synen på människan och hennes mer andliga sida. Varför?

”De existentiella frågorna har alltid intresserat mig, och sedan lång tid tillbaka har jag en mycket stark övertygelse om att det finns en mycket verklig andlig dimension av tillvaron, vid sidan av vår fysiska verklighet. Jag tvivlar inte det minsta på att vi alla har en själ som överlever döden, men jag tillhör inte någon traditionell religion. De stora frågorna om existensen är ju även kopplade till vilken människosyn vi har, vilken i hög grad påverkar vilken typ av vård och psykiatri vi kan erbjuda. En ensidigt biologisk världsbild gynnar medicinering och elbehandling, på bekostnad av psykoterapi.”

Vad skulle du säga är ditt centrala budskap?

”Psykiatrin behöver gå från piller till samtal. Från ”hjärnans kemi”, till lyssnande. Från en ensidig fokusering på signalsubstanser till en betydligt mer vid syn på vad en människa är. De stora ekonomiska resurser som vi nu, via läkemedelssubventionen, satsar på psykofarmaka, skulle på sikt kunna överföras till att göra det betydligt lättare att få subventionerad psykoterapi – exempelvis via högkostnadskortet. Erfarenheter från Tyskland och Finland tyder på att det skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt, förutom att många människor förstås skulle må bättre.”

Varför har du valt just detta?

”Det har varit helt självklart att boken skulle handla om detta. Det rör sig om det som har engagerat och upptagit hela mitt yrkesliv. Där har jag under mycket långa perioder fungerat både i rollen som medicinförskrivande psykiater, samt i rollen som enbart psykoterapeut som inte förskriver mediciner. Det är erfarenheter från två helt olika sätt att arbeta.”

Vad vill du allra helst förmedla till dina läsare?

”Våga tro att du själv kan påverka ditt mående, att du själv kan styra ditt liv. Våga tro att du inte är beroende av nivåerna på hjärnans signalsubstanser, eller att du måste ha psykofarmaka. Ha modet att tro att det är möjligt att jobba med dina tankar, känslor och beteenden. Våga tro att vi människor är något utöver våra fysiska kroppar. Ha modet att tro att vi inte bara är någon sorts avancerade datorer. Och – testa tanken att vi har en själ som överlever döden”, föreslår Johan Stiernstedt.

Text och intervju: Gabriella Lücke | Boken ges ut av Förlagshuset Siljans Måsar

Relaterat


  • NewsVoice kräver äkta för- och efternamn för den som vill kommentera efter artiklar. Varför?
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

11 KOMMENTARER

  1. En välkommen bok i debatten. Texten är väldigt försiktig, trevande. Att svensk psykiatri enbart rör sig kring medicinbiologiska processer borde inte komma som en överraskning för en läkare, som specialiserar sig på psykiatri.

    Först läkarutbildningen på drygt fem år. Sedan allmäntjänstgöring på nästan 2 år. Här hoppar läkare mellan olika specialiseringar, där kliniskt arbete står i centrum som en introduktion till läkaryrket: nio månader inom invärtesmedicinska specialiteter, och barn- och ungdomsmedicin, kirurgiska specialiteter, på vardera tre månader inom vardera grupp. Sedan just tre månader inom psykiatri eller barn- och ungdomspsykiatri. Vidare sex månader inom allmänmedicin för att få läkarlicensen dvs bli legitimerad läkare med rätt att utförda ett så kallat vårdintyg. Sedan ytterligare hela fem år av specialiseringsutbildning inom psykiatri för att bli psykiater. Redan under de inledande åtta terminerna borde det stå tämligen klart att hela utbildningen kretsar kring medicinbiologisk människosyn. Som om det inte skulle vara nog borde tre månaders praktik inom psykiatrin vara tämligen klargörande att här ges inte mycket utrymme åt psykodynamik inte. Att sedan praktiskt tjänstgöra som psykiatriker under flera år inom svensk psykiatri?

    När trillade polletten ner?

  2. En bok i rätt riktning. Instämmer helt i att man kan påverka sitt mående. Det är kvantteori och Big Pharma är inte glad åt det.

  3. Anser bara att försäljningsargumentet i hans bok: leg läkare, i till lägg till utbildad psykiatriker, plötsligen upptäcker att svensk psykiatrin är medicinbiologisk?

  4. Äntligen en svensk psykiatriker som tar bladet från munnen och beskriver den bedrägliga svenska psykiatrin.
    Mycket riktigt är anser den att människan är en själslös maskin, vilket motiverar sinnesförändande psykofarmaka och starkstöm som sk botemedel för psykiska problem. Däremot tas föga hänsyn till att vilja bearbeta och hantera tidigare traumatiska händelser, förtryck och underliggande fysiska åkommor.

