Jan Norbergs bok: Kapitel 12-13: The show must go on – Medverkan i SVT

-

Newsvoice publicerar Jan Norbergs bok: “Det kunde ha varit din mamma – Fallet Mariana” kapitel 12 och 13. Boken handlar om hur äldreomsorgen och rättsväsendet i Sundsvalls kommun rättshavererar.

Lyssna på det 12:e och 13:e kapitlet som ljudbok – Läs även kapitel 11 | Se alla publicerade kapitel | Jan Norberg (foto: NewsVoice) och Eva-Rönnbäck (infälld, foto: SVT)

Nåja, tillbaka till denna något osannolika men bisarra historia. Det är nu försommar år 2013 och Mamma har sakta, efter mina olika interventioner, börjat stabilisera sig rent medicinskt.

Självklart var hon nu en spillra av sitt forna jag men hon hade mot alla odds överlevt det senaste årets pärs, men så var hon också av norrländskt virke och i grunden försedd med en livsvilja som få, men säg den glädje som består, helt plötsligt dimper det ned en kallelse till ett möte med socialtjänstens företrädare.

Det är vid sådana här tillfällen man snabbt skall ta fram något sederande.

Mötet skulle ske hos Socialtjänsten vid Sundsvalls kommun den 13/6 kl 13.00, och enligt kallelsen handlade det om ”ett uppföljningsmöte kring Mariannas hälsotillstånd och framtid”.

Ridån dras upp och föreställningens Akt 3 kan börja

Nu ramlade polletten ned för vad allt detta i grunden hade handlat om, Sundsvalls kommun hade omsorgsfullt förberett sitt nästa drag i denna envig mellan mig och min mamma på ena sidan och sina egna diaboliska planer på andra sidan.

Nu skulle man en gång för alla bli kvitt problemet med en besvärlig anhörig vilken aldrig lät dem enväldigt ta befälet över min mamma.

Jag hade pga hård arbetsbelastning svårt att komma ifrån på det utsatta datumet så jag lyckades förlägga mötet till en fredag eftermiddag kl 15.00 den 5/7 hemma hos Mariana.

Något som de ytterst motvilligt kunde acceptera.

Jag försökte förgäves innan mötet få en mer preciserad agenda för mötet, men jag möttes enbart av allsköns nonsensliknande svar.

Mariana hamnar i rullstol för säkerhets skull

I ett obevakat ögonblick hade Allégården tidigare bakom ryggen på mig och utan att inhämta mitt eller Marianas samtycke transporterat henne till sjukhusets avdelning 14 för att prova ut ett stöd för hennes ena knä som givetvis hade tagit stryk efter alla dessa fallolyckor.

Väl där på sjukhuset hade man med all kraft tryckt på för att sjukhusets personal vid Avd 14 skulle inkomma med ett utlåtande i boendefrågan, dvs att Mariana inte längre, på grund av sina knäbesvär, kunde bo kvar vid Allégården.

När jag själv ringde till denna avdelning så berättade personalen där att de upplevde ett mycket stort obehag av att bli indragna i denna infekterade strid.

Alla inom vårdsvängen i Sundsvall kände ju vid det här laget till fallet Mariana som det kallades i media.

Personen bakom dessa påtryckningar visade sig vara Jolanta Sörebäck, återigen hade hon svårigheter att komma över sitt personliga tillkortakommande i Tingsrätten och Hovrätten.

Jan Norberg (selfie) och Jolanta Sörebäck (skärmdump från ST.nu)
Jan Norberg (selfie) och Jolanta Sörebäck (skärmdump från ST.nu)

Laglighetsprövning är inte Sundsvalls kommun starkaste kort

Medveten om vilken generalplan Sundsvalls kommun hade inför mötet den 5/7 2013 så kollade jag givetvis upp vilket lagligt stöd de hade för sin plan.

När jag insåg hur lönlösa deras försök verkligen var så tog jag det hela med knusende ro.

