Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör. 
Newsvoice publicerar Jan Norbergs bok: “Det kunde ha varit din mamma – Fallet Mariana” kapitel 4 som beskriver hur ansvariga på Sundsvalls kommun bryter ner Mariana genom övermedicinering och vanvård. Norberg håller inte tillbaka sina tankar om vad han anser.
Lyssna på 4:e kapitlet som ljudbok – Läs även kapitel 3
När Mariana fortfarande var i livet fanns förstås tanken på hur länge hon skulle leva då hennes sjukdomstillstånd inte blev bättre för varje dag som gick, men aldrig skulle någon kunnat tro vilken förnedrande behandling hon systematiskt skulle komma att utsättas för av Sundsvalls kommun, en behandling som i och för sig startade redan vid hennes inflyttning i början mars 2010 och som skulle utvecklas så långt att hon så småningom miste livet på grund av kraftig övermedicinering och allvarlig vanvård.
Mentalt och medicinskt fick denna stackars Alzheimersjuka kvinna lida många kval innan hon slutligen 92 år gammal i september 2016 fick lämna detta jordeliv.
Jag vill egentligen gråta när jag nu i efterhand tänker på hur mycket hon fick utstå, trots alla mina ansträngningar för att hon skulle få det så bra hon kunde i sitt långa livs slutskede.
Sundsvalls kommun påbörjar äldremisshandeln direkt vid inflyttning och den blev bara värre
Mariana hade alltsedan inflyttningen vid det kommunalt drivna servicehuset Allégården i mars 2010 haft en del obehagliga upplevelser iscensatta av den kommunala vård och servicepersonalen, hon kunde inte riktigt känna igen sig i tillvaron.
Det fanns en grötmyndig attityd från alla inblandade inom socialtjänsten, äldreomsorgen och hemtjänsten att nu var Mariana minsann så illa tvungen att underordna sig kommunens ensidiga tolkningsföreträde för vad hennes biståndsbeslut egentligen innebar i den praktiska vardagen.
Äldreomsorgen svalt ut Mariana – vägde till slut bara 43 kg
Överenskomna rutiner struntade man samtidigt i, man genomförde/levererade inte vad som faktiskt ingick i den skriftliga arbetsbeskrivningen baserad på det s.k. biståndsbeslutet, personalen struntade i påkallade larm från Mariana, hon fick inte i sig tillräckligt med mat och näring varför hon avmagrade så att hon till slut endast vägde 43 kilo från att ha vägt ca 63 kilo.
Hennes återkommande urinvägsinfektioner behandlades inte, hennes personliga hygien eftersattes så till den grad att hon fick öppna sår, personalen gav henne, utan läkares förskrivning, bland annat opiater och andra starkt vanebildande preparat, osv.
Det gick till slut så långt att vårdpersonalen utan samtycke från vare sig Mariana eller mig, på lite mindre än ett år tryckte i Mariana ca 6000 tabletter av 14 olika sorter, varav 4 var narkotikaklassade.
Nu i efterhand kan man med fullt fog påstå att hon redan från början fick en planerad palliativ vård för att så snabbt som möjligt dö till kommunens fromma, rent ekonomiskt.
Den mycket snabba försämring som kunde observeras gick så långt att Mariana under en lång period ringde ett flertal gånger per dag och klagade över att hon såg gröna gubbar längs väggarna, hon hallucinerade och var tydligt medicin förgiftad, något som dock inte gick så enkelt att förstå eller rent intellektuellt ta in för oss nära anhöriga.
Text: Jan Norberg