  5. Samla alla berörda och samtala öppet om allt som är av intresse!
    Varje människa i nöd behöver omges av en ” by” som bryr sig. Vilka ska då kallas? Lätt att säga – De som skulle komma på begravningen om personen tog sitt liv.
    Anställda inom sjukvården vill nog väl. Men den ”kärleken” kan bara ge tillfälligt stöd. Personal får på inga villkor gå in och ersätta de personer som alltid finns kring en människa. De kan dessvärre få stor betydelse då de ju har tillgång till droger.
    Se gärna den problematiska personen som en anledning att träffas. Att visa att man bryr sig räcker långt. Bjud gärna in de professionella. De har en del att lära ut – och att lära.
    I mitt arbete som socionom samlade jag ofta ”byn”. Jag fann då att denna samling hade större förmåga att finna relevanta vägar än professionella och nämndemän.

    • Bra kommentar Mats!
      Att människor i problemets närhet blir/är involverade i att stödja och hjälpa är allt som har betydelse i livet ja det säger all min erfarenhet inom ”psykisk” men varför inte fysisk ohälsa? Vi är allt eller inget svårare är det inte.

      • Låter bra på pappret. Hur många har erfarenhet kring nära anhöriga med psykisk ohälsa medels psykosgenomslag? Det sista man önskar är att ens nära anhörig skall låsas in på psyket, i vissa fall är det de bästa som kan hända.

  6. ”Diagnoser”, ”Nyord” eller symptom?

    Allt fler och allt yngre, verkar få diagnoser med allt längre och längre namn. Allt fler och allt yngre, verkar äta ”lyckopiller” och annat ”legaliserat knark” i allt högre utsträckning. Beror detta på att psykiatrin har blivit duktigare att sätta namn på något som egentligen alltid har funnits och som tidigare ”självmedicinerades med exempelvis alkohol? Eller, är detta ett symptom på att människors verklighet, nu har börjat bli så komplicerad och ”jobbig”, att man nu måste ”medicineras” för att orka med den?

    I det första fallet så ser vi egentligen ingen reell ökning av andelen symtom, utan bara en tendens till att läkarna har blivit duktigare på att klassificera och sätta etiketter på dessa. (Verkligheten ser ut som den alltid har gjort. Vi har bara blivit duktigare på att beskriva den).

    I det andra fallet så ser vi en reell ökning av andelen symptom och därmed av andelen diagnoser. Denna reella ökning av andelen diagnoser skulle då kunna förklaras av förändringar i vår miljö, vilka givit upphov till hårdare livsbetingelser. (I detta fall, så ser vi att vår verklighet faktiskt har förändrats och att detta skulle kunna vara orsaken till den ökade andelen diagnoser.)

    Jag är fullt medveten om att verkligheten sällan är renodlad, såsom i dessa två fallbeskrivningar. Jag skulle dock vara betydligt mer oroad om verkligheten ser ut som ”i det andra fallet” än som ”i det första fallet”. Därav frågeställningen.

    • Håller delvis med om att existensend villkor alltid varit de samma. Människan miljö däremot har drastiskt förändrades, radikalt. Dels har vi msten, som Big Good serverar en majoritet av världens befolkningar. Dels har vi den elektronmagnetiskastrålningsmogen. På andra sätt ser vi också mycket snabba förändringar, framför i ändrade umgängesformer. Listan kan göras lång.

      Psykistrin däremot har förändrats till det bättre. Bara i USA har fler ”psykpatienter” dött på mentalsjukhusen, än i USAs samtliga krig tillsammans (inbördeskriget undantaget). Också här i Sverige har vi åtskilliga patienter som avlidigt, på grund av medicinska experiment, undernäring och på slutna anstalter, framför allt under första hälften av 1900-talet.

      Det som hänt är att psykistrin utökat sina domäner, med början under första världskriget.

  7. Gör som så, att finn en egen lägre emotion. Känn den. Vänd så på hela scenariot och beundra din egen låga emotion. Då har du två (2) poler. Om inte annat får du ett gott skratt.

  8. En välkommen och efterlängtat bok men den får inte vara för försiktig. Grundläggande fel i hela detta maskintänkande inte bara inom Psykiatrin är att vi är levande varelser och inga maskiner.
    Det diskuteras aldrig trots att vetenskapen redan har visat att en tanke eller känsla blir uttryckt i kroppen som en kemisk reaktion. Med detta paradigm i tanken så kan aldrig ytterligare kemi som tillförs utifrån ger en långsiktig ändring av tanken eller känslor, bara ett bedövande och ett kaos. Man måste arbeta med att ifrågasätta sina tankar som Åke beskriver, men där behöver man ibland hjälp av en professionell eller bara en medmänniska, det räcker långt.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här