Jag var till och med lite road av deras befängda försök att få mamma flyttad från sin kontraktuellt helt legalt förhyrda lägenhet.

Om jag minns rätt så inställde sig 4 kvinnor med spända anletsdrag från Socialtjänsten till mötet, plus hennes kontaktperson ibland hemtjänstpersonalen, samt givetvis Allégårdens svar på Nurse Rached alias Pia Magnusson.

Mammas vardagsrum var fullt.

Spela alltid in möten med myndighetspersoner

Jag och mamma bjöd på kaffe och fikabröd och såg fram emot en intressant diskussion.

När jag lade fram min mobiltelefon med inspelning påslagen så började cirkusen, samtliga kvinnor kacklade i munnen på varandra dock med samma budskap, att jag skulle stänga av inspelningen.

Jag förklarade då att jag inget hade att dölja så endera var inspelningen av mötet accepterat eller så var mötet över, innan det ens hunnit börja.

Intressant start på ett intressant möte.

För att göra en lång historia kort så framförde de egentligen endast ett samlat budskap, Mariana skulle flyttas till ett särskilt gruppboende för dementa.

Jag fann mig med ett snett leende föranledd att fråga med vilket lagstöd de såg sig förmögna att kunna genomföra en sådan flytt.

Marianas min röjde mycket väl vad hon själv kände när dessa kvinnliga marodörer återigen hotade hennes tillvaro, hemma hos henne själv i sin egen lägenhet.

Kom ihåg att Mariana inför flytten till Allégården hade åkt runt och besökt nästan alla äldreboenden i Sundsvalls kommun och att hon då uttryckt sin innerliga önskan att aldrig behöva hamna på den sortens boende som dessa kvinnliga marodörer nu föreslog.

Ett så okänsligt agerande att man får nypa sig armen innan man inser att dessa kvinnor saknar all taktkänsla, att med mamma fysiskt närvarande sitta och tala över hennes huvud om så känsliga saker säger det mesta om hur de betraktar sina respektive yrkesroller, men framför allt hur de totalt struntar i den detta berör, dvs Mamma.

När en timme gått och dessa kvinnor var och en fått upprepa sitt budskap tog jag till orda och tackade för ”erbjudandet” men att jag och mamma vänligt, men mycket bestämt, avstod från deras ”erbjudande”.

Deras upprördhet visste nu inga gränser varför jag blev tvungen att be dem lämna mig och min mamma i fred.

Själv var jag helt lugn och jag satt efteråt med mamma och försökte tröstande förklara för henne att hon inte skulle vara orolig inför framtiden, hon skulle givetvis känna sig så trygg hon kunde i sin lilla lägenhet.

”Kan jag lita på det” kom som hennes slutliga fråga till mig, då var det svårt att hålla tårarna tillbaka.

Kunde hon verkligen lita på det?

Kommunens förslagenhet vet inga gränser

Personligen trodde jag att detta befängda försök att få henne flyttad nu skulle vara förpassat till den sophög där det hörde hemma. Ack, vad jag bedrog mig.

Kommunen tog nu en riktig rövare och hävdade att jag för min mammas del vid det inspelade mötet krävt fortsatt dygnet runt tillsyn, något som kommunen själva tidigare, och utan min begäran satt in.

Det var, enligt deras syn, att betrakta som en begäran från min sida att denna dygnet runt tillsyn skulle bestå.

Dialog innan förhandling i Förvaltningsrätten

Jag kommunicerade därför min uppfattning att de givetvis kunde dra tillbaka sitt tidigare beslut om dygnet runt tillsyn men passade då självklart på att påpeka mitt sannolika överklagande av ett sånt beslut.

En överklagan de näppeligen skulle kunna försvara i Förvaltningsrätten då det var de själva som ensidigt bedömt det medicinska behovet som nödvändigt.

Allt detta var ju i vanlig ordning teater och en enda stor lögn, jag hade ju istället uttryckt mitt gillande av denna dygnet runt tillsyn.

Den var också motiverad ur fler än ett perspektiv.

Socialtjänsten fattar sitt formella beslut

Socialtjänsten fattade dock formellt beslut om att ”avslå” en begäran som aldrig framställts, sådana är di, de ”seriösa” socialtjänstkvinnorna när de skall försöka vara smarta.

Vi tvistade lite om detaljerna kring behovet av dygnet runt tillsyn, men vi var i grund och botten egentligen helt överens om behovet.

Dock ville kommunen istället erbjuda byte av Marianas boendeform för att kunna upprätthålla den erforderliga dygnet-runt-tillsynen.

Kommunen hävdade bland annat att jag skulle ha accepterat detta vid vårt möte samt att de via vittnesmål kunde styrka detta från dem vilka närvarade vid mötet.

Sannolikt hade de redan glömt att jag spelade in vårt möte.

Nu började de så sakta förstå att detta ärende skulle bli föremål för rättslig prövning i Förvaltningsrätten.

Jag inkom därför under senhösten 2013 med en överklagan av deras beslut till Förvaltningsrätten, vid den muntliga förhandlingen i januari 2014 så hade kommunen förstärkt sitt lag med en för mig ny spelare, Eva Rönnbäck, vars roll det var att som ansvarig utredare och jurist bistå sina mer hysteriskt lagda kollegor ibland alla dessa elaka och omänskliga socialtjänstkvinnor.

Sundsvalls kommun återigen segervissa inför förhandlingen i Förvaltningsrätten

De två kvinnor som kommit till förhandlingen vid Förvaltningsrätten var denna Eva Rönnbäck och hennes kollega Eva Jonsson, båda kunde ses småflinande, lätt fnissande och fyllda av tillförsikt inför denna muntliga förhandling.

Jag skötte själv min egen plädering för mammas del och hade tillkallat två sakkunnigvittnen för att kunna styrka min framställan.

Humöret sjönk snabbt på dessa två kommunala representanter när de under förhandlingens gång blev mer eller mindre krossade.

Mitt minne är ju att jag dock blev förvånad över kommunens alla intyg och övriga handlingar som man nu plötsligt utan förvarning började plocka fram vid förhandlingen i Förvaltningsrätten.

Något jag med viss framgång ändå vände emot kommunen, då jag ansåg att detta bevisade att kommunens agerande varit uppsåtligt, planerat och systematiserat för att på oriktiga grunder få bort mamma ifrån sitt boende.

Hon hade bevisligen ett helt normalt hyreskontrakt med civilrättsligt stöd i Hyreslagen, men i botten fanns det ju som sagt ingen ansökan, ej heller något lagstöd för kommunens ambition att få mamma flyttad.

Hela denna ondsint planerade operation hade återigen misslyckats.

When will they ever learn, som trion Peter, Paul and Mary sjöng i visan Where have all the flowers gone från 1962.

Jag har lagt en sak på minnet från den här holmgången, kommunen försökte som ett av sina huvudsakliga argument åberopa kostnadsskäl för att få mamma flyttad från sin lägenhet.

Det tråkiga är ju att detta överhuvudtaget, rent legalt, inte är ett skäl som går att åberopa, dvs kommunen räknar uppenbarligen aldrig med att bli ordentligt synade på detaljnivå av motparten vid ett rättsligt förfarande i domstol, där motparten är en snart 90 årig dement kvinna.

Möjligen spelade det en viss roll att jag så grundligt krossat kommunen med den tidigare Hovrättsdomen, förvaltningsrättens ordförande visste därför sannolikt att jag skulle överklaga Förvaltningsrättens beslut till Kammarrätten om den gick mamma emot.

Sundsvalls kommun tuggade nu efter rättens dom ren, vit och löddrande fradga och några av dess företrädare ville enligt uppgift genast överklaga domen i Kammarrätten men efter en viss palaver ibland de inblandade valde Sundsvalls kommun åter igen att avstå från prövning i nästa instans.

Åtminstone temporärt skulle det visa sig.

Tablå!


Kapitel 13 – Åldersdiskriminering

Efter denna pärs ville jag, och som nämnts lite i förbigående tidigare, pröva alla vägar för att hjälpa våra gamla, svaga och sjuka.

Jag hade som tidigare nämnts därför en viss dialog med en annan myndighet med ett särskilt tillsynsansvar för olika former av diskriminering, Diskrimineringsombudsmannen (DO).

När jag engagerar mig så gör jag det till 100% och då jag vid mina efterforskningar fann att det redan var kriminaliserat att diskriminera äldre just på grund av ålder så tog jag kontakt med två av våra större pensionärsorganisationer.

PRO visade ett mycket svalt intresse, däremot SPF hade faktiskt en äldre gentleman vid namn Lars Nilsson engagerad, vilken hade just denna typ av diskriminering av äldre som sin specialitet.

Han kallade det för ålderism och tryckte på ordentligt via den dåvarande ordf, f.d. centerpolitikern Karl-Erik Olsson, för att frågan om åldersdiskriminering, och då särskilt när det rör medicinsk behandling, skulle prioriteras av SPF, med syftet att påverka politikerna så att de lagstiftar emot denna form av diskriminering i särskild ordning.

Hedervärd och vacker tanke men ack så långt bort i tiden innan vi kan se några effekter.

När jag började forska mer på djupet så fanns det redan ett EU direktiv som förbjöd denna typ av åldersdiskriminering.

Principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder – Direktiv 2000/78/EG

Den gode professorn Lars Nilsson råkade olyckligtvis i april 2014 bli överkörd på ett övergångsställe i Stockholm varvid jag tappade sugen att fortsätta driva frågan om ålderism. RIP Lars.

Det finns också en lång rad domar i Hovrätten där åldersdiskriminering varit uppe till prövning och där utslagen relativt ofta faktiskt har varit till de gamla människornas fördel.

Så jag släppte därför mitt engagemang för åldersdiskriminering hos SPF och även om jag möjligen kunnat utnyttja DO:s extremfeministiska agenda så gjorde min moraluppfattning att jag ändå valde bort att driva mammas ärende via DO.

Jag förde även en del samtal om detta med organisationen Centrum För Rättvisa som ibland i EU-rätten har vunnit en del kontroversiella mål på olika områden.

Nu råkade den kille som utsågs hos CFR få barn i samma veva och han var därmed på s.k. pappaledighet ett antal månader. Jag släppte därför den tråden också.

Mitt fokus kom av självklara skäl att behöva begränsas, jag hade ju, trots mitt brinnande intresse, inte tid att enbart ägna mig åt detta.

Jag hade ju också ett jobb att sköta, men framför allt så var min omsorg för min mamma det som alltid kom först.

Dagarna blev många och långa när jag drogs allt djupare in i detta drama, en del gånger ställde jag mig själv frågan om alla dessa ansträngningar var värda priset?

Visst var jag flitigt i elden under de här åren, att träffa och samtala med en lång rad människor och organisationer var en del av min vardag.

Listan kan göras mycket lång för alla vilka jag på ett eller annat sätt kommunicerat med, Arbetsmiljöverket, Riksdagens Utrednings Tjänst, Uppdrag Granskning, Kaliber, Metro, DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, Socialstyrelsen, IVO, Demensförbundet, RFHL, SR P1, Krister Westerlund vid Alzheimerföreningen, Lisa Magnusson, Jarl Strömbäck, Anna-Lena Lodenius, mfl, mfl.

Alvar 95 i Karlstad

Det är ändå en episod som etsat sig fast mer än andra, sommaren 2013 ringde det en kvinna från Karlstad.

Hon hade på något sätt hört och sett min pågående kamp för mamma och insett att webbkameror kanske skulle vara henne till hjälp också, då omständigheterna för hennes 95 årige pappa i stort sett var desamma som för min mamma.

Kvinnan var klart bekymrad för att hemtjänstpersonalen rent fysiskt faktiskt försökt ta pappan av daga men inte ens jag, med mina egna mycket bisarra upplevelser i bagaget, kunde föreställa mig att något sånt förekom på ett kommunalt servicehusboende.

Det skulle alltså finnas aktiva mördare anställda vid hemtjänsten, begivna på att döda gamlingar.

Hemska tanke.

Jag var av självklara skäl mycket skeptisk till hela hennes historia och tackade nej till att hjälpa henne.

Ett tag senare återkom kvinnan med färska ljudupptagningar ifrån pappans lägenhet, hon hade stoppat in ljudupptagningsutrustning i pappans låsbara sängbordslåda.

Alltför klart kunde man höra att personalen minsann inte var särskilt snälla i sin behandling av Alvar som var pappans namn.

Det var ju självklart svårt att bedöma graden av deras ”misshandel” utan att se den, men bara det faktum att personalen uppträdde med ett visst våld och samtidigt högt och tydligt uttryckte sitt tydliga och uppenbara förakt för honom och hans dotter gjorde att jag snabbt ångrade mitt beslut att inte hjälpa denna stackars kvinna, vilken såklart var orolig för sin 95 åriga pappas liv.

Då mitt hjärta ömmar för de stackars gamla som skall tvingas utstå all denna förnedrande behandling så tog jag mig, efter vissa förberedelser under hösten, till Karlstad strax efter Nyår 2014 till boendet för att på ort och ställe själv se och träffa såväl Alvar 95 som dennes dotter.

SVT drar mig och Kommunal in i morgonsoffans rampljus 

Självklart finns det mellan olika regionala SVT redaktioner ett visst samarbete så detta besök hade via SVT:s lokalredaktion i Sundsvall fångats upp av Karin Malmborg vid SVT i Karlstad.

Alvars dotter ville av olika skäl att jag skulle företräda henne och hennes pappa och för att kunna kommunicera med alla de berörda parterna behövde jag en fullmakt, med hjälp av den hade jag nu i alla fall kommit iväg till Karlstad.

Där väntade lite oväntat SVT och efter en viss diskussion så genomfördes en intervju i Alvars lägenhet och den i sin tur fångades snabbt upp av SVT på riksplanet.

Till saken hör ju att Kommunal vid det här laget började bli riktigt förbannade på min framfart, jag hade ju besegrat dem i Sundsvalls kommun.

Nu var man klart bekymrade att en liten betydelselös privatperson som jag skulle kunna slå tillbaka det mäktiga fackförbundet Kommunal över hela landet, Lillemor Lång hade nog en aktiv del i detta.

När så SVT:s morgonprogram i Stockholm därför endast någon dag senare ringde upp och ville att jag skulle komma till morgonstudion så var min fråga om någon fler skulle deltaga.

Då fick jag veta att inslaget från Karlstad hade gjort Kommunals ledning vid LO-borgen i Stockholm totalt vansinniga och de hade i vanlig ordning då ringt upp SVT och på sitt så typiska sossemanér ”beställt” ett inslag i den skattefinansierade TV-kanalens morgonprogram.

Det är så det går till bakom kulisserna inom den politiskt korrekta och skattefinansierade SVT/SR koncernen.

Jag hade emellertid inget att frukta och särskilt rädd av mig är jag väl inte heller, varför jag tackade ja till att medverka.

På plats i lokalerna såg jag hur en av Kommunals pampar med en klan av medarbetare satt och diskuterade intensivt inför vår drabbning i studion.

Det bästa med s.k. morgon-TV är att det är direktsändning så någon redigering blir det inte frågan om.

John Crispinsson och Marianne Rundström som för dagen agerade studiovärdar tog sin an ämnet på ett för mig lite oväntat sätt, icke desto mindre roligt och se hur Kommunals storpamp blev helt ställd och började stamma och sväva på målet.

Jag fick in ett par rejäla bredsidor på Hoffa Pampen och strax därefter, när han var på väg att ta stående räkning, så tog båda programledarna tydligt mitt parti och snart var den relativt korta sändningstiden slut.

Jag hade, i alla fall som jag själv uppfattar det, åtminstone fått oavgjort mot en av LO:s största pampar.

Det kändes bra och jag kunde varva ned med en kaffe i SVT:s kafeteria och känna mig mogen att ta mig an resten av dagen.

Tyvärr dog stackars Alvar inte så långt efter detta varför ärendet inte längre behövde drivas.

Text: Jan Norberg

Jan Norberg
Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör.

6 KOMMENTARER

Prenumerera
Notify of
guest
6 Kommentarer
Äldst
Nyast Mest röstad
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer
Lars Karlsson
Lars Karlsson
Gäst
29 juli 2021 kl 08:39

Jag följer med spänning berättelsen vidare. Vilket engagemang du uppvisar och allt redigt och med förstånd!

Jan Norberg
Jan Norberg
Gäst
Reply to  Lars Karlsson
29 juli 2021 kl 09:31

Tack Lars, det värmer ett fighterhjärta att du tycker det är en berättelse värd att följa.

Carina Agrell
Carina Agrell
Gäst
30 juli 2021 kl 16:03

Vad var det jag sa’!? Kollektivisterna förföljer en människa som gjort sig ovän med makten till vägs ände. De är så vana att få rätt, att de blir helt paralyserade när någon säger emot dem. De fattar inte vad som händer och kan inte orientera sig i sådana sammanhang. Bra jobbat, Jan!

Ska du försöka få texten utgiven? Den borde bli spridd mer generellt över hela svenska folket!

Hans Dahl
Hans Dahl
Gäst
Reply to  Carina Agrell
30 juli 2021 kl 16:28

Många författare når ut med sina böcker via föreläsningar på biblioteken och säljer sina böcker i anslutning till dem. Men det är nog i regel rätt “rumsrena” författare, som tolereras av makthavarna.

Även på kryssningsresor och på pubar förekommer sådana litteratur-aftnar.

Om man har mycket energi och kamplust kan man kanske försöka sig på att ta kontakt med bibliotek och andra aktörer för att få föra ut sitt budskap den vägen.

För Jan är det naturligtvis inte så lätt, eftersom han bor i utlandet, men kanske kan han fixa till en Sverigeturné. Skulle vara kul!!!

Och jag tror att många svenskar som är förbannade på vanvården i “vården” och på den “beskyddar-verksamhet, som gett immunitet till offentliganställda som missköter sig, skulle komma!

Ole Dammegård har gjort en föreläsningsturné i Sverige. Han bor i Spanien. Det var väldigt uppskattat av många, trots att han motarbetades av etablissemanget.

Carina Agrell
Carina Agrell
Gäst
Reply to  Hans Dahl
31 juli 2021 kl 12:37

Jag tror att kommer ett genombrott för samhällskritiska berättelser, och om inte annat kan man ju ge ut en bok själv via publit.se, vulkan förlag och några till. De har lite olika system för utgivning. Man kan sedan marknadsföra dem via en egen website. Självklart innebär det mer jobb, men det är ett viktigt vittnesmål!

Hans Dahl
Hans Dahl
Gäst
Reply to  Carina Agrell
31 juli 2021 kl 16:08

Det har blivit allt svårare för människor som går emot strömmen och som ifrågasätter etablissemanget att få sin röst hörd.

Alternativmedia är fortfarande en möjlighet.

Jans bok är oerhört viktig. Jag har redan läst den och jag uppmanar alla här att läsa varje avsnitt.

Det du föreslår, Carina, är väldigt bra, förutsatt att det går att nå ut med böckerna.

Och jag hoppas innerligt att du har rätt i att det kommer ett genombrott för samhällskritiska berättelser!

Jan Norberg
Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör.

SENASTE KOMMENTARER

ARKIV

ANNONS

6
0
Kommentera gärnax
()